...är kyrkan alltid redo. Eller hur?
Hon är katastrofernas bästa vän. Hon har lugn och ro i vårt DNA. Hon är fantastiska byggnader som i sig själva dämpar vår ångest och panik. Att sitta i en katedral är i sig självt en terapeutisk upplevelse. Att känna sig liten men samtidigt omsluten av något större skänker oss ro. Att se, eller sitta i, en gigantisk stenbyggnad som stadigt håller ut år in och år ut, oavsett vad som händer, är en gåva när livet rasar.
Varje gång vi kör förbi en kyrka, även om vi inte tror på något av vad kyrkan står för, ger det oss en undermedveten bild och upplevelse av något som aldrig brister, aldrig går sönder, aldrig lämnar oss och det är precis vad vi behöver.
Katastrofernas kyrka. Krisens kyrka.
Hon finns där när Estonia sjunker eller Breivik mördar eller en tsunami dränker eller ett gäng idioter misshandlar. Hon tar emot tända ljus eller blommor eller mjukisdjur eller tysta tankar och förhoppningar, hon hör alla tysta rop. Hon har en bänk att sitta på, ett kors att titta på, en Bibeltext att undra över. Ibland finns det en bild eller ikon att fundera över. Ibland ett vackert blyinfattat fönster.
Hon är som Gud själv, öppen och inbjudande men även allvarlig och avgörande. Man kan gå förbi henne men går man väl in kan man inte undgå att påverkas. Det är nästan irriterande hur hon avkräver ett svar eller gensvar utan att man egentligen har ställt en fråga. Man vill sitta i frid och ro utan att störas men kan ändå inte komma ifrån att ställas inför den största frågan av alla...finns det någon där?
Har kyrkan något att säga en människa som har allt? Vad ger man, som kyrka, en människa som har allt? När Europa, och framförallt Norden, har kommit så långt att man relativt sett har det bra så verkar kyrkan och Kyrkan minska i både inflytande och storlek. Finns det plats för en kyrka i välmående, rika länder? Kan Kyrkan tala in i människors liv som har allt de behöver...eller är kyrkan bara till för katastrofer och problem?
Vi står inför samma problem som den som ska köpa en julklapp åt mormor eller farfar. Vad ger man någon som har allt? En flashig men relativt ytlig och dyr present eller en meningsfull present, á la några träd planterade i Afrika?
För kyrkan, dvs. människor som tillsammans med Gud utgör Kyrkan, verkar det som om kyrkan antingen måste locka med moderna, fräscha och dyra produktioner för att människor ska över huvudtaget komma eller plantera träd i Afrika. Fråga vilken pastor som helst vilket som drar mest folk, en konsert eller en gudstjänst. Vad ger mest gåvor, kyrkans dagliga verksamhet eller en brunn i Nicaragua?
Det verkar tydligt att kyrkan har störst plats och möter mest människor i kriser och katastrofer. En vanlig söndag står de flesta kyrkor ganska tomma. Människor vill inte ha kyrkan och oavsett vilket skäl de gömmer sig bakom eller råkar finna bekvämt idag så återstår fakta att den absoluta majoriteten väljer att göra något annat än att spendera tid och energi i Kyrkan med kyrkan. Kvar finns vi in kyrkan som ensamma undrar om det är någon idé. Är det detta Gud tänkte med våra liv? Vad ska vi göra när Missionsbefallningen ekar i det ena örat och den allmäna Gud-apatin ekar från de tomma bänkar i det andra?
Hur känns det för Gud att de som njuter det bästa av skapelsen och jordelivet väljer att strunta i honom? Är han van? Är han arg? Ledsen? Vad tänker han om oss som står i Kyrkan och är kyrkan? Vad vill han med oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar