The opinions expressed on this blog are the personal views of Andreas Kjernald and do not reflect the positions of either the UMC congregations in Skien or Hvittingfoss or the UMC Norway.

fredag 2 december 2011

To wait or not to wait

Jag tror att väntan är nära förknippad med perspektiv. Att vänta är för en modern människa nästan otänkbart. Om inga elektroniska leksaker får användas är den moderna människan i helvetet. Minst. De värsta rubrikerna kommer när SJ är försenade några timmar ute på landet utan 3G. Panik!
Själv är jag inte heller särskilt bra på att vänta. Jag har blivit van vid att allt ska gå smidigt till, gärna efter min tidtabell och helst även efter mina önskemål. Hur länge klarar jag av att vänta tålmodigt utan att ta upp Androiden? Inte så länge kan jag erkänna.

För tillfället går jag i väntans tider och då menar jag inte julafton. Jag väntar på ett mycket stort besked om min och min familjs framtid. Det innebär mycket väntan och det är svårt. Väldigt svårt. Men jag inser nu att det här med att vänta är väldigt nyttigt. Att vänta på något i denna världen efter något som hör denna världen till ger mig tillfälle att komma ihåg att hela mitt liv är egentligen en enda lång väntan på att få möta Gud. De första kristna trodde att Jesus skulle komma tillbaka när som helst och således var de väldigt fria i sitt liv som troende och väldigt modiga. De var liksom inte läge att börja käbbla om småsaker när Jesus strax skulle komma tillbaka. Perspektivet var på Jesus/Gud.
Mitt perspektiv blir ofta lidande när fokus ligger på väntetider. Jag fokuserar på mig själv och andra blir ofta föremål för mina mindre trevliga eller särskilt uppbyggande tankar. Tänk er en bilist som aldrig kör ut i en rondell så förstår ni.

Som kristen måste mitt perspektiv alltid istället vara ett väntans perspektiv. Längre. Bortom mig själv. Utan schema eller tidsplan. Ett tidlöst perspektiv.
Den uppenbara risken är att det betyder by default att jag inte är den som bestämmer. Det är det jag väntar på som bestämmer och som upptar, eller borde uppta, hela min uppmärksamhet. Hur lätt är det i dessa Alfons Åberg tider? Inte så...

Jag väntar ju på Gud...och medan jag väntar på honom är jag äkta man, pappa, präst och vän. Det finns mycket att göra under tiden men att leva som kristen är att leva i ett annat land och bara vara på besök här. Jag är här men ändå inte. Jag är tålmodigt upptagen med att leva ut bönen "Låt ditt Rike komma" och jag väntar tills Gud gör det han har tänkt göra...genom mig och genom alla som hör till honom. Det är inte så flummigt som det låter. Det är att göra som Jesus...han var väldigt aktiv och upptagen men han väntade hela tiden på Jerusalem, på Faderns vilja, på att vi skulle förstå det rätta perspektivet. Wait for it.

4 kommentarer:

Onkel Olof sa...

Att vänta på Gud och Guds rike, är inte det som att vänta på ett tåg man redan sitter på?

Om man är troende vill säga.

Andreas Kjernald sa...

Tack Olof-nej, inte riktigt. Att sitta på ett tåg är att till fullo ha insett tågets hela kapacitet. Det finns liksom inget mer till "tåg" än just "tåg". Att åka tåg innebär att man upplever allt vad tåg kan erbjuda...rent ontologiskt.

Att vänta på Gud och Guds rike är annorlunda eftersom Gud är en person och Guds rike är inte riktigt här än. Det finns alltid oändligt mycket mer än vad som finns nu och således kan man vänta på Gud (som av uppenbara skäl blir mycket "mer" när vi kommer till himlen) och Guds rike.

En bättre liknelse är kärlek. Bara för att man är kär. Det finns alltid mer av kärlek även om män är kär.

Onkel Olof sa...

Jag tror jag förstår vad du menar, men någonsans käns det lite dystert. Att det man har och dom man älskar inte är gott och goda nog.

Jag kan nog tycka att jag befinner mig i Guds rike när jag är med dem jag älskar och ärligt kan känna mig nöjd med det.

Andreas Kjernald sa...

Inte dystert utom tvärtom om , ännu bättre.
Sedan är det ingen dum ide att jämföra vår ide av Guds rike med Jesus...typ Matteus 5.

ShareThis