Har du gett upp?

Ibland är jag för mycket på vår Xbox One hemma. Det finns ett spel som heter "World of Tanks" som jag ofta befinner mig "i". Det är spännande och roligt, faktiskt, att ibland koppla av med att se pansarvagnar explodera virtuellt. Man kan inte tänka på djupa saker hela tiden. Ibland hjälper explosioner. Risken är såklart att det blir för många timmar framför TV:n...ungefär som när vi såg på TV-serien "Person of interest" under sommaren och hösten. Där gick många timmar.

Det är lätt hänt att timmarna rinner iväg ibland när vi kopplar av eller slappar. Det är inte farligt. Allt för ofta kan människor i min situation, och säkert andra, fastna i stundens allvar och glömma bort att Gud skapade oss för arbete och rekreation. Ibland har kyrkan och kyrkfolk sett ner på livets glädjeämnen och underhållningar. Allt som får oss att skratta och ha roligt är trots allt inte farligt för oss.

Det som är farligt är när timmarna blir så många, eller underhållningen blir så långvarig, att det är det man ser fram emot; det man tänker på; det man lägger sina pengar på eller majoriteten av sin tid. Kanske värst av allt är det när vår aktiva tid, när vi räddar världen från synd eller fattigdom eller sjukdom eller säljer bensin, blir lidande och mer och mer apatisk. När våra "Xbox" gör att vår gnista och glöd falnar och slocknar. När vi underhåller oss in i dimman.

Har du någon gång upplevt detta, hur det du egentligen ska hålla på med och det du egentligen tycker är viktigt, blir lidande beroende på hur du spenderar din "down time"?

Det har nog alla. Även jag, jag som är övertygad om att jag ska vara en aktiv del av Guds plan att rädda människor undan Helvetet (vilket per definition är det viktigaste som finns, om det är sant), kan liksom släntra bort till soffan ibland och trycka på "on" utan någon större reflektion. Path of least resistance.
Således vet jag också hur det kan kännas att vara på jobbet och uppleva att glöden och gnistan är minskad eller borta. Hur små distraktioner blir stora eller hur oviktiga ting tar orimligt mycket plats. Hur man kan nästan hamna i en position att man vill ge upp och bara flyta på.

Men det finns något i oss som säger att det inte är rätt, som säger att det är fel när vi slösar bort vår tid och kraft och cash. Det är som att sitta inne en solig dag. Här i Norden är det ett helgerån men ändå gör vi det ibland...men det är inte rätt. Är det soligt ska man vara ute.
Kanske är det min mammas röst jag hör som tvingar ut mig i solen. Kanske är det Guds röst som viskar inom mig att "Du är skapelsens krona. Du är oändligt värdefull. Jag behöver dig" när glöden slocknar.

Ser du kvinnan som sover?

Jag vet att jag blir lycklig när jag är fokuserad och glöden brinner för viktiga saker, när jag är aktiv i det som Gud har lagt på mitt hjärta. När det jag håller på med är väsentligt. När jag är lever istället för att existera. När jag har "forward motion" mot ett mål i ett syfte.
Jag vet att jag inte blir lycklig när jag låter underhållning och distraktioner (hello Facebook!) ta över tid och tanke. När det är existens istället för liv. När det är stillastående...vilket kanske är ett idealiskt ord för att definiera underhållning.
Det ligger på något sätt i sakernas natur. Ingen ligger på sin dödsbädd och önskar sig ett bättre high-score men många önskar sig mer tid i bön eller i att hjälpa andra eller att ha engagerat sig mer för något man kände man borde och ville göra för andra.

Det handlar om "Regeln om 'först'". I korthet betyder det att om vi sätter det som är primärt på andra plats mister vi glädjen både från den och det som är på andra plats. Ett exempel: Om vi sätter Xbox på första plats i våra liv och vår familj på andra plats och Gud på tredje så förlorar vi både glädjen från Gud, vår familj och Xboxen. Om vi sätter Gud först, familjen tvåa och Xboxen trea så får vi glädjen från alla tre. Det gör mig gott att sova på soffan om jag har bekämpat en brand hela dagen men det gör mig inte gott att sova på soffan om jag just har varit på Xboxen i 3 timmar.

Det är ett trick.
På något sätt måste vi övertala oss själva om att det vi vet är bättre faktiskt är det på riktigt. Risken är annars att om vi inte gör det så ger vi upp. Jag vet inte om det är vanligt eller vanligare än vad det har varit men en sak är säker...det har aldrig funnits så många olika sätt att underhålla sig på som idag. Vi spenderar miljarder på filmer och spel och miljoner timmar på Facebook eller Instagram eller Finn. Det är så lätt. Det är så enkelt. Det är tillgängligt.

Idag säger prästen inte att allt sådant är synd och skam. Idag säger prästen att låt inte din underhållning göra dig stillastående. Du är skapad av Gud som kronan på universum. Du har underverk inom dig. Du behövs. 
Ge inte upp! Lyft blicken mot Gud!
Säg i ditt hjärta att du vill vara livs levande och njuta både det lilla och det stora, det viktiga och det oväsentliga. Bestäm dig för att sätta rätt saker på rätt plats i ditt liv.
För den delen, sjung en lovsång. Det brukar hjälpa mig...även om det oftast är till fördel om jag sjunger den inom mig.

Har du gett upp?

Ibland är jag för mycket på vår Xbox One hemma. Det finns ett spel som heter "World of Tanks" som jag ofta befinner mig "i". Det är spännande och roligt, faktiskt, att ibland koppla av med att se pansarvagnar explodera virtuellt. Man kan inte tänka på djupa saker hela tiden. Ibland hjälper explosioner. Risken är såklart att det blir för många timmar framför TV:n...ungefär som när vi såg på TV-serien "Person of interest" under sommaren och hösten. Där gick många timmar.

Det är lätt hänt att timmarna rinner iväg ibland när vi kopplar av eller slappar. Det är inte farligt. Allt för ofta kan människor i min situation, och säkert andra, fastna i stundens allvar och glömma bort att Gud skapade oss för arbete och rekreation. Ibland har kyrkan och kyrkfolk sett ner på livets glädjeämnen och underhållningar. Allt som får oss att skratta och ha roligt är trots allt inte farligt för oss.

Det som är farligt är när timmarna blir så många, eller underhållningen blir så långvarig, att det är det man ser fram emot; det man tänker på; det man lägger sina pengar på eller majoriteten av sin tid. Kanske värst av allt är det när vår aktiva tid, när vi räddar världen från synd eller fattigdom eller sjukdom eller säljer bensin, blir lidande och mer och mer apatisk. När våra "Xbox" gör att vår gnista och glöd falnar och slocknar. När vi underhåller oss in i dimman.

Har du någon gång upplevt detta, hur det du egentligen ska hålla på med och det du egentligen tycker är viktigt, blir lidande beroende på hur du spenderar din "down time"?

Det har nog alla. Även jag, jag som är övertygad om att jag ska vara en aktiv del av Guds plan att rädda människor undan Helvetet (vilket per definition är det viktigaste som finns, om det är sant), kan liksom släntra bort till soffan ibland och trycka på "on" utan någon större reflektion. Path of least resistance.
Således vet jag också hur det kan kännas att vara på jobbet och uppleva att glöden och gnistan är minskad eller borta. Hur små distraktioner blir stora eller hur oviktiga ting tar orimligt mycket plats. Hur man kan nästan hamna i en position att man vill ge upp och bara flyta på.

Men det finns något i oss som säger att det inte är rätt, som säger att det är fel när vi slösar bort vår tid och kraft och cash. Det är som att sitta inne en solig dag. Här i Norden är det ett helgerån men ändå gör vi det ibland...men det är inte rätt. Är det soligt ska man vara ute.
Kanske är det min mammas röst jag hör som tvingar ut mig i solen. Kanske är det Guds röst som viskar inom mig att "Du är skapelsens krona. Du är oändligt värdefull. Jag behöver dig" när glöden slocknar.

Ser du kvinnan som sover?

Jag vet att jag blir lycklig när jag är fokuserad och glöden brinner för viktiga saker, när jag är aktiv i det som Gud har lagt på mitt hjärta. När det jag håller på med är väsentligt. När jag är lever istället för att existera. När jag har "forward motion" mot ett mål i ett syfte.
Jag vet att jag inte blir lycklig när jag låter underhållning och distraktioner (hello Facebook!) ta över tid och tanke. När det är existens istället för liv. När det är stillastående...vilket kanske är ett idealiskt ord för att definiera underhållning.
Det ligger på något sätt i sakernas natur. Ingen ligger på sin dödsbädd och önskar sig ett bättre high-score men många önskar sig mer tid i bön eller i att hjälpa andra eller att ha engagerat sig mer för något man kände man borde och ville göra för andra.

Det handlar om "Regeln om 'först'". I korthet betyder det att om vi sätter det som är primärt på andra plats mister vi glädjen både från den och det som är på andra plats. Ett exempel: Om vi sätter Xbox på första plats i våra liv och vår familj på andra plats och Gud på tredje så förlorar vi både glädjen från Gud, vår familj och Xboxen. Om vi sätter Gud först, familjen tvåa och Xboxen trea så får vi glädjen från alla tre. Det gör mig gott att sova på soffan om jag har bekämpat en brand hela dagen men det gör mig inte gott att sova på soffan om jag just har varit på Xboxen i 3 timmar.

Det är ett trick.
På något sätt måste vi övertala oss själva om att det vi vet är bättre faktiskt är det på riktigt. Risken är annars att om vi inte gör det så ger vi upp. Jag vet inte om det är vanligt eller vanligare än vad det har varit men en sak är säker...det har aldrig funnits så många olika sätt att underhålla sig på som idag. Vi spenderar miljarder på filmer och spel och miljoner timmar på Facebook eller Instagram eller Finn. Det är så lätt. Det är så enkelt. Det är tillgängligt.

Idag säger prästen inte att allt sådant är synd och skam. Idag säger prästen att låt inte din underhållning göra dig stillastående. Du är skapad av Gud som kronan på universum. Du har underverk inom dig. Du behövs. 
Ge inte upp! Lyft blicken mot Gud!
Säg i ditt hjärta att du vill vara livs levande och njuta både det lilla och det stora, det viktiga och det oväsentliga. Bestäm dig för att sätta rätt saker på rätt plats i ditt liv.
För den delen, sjung en lovsång. Det brukar hjälpa mig...även om det oftast är till fördel om jag sjunger den inom mig.

Å andra sidan

Mitt förra inlägg kan förstås som överlag negativt och pessimistiskt. Som anti-Metodistkyrka. Som oandligt.

Det är möjligt men det var inte tanken. Jag är så mycket metodist man kan bli och har ägnat nästan hela mitt kristna liv innanför dess olika ramar. Antagligen har Metodistkyrkan format mig mer än vad jag vill erkänna för mig själv och det delar jag med miljoner andra.
Vilka psalmer! Vilka teologiska skatter (Christian Perfection! Vem talar om det idag?)! Vilka underbara sociala och evangeliska projekt runt om i världen! Vilken liturgi och vilken frihet! Vilken kyrko ordning! Vilka sociala principer! Vilken iver att täcka alla möjliga ämnen!
Det finns mycket att tycka om i Metodistkyrkan, denna "Via Media" kyrka som tog Anglikanska kyrkans arv ut i världen och in i lågkyrkliga hem.

