Kan du be?

Jag läste nyss om en man som frågade en gammal vis munk hur länge munken bad typ varje dag. Svaret blev "-två minuter, men det tar mig 15 minuter att komma dit."

Jag förstår precis vad han menade och jag tror att många av oss innerst inne känner igen oss ganska väl i det svaret. Vi ber och vi ber men hur ofta upplever vi egentligen att vi ber till Gud allsmäktig och att han hör oss? Är det inte förvånande lätt att vi halkar in och ber precis så som Jesus sa att vi inte skulle be, dvs. vi rabblar en massa ord?

Hur många gånger på gudstjänster och i hemmen ber vi "Fader Vår", som står precis efter Jesus BUD att inte rabbla en massa ord, och just rabblar Fader Vår? Det är lätt hänt och vår samtid, som formar oss och som påverkar oss, hejar på. Vi tänker ofta resultat. Vi tänker ofta "cause and effect", dvs. orsak-effekt. Vi tänker bönesvar. Vi tänker prestation.

Ja, vad det än är har vi, du och jag, säkert väldigt lätt att hamna i ett rabblande när vi ber...för vi som lärljungarna undrar ofta hur man ber. Hur ber man?
Jag tror att bön är så avgörande att jag skäms för hur lättsamt jag hanterar den ibland. John Wesley sa att Gud gör ingenting utan som svar på bön. Är det verkligen sant? Tror du det? Jag är tveksam men jag är inte säker på att Wesley hade fel. Bibeln verkar peka på att bönens roll är högst central...och då framförallt inte bön hur som helst utom riktig bön.

Vad är då riktig bön?
Jag tänker på några olika saker, rent konkret. Bön tar tid. Bön är att vara tyst. Bön är att anta att Gud finns, hör och bryr sig. Bön är allvarligt. Bön är fundamental för ett gudomlikt liv. Bön är teo-logisk och teo-centrisk. Bön är ett sätt att leva i "dependancy", vilket betyder ungefär "i beroende". Bön är att böja sig. Bön är att vara radikalt öppen och ärlig. Bön är kommunicera med Gud. Bön är personligt men också kollektivt. Bön är alltid från en/mig men inte ensam. Bön är att be "Fader Vår" som om den vore ens egna ord. Bön hindras av min synd. Gud "hör" inte alla böner. Bön är helighet "en route".

Det här med Maria och jungfrufödseln

Ateisternas frågor får vänta. Nu i advents och jultid finns det mycket viktigare saker att prata om. Jag har under senare tid tänkt på det här med Maria och Jesus och kanske just själva jungfrufödseln. Den är kontroversiell och lite sådär pinsamt omodern. Många vill förpassa hela grejen till mytologins världs (=har inte hänt) även om den debatten var som hetast för några år sedan.
Man menar att det var liksom gängse norm på den tiden att skriva jungfrufödsel när någon otrolig människa hade fötts. Ibland omnämns romerska kejsare som "jungfrufödda" för att liksom införliva dom med tanken på deras gudomlighet. Lukas och Matteus ska alltså ha gjort ungefär samma sak fast med Jesus. Dom "skrev upp" hans födelse och gjorde den spektakulär för att liksom understryka hur fantastisk Jesus var. Lite fusk. Lite ljug. Lite "poesi". Lite "myt".

Jag förstår faktiskt inte dom som har problem med jungfrufödseln. Vad är liksom problemet? Varför ska vi betvivla att den har hänt? Vad är argumenten? Är en jungfrufödsel mer trolig då än nu...och vilken kunskap skulle vi ha som dom inte hade då som skulle göra en jungfrufödsel lättare att tro på?

1. Vi kan då rakt inte säga att "den är så overklig och så osannolik att det är mer sannolikt att Maria ljög"...för då utropar vi oss till Gud allsmäktig som bestämmer vad som är rimligt att tro på eller inte. Tro på Gud, ja, Gud själv för den delen, är inte rimlig eller sannolik.
2. Det finns dom som säger att Lukas (och Matteus) så gärna ville använda profetian från Jesaja att dom liksom knixade till det så att alla judar skulle bli övertygade och omvända sig till kristendomen. Men hur bra gick det? Var någonstans kan vi läsa att judarna flockade sig till den kristna tron i sådana mängder som en sådan uppfyllelse av en sådan mirakulös profetia hade slagit in? Visst, tusentals judar kom till tro på Jesus ganska tidigt men inte var det på grund av jungfrufödseln, eller?
3. Att säga att Jesus fick en jungfrufödsel av några författare bara för att Jesus skulle få ett coolt rykte är i mina ögon väldigt svagt som argument. För det första skulle det göra Maria till en första klassens lögnare som inte hade några problem med att dokument förknippade med sin son skulle ljuga på just den punkten. Hon som var där vid korset och som såg den uppståndne Jesus skulle alltså helt coolt ha varit ok med att Jesus födelse var en fejk?
I samma veva måste vi också baka in att Lukas och Matteus inte är pålitliga författare utan hittar på när det behövs. Hur bra känns det? Är det verkligen sund textgranskning och teologi? Har Lukas, i alla sina detaljer, visat sig vara en lögnare? Hur kunde Lukas och Mattues evangelium överleva samtidens kritik om det innehöll fantastiska sagor som aldrig hade hänt?

Vad händer om vi tar bort jungfrufödseln ändå, oavsett skäl?
Vi får en Jesus som inte är Gud utan människa (och då en lurendrejare och lögnare och ond).
Vi får en lögnare i Maria, eller iallafall Lukas och Matteus eller ängeln Gabriel.
Vi får 2000 år av kyrkohistoria fejkad.

I mina ögon är det alldeles för magstarkt att upphäva jungfrufödseln, som många gör. Oavsett hur sannolikt det är så förefaller det mig inte speciellt kontroversiellt att Jesus föddes av Maria och den Helige Ande. Det finns betydligt konstigare saker att tro på i kristendomen, t.ex. att Gud tycker om oss, som jag tror på.


PS. Varför var Jesus så glad i namnet "Människosonen" om sig själv? Är det inte uppenbart för någon som är född av man och kvinna? Är det inte "rimligare" att tro att Jesus ville understryka att trots sin ovanliga tillkomst (dvs. avlad av Helig Ande) så var han också människa?

Vad är målet?

Jag har tänkt på det här med mål ända sedan jag läste en recension av en mobiltelefon. Telefonen fick betyget "världens bästa mobiltelefon - 9/10". Hur tänkte dom då? Vad krävs för att få en tia?

Jag tror det är samma inom kyrkans värld. Vad är målet för våra verksamheter? Vad siktar vi på? Mycket av den förvirring och politiska maktstruktur-tävling som finns skulle kunna förbigås om man hade målen utstakade och klara. Nu finns det såklart ett mål som alla är överens om eftersom det är så uppenbart och så omöjligt att förneka, det där med att göra alla folk till lärjungar...men det förskjuter bara problemet för ingen kan fingera vad en lärjunge är.

Vem kan förklara för svenska frikyrkor vad och hur en lärjunge ser ut? På vilket sätt är en lärjunge annorlunda? Handlar det om beteende eller övertygelse eller investeringar eller språk eller klädsel eller musikstil eller ??
Det låter fint att alla församlingar får bestämma det själva men i verkligheten betyder det att alla beskrivningar är ok...och det kan väl ändå inte stämma? Någon måste väl ändå bestämma vad en lärjunge är? Eller?

Ett populärt sätt att lösa denna omderna gåta är att säga att man vill hjälpa folk att "följa Jesus". Själva följandet/lärljungaskapet är upp till var och en. Man kan gå åt vilket håll som helst men det är ok bara man följer sitt hjärta. Typ.
Ett annat sätt skulle kunna vAra att komma överens om vad det innebär att följa Jesus, vilka konsekvenser och följer det får och sedan fostra det. Denna lösning bottnar ju i att det finns en historisk kyrka som av uppenbara skäl har uppstått ur en grupp människor som har upplevt liknande saker i mötet med Jesus och efterföljandes. Kristendomen har aldrig inneburit att frälsta män och kvinnor plötsligt blir mer promiskiösa eller lata eller slösaktiga. Det finns en tid och en historia att se på när vi funderar vad som händer med människor som möter Jesus. Kanske kan den lära oss något?

To wait or not to wait

Jag tror att väntan är nära förknippad med perspektiv. Att vänta är för en modern människa nästan otänkbart. Om inga elektroniska leksaker får användas är den moderna människan i helvetet. Minst. De värsta rubrikerna kommer när SJ är försenade några timmar ute på landet utan 3G. Panik!
Själv är jag inte heller särskilt bra på att vänta. Jag har blivit van vid att allt ska gå smidigt till, gärna efter min tidtabell och helst även efter mina önskemål. Hur länge klarar jag av att vänta tålmodigt utan att ta upp Androiden? Inte så länge kan jag erkänna.

För tillfället går jag i väntans tider och då menar jag inte julafton. Jag väntar på ett mycket stort besked om min och min familjs framtid. Det innebär mycket väntan och det är svårt. Väldigt svårt. Men jag inser nu att det här med att vänta är väldigt nyttigt. Att vänta på något i denna världen efter något som hör denna världen till ger mig tillfälle att komma ihåg att hela mitt liv är egentligen en enda lång väntan på att få möta Gud. De första kristna trodde att Jesus skulle komma tillbaka när som helst och således var de väldigt fria i sitt liv som troende och väldigt modiga. De var liksom inte läge att börja käbbla om småsaker när Jesus strax skulle komma tillbaka. Perspektivet var på Jesus/Gud.
Mitt perspektiv blir ofta lidande när fokus ligger på väntetider. Jag fokuserar på mig själv och andra blir ofta föremål för mina mindre trevliga eller särskilt uppbyggande tankar. Tänk er en bilist som aldrig kör ut i en rondell så förstår ni.

Som kristen måste mitt perspektiv alltid istället vara ett väntans perspektiv. Längre. Bortom mig själv. Utan schema eller tidsplan. Ett tidlöst perspektiv.
Den uppenbara risken är att det betyder by default att jag inte är den som bestämmer. Det är det jag väntar på som bestämmer och som upptar, eller borde uppta, hela min uppmärksamhet. Hur lätt är det i dessa Alfons Åberg tider? Inte så...

Jag väntar ju på Gud...och medan jag väntar på honom är jag äkta man, pappa, präst och vän. Det finns mycket att göra under tiden men att leva som kristen är att leva i ett annat land och bara vara på besök här. Jag är här men ändå inte. Jag är tålmodigt upptagen med att leva ut bönen "Låt ditt Rike komma" och jag väntar tills Gud gör det han har tänkt göra...genom mig och genom alla som hör till honom. Det är inte så flummigt som det låter. Det är att göra som Jesus...han var väldigt aktiv och upptagen men han väntade hela tiden på Jerusalem, på Faderns vilja, på att vi skulle förstå det rätta perspektivet. Wait for it.