Så tro mig, det är en smärtsam sak att se kyrkan som jag är född och uppvuxen i (men dock inte frälst i) splittras i slow-motion (inget händer fort i Metodistkyrkan). Det är inte många som vill det, enligt undersökningar, men de blir fler och fler och jag tror att gränsen nu är nådd. För många blev valet av en öppet homosexuell biskop strået som fick kamelens rygg att brista. Det blev så uppenbart en polariserande sak. Dessutom är det amerikanerna som kommer att bestämma kyrkans framtid för det är där pengarna finns.Vad vi i Norge tycker kommer vi att få berättat för oss av andra.

Det jag egentligen ville säga med min förra artikel är att det är detta som händer just nu och att det i detta fallet är lönlöst att spela "Heliga Ande kan göra mirakel" kortet...främst på grund av att kyrkan som helhet inte längre har förmåga att höra den Heliga Anden. Individer? Ja. Men kyrkan som UMC - world? Nej, jag tror inte det. Dragkampen är för uppenbar och för passionerad. Bibelord haglar som kulor och känslor sväller över. Det är en stor sak för många, ämnet "human sexuality", och för en allt större del av kyrkan spelar den en större roll än kyrkans integritet och enhet.

Jag skrev att Anden givetvis kan göra ett under och få oss att komma överens och bli eniga (för "oeniga men att fortsätta under samma tak" är en illusion/delusion.). Men kan Anden tvinga människor att göra något de inte vill? Mitt svar är "nej, det kan han inte". Gud kan aldrig tvinga någon till något. Om Jesus var övertygad om att till och med en död profet som återuppstod inte kunde övertyga folk om det som redan stod i Bibeln (GT), hur ska vi då påstå att det är rimligt att Anden kan tvinga folk till omvändelse?

Personligen är detta otroligt svårt, för som jag ser det finns det två sorters präster i världen. De som ser sig som Guds direkta representanter och de som ser sig som Guds representanter genom Kyrkan. Jag tillhör grupp 2. Jag är en kyrkans man och har alltid satt ett väldigt högt pris på att jag är en del av kyrka som har en tro och en kyrkoordning. Som står för något. Som har övertygelser om himmel och helvete, synd och tro. Som är gammal och står i en lång tradition. Som vill frälsa och hela människor. Metodister är inte fria att tro som dom vill om dom vill fortsätta vara metodister. Vi är enade i en kyrkoordning som vi menar är den bästa förståelsen av Guds vilja och väsen och den är rätt detaljerad.

Jag är införstådd med att många inte håller med mig i detta utan menar att Metodistkyrkans starkhet är att den är så bred och så flexibel, "a big tent church", där många olika tänk ryms. OK. Det är möjligt att vi är ett stort tält, men vi har också en stark ordning, teologi och organisation som tjänar att binda oss samman i tro och handling. Tältet är inte så stort att vi är subjektiva relativister. Vi tror på en sanning och en väg till Gud.

Så frågan är då om vi ska fortsätta att arbeta för Metodistkyrkans enhet och teologiska integritet eller inte. De som menar att vi ska det har min förbön och omtanke. Fortsätt med det. Personligen har jag kommit till insikt om att Metodistkyrkans framtid som samfund är oviktigt jämfört med hur vi/jag lever upp till mitt kall att hjälpa människor att finna sin Gud och frälsning.

Jag har kommit på att jag måste flytta från grupp 2 till grupp 1...eller kanske grupp 3 (en kyrkans man med fokus nästan utestlutande på den lokala församlingen). Jag måste sluta lägga så mycket tid och fokus och tanke på samfundets framtid och istället ha fokus på församlingen och enskilda människors framtid/frälsning. Jag kan inte göra bägge två för det dränerar mig på för mycket energi. Det är för svårt att hålla modet uppe när verkligheten ser ut som den gör och Metodistkyrkan dras i bitar. 

Jag vet inte om jag kan byta grupp men jag ser att jag måste.

Jag hoppas jag har fel i min tankeanalys. Jag hoppas att jag har missat något viktigt och att verkligheten som jag förstår den inte stämmer. Jag hoppas att det finns en positiv verklighet där Metodistkyrkan återigen kan bli en en, apostolisk, helig, allmän kyrka för världen. Som jag ser det så haltar det lite nu och vi är på väg att falla.

Det alla vet men ingen vill säga

Det är inte många som är med om att lägga ner en kyrka/ett samfund. Förvisso, det finns dom som menar att man "byggde en ny kyrka" istället för att lägga ner Metodistkyrkan i Sverige...men det är just det som är grejen. Visst försvann Metodistkyrkan från kartan även om den Missionskyrkan 2.0/Equmeniakyrkan kommer att vara värd för World Methodist Council 2020 eller när det var. World Methodist Council är mer eller mindre mingel och vackra tal och PR. Men det har också en plats, antar jag.

Men jag var alltså med om att Metodistkyrkan i Sverige blev nerlagd 2010-2012. Det ger mig ett speciellt och annorlunda perspektiv när Metodistkyrkans ve och väl återigen är i fara, denna gång på världsvidd basis. The United Methodist Church (UMC) håller på att spricka i sömmarna och det är en smärtsam process för många. Lite förvånansvärt, men inte överraskande, är de flesta (skulle jag tro) metodister av sentimentala och/eller traditionella anledningar. För varje person som har valt Metodistkyrkan på teologiska eller historiska grunder är det 100 som har gjort det av praktiska, sentimentala eller traditionella skäl. Även de som har valt Metodistkyrkan på grund av hennes teologi har ofta en väldigt "truncated", dvs. smal och noga "utvald" favorit förståelse av hennes teologi (ofta fokuserad kring temat "nåd"). Så det är känslor med i spelet. Logik och goda resonemang saknas ofta.

Mitt perspektiv är att man ofta har en uppenbar "sanning" om hur det kommer att gå men att man bakar in den i osäkerhet och otydlighet, allt för att det inte ska göra ont eller synas. Än värre är det att man ofta använder teologiska dogmer och termer för att linda in sanningen i något mindre smärtsamt. I det aktuella fallet säger man följande:
"Vi ser ingen möjlig väg att fortsätta vara en kyrka som delar en tro om synd och sanning MEN vi ska be och tro att den Heliga Anden ska blåsa nya vindar in i våra torra vinsäckar" ...eller något liknande.

Det man alltså säger är att loppet är kört och att det är dags att hitta nya vägar för att fortsätta vara lärjungar till Jesus...men på samma gång drar man till med den Heliga Anden och en (långsökt?)förhoppning om att Han på något vis skulle kunna lösa problemet.

Och vissta kan Han/Hon det...och det är det som gör det hela så svårt. I kyrkans värld är det alltid så. En församling kan otevtydigt vara redo för nerläggning MEN så säger någon något om att "Anden kan blåsa nytt liv" eller att "Jesus inte släcker en tynande veke" och så står man där och har två sanningar att hantera. Uppenbara brister och behov av nedläggning och en Gud som gör mirakel. Oftast innebär detta att man väljer den "Heliga Ande" sidan och talar om behovet om förbön och andlig kamp, för vem vill sätta gränser för vad Gud kan göra? Det är därför jag avskyr alla liknelser mellan affärsvärlden och kyrkan. Det går inte att säga att en firma och en kyrka är ungefär lika, på många olika grunder.

För vad är det egentligen man ber om, i fallet UMC? När det uppenbara problemet är att grupper och delar av kyrkan har en övertygelse om att sak X (homosexualitet m.m.) inte bara ska inkluderas utan också hyllas MEDANS majoriteten menar att X är en synd som aldrig kan accepteras så menar man alltså att den Heliga Ande ska övertala/överbevisa/omvända hundratusentals människor så att enighet kan råda? Är det det man vill och vänar på?
Eller är invokationen av den Heliga Ande ett ärligt/naivt försök att få två direkta motsatser att samas under samma tak och att ingen ska lida av det omöjliga i detta, allt för att behålla en gemensam logotyp? Det är ju befängt, om vi menar allvar med våra övertygelser och vår tro.

Detta kan låta pessimistiskt och hopplöst. Är det inte bättre att låta den Heliga Ande få tid och utrymme att göra det Han vill, eller kanske det vi önskar vilket är en väckelse av gigantiska mått. Är det inte bättre att ge Anden tid att fixa vår kyrka?

Jag tror inte det.

Jag har under mina år som pastor i Norge tänkt mycket på det som hände i Sverige och hur illa det blev. Hur många personer som plötsligt befann sig utan en identitet...för även om alla gamla metodister rent teologiskt hade sin identitet i Jesus så är det ett misstag att tro att den identiteten inte har formats och speglats och fått uttryck inom den tradition som Metodistkyrkan innebar. Vi har vår identitet i Jesus genom våra traditioner och historia. No man or woman is a theological island.
Nu när Metodistkyrkans framtid är räknad måste vi se situationen i vitögat och ta hand om våra medlemmar, människorna, som kommer att undra och fundera och känna sig vilsna och vi måste börja med det arbetet redan nu. Attvitmåla verkligheten är inte att hjälpa.

Vidare har jag kommit till insikten om att jag tror det är viktigt att vi börjar med att sluta upp att fokusera på Metodistkyrkans framtid och vara eller icke vara. Den tiden är över.Vi vet hur det kommer att gå om vi är ärliga med oss själva. Frågan är om vi är redo att leva med det och i den nya sanningen. Den Heliga Anden är inte först och främst intresserad av att kyrka X eller Y överlever i alla tider, vilket är uppenbart (det finns 33,000 samfund idag). Han/Hon är upptagen av att människor kommer till tro och salighet, genom "conviction"/förvissningoch övertygelse.
Ironiskt nog var det just därför Metodistkyrkans grundare startade rörelsen "to raise up a people for Biblical holiness". Sambandet mellan Andens mål och en kyrkas mål är glasklart. När kyrkan lämnar Andens plan och mål är det kört, och här är vi idag.
Jag tror inte det är realistiskt eller teologiskt korrekt att fokusera på en kyrkas framtid, oavsett hur starka känslorna är. Jag tror det bästa är att dra slutsatsen att om kyrkan ser ut som UMC gör idag har den lämnat sitt ursprungliga uppdrag och Andens väg.

Intressant nog sammanfaller allt detta med hur allmänheten ser på oss. Jag skulle inte tro att det är särskilt många som undrar över Gud men som skulle bry sig så väldigt om vilken kyrkan man gick till. Jag tror att vi inom kyrkan bryr oss otroligt mycket mer om vilken kyrka vi är i än de som inte är det, och spelar det egentligen någon roll? Beror en människas frälsning på vilket samfund man tillhör? Knappast...

Och det är det enda som betyder något. Människors frälsning. Det är anledningen till att det finns en kyrka överhuvudtaget, att göra lärjungar räddade från synd och Helvete och på helighetens och himmelens väg. Gör vi det eller lägger vi ner fokus och tid och bön på annat, typ ett samfunds överlevnad?

Ingen skulle säga att vi lägger ner tid och fokus på kyrkans överlevnad på bekostnad av människors frälsning...men så ser det ut med mina ögon. Vi samlas och samtalar om homosexualitet men vi samlas inte och samtalar och ber om hur vi kan nå människor med evangelium, för att prata kyrkospråk.
Detta gäller även mig själv. Jag överväger starkt att sluta tänka och tycka om hur det ska gå eller borde gå för Metodistkyrkan och istället göra vad jag kan så att människor hittar Gud.

It is time.