Det är inte många som är med om att lägga ner en kyrka/ett samfund. Förvisso, det finns dom som menar att man "byggde en ny kyrka" istället för att lägga ner Metodistkyrkan i Sverige...men det är just det som är grejen. Visst försvann Metodistkyrkan från kartan även om den Missionskyrkan 2.0/Equmeniakyrkan kommer att vara värd för World Methodist Council 2020 eller när det var. World Methodist Council är mer eller mindre mingel och vackra tal och PR. Men det har också en plats, antar jag.
Men jag var alltså med om att Metodistkyrkan i Sverige blev nerlagd 2010-2012. Det ger mig ett speciellt och annorlunda perspektiv när Metodistkyrkans ve och väl återigen är i fara, denna gång på världsvidd basis. The United Methodist Church (UMC) håller på att spricka i sömmarna och det är en smärtsam process för många. Lite förvånansvärt, men inte överraskande, är de flesta (skulle jag tro) metodister av sentimentala och/eller traditionella anledningar. För varje person som har valt Metodistkyrkan på teologiska eller historiska grunder är det 100 som har gjort det av praktiska, sentimentala eller traditionella skäl. Även de som har valt Metodistkyrkan på grund av hennes teologi har ofta en väldigt "truncated", dvs. smal och noga "utvald" favorit förståelse av hennes teologi (ofta fokuserad kring temat "nåd"). Så det är känslor med i spelet. Logik och goda resonemang saknas ofta.
Mitt perspektiv är att man ofta har en uppenbar "sanning" om hur det kommer att gå men att man bakar in den i osäkerhet och otydlighet, allt för att det inte ska göra ont eller synas. Än värre är det att man ofta använder teologiska dogmer och termer för att linda in sanningen i något mindre smärtsamt. I det aktuella fallet säger man följande:
"Vi ser ingen möjlig väg att fortsätta vara en kyrka som delar en tro om synd och sanning MEN vi ska be och tro att den Heliga Anden ska blåsa nya vindar in i våra torra vinsäckar" ...eller något liknande.
Det man alltså säger är att loppet är kört och att det är dags att hitta nya vägar för att fortsätta vara lärjungar till Jesus...men på samma gång drar man till med den Heliga Anden och en (långsökt?)förhoppning om att Han på något vis skulle kunna lösa problemet.
Och vissta kan Han/Hon det...och det är det som gör det hela så svårt. I kyrkans värld är det alltid så. En församling kan otevtydigt vara redo för nerläggning MEN så säger någon något om att "Anden kan blåsa nytt liv" eller att "Jesus inte släcker en tynande veke" och så står man där och har två sanningar att hantera. Uppenbara brister och behov av nedläggning och en Gud som gör mirakel. Oftast innebär detta att man väljer den "Heliga Ande" sidan och talar om behovet om förbön och andlig kamp, för vem vill sätta gränser för vad Gud kan göra? Det är därför jag avskyr alla liknelser mellan affärsvärlden och kyrkan. Det går inte att säga att en firma och en kyrka är ungefär lika, på många olika grunder.
För vad är det egentligen man ber om, i fallet UMC? När det uppenbara problemet är att grupper och delar av kyrkan har en övertygelse om att sak X (homosexualitet m.m.) inte bara ska inkluderas utan också hyllas MEDANS majoriteten menar att X är en synd som aldrig kan accepteras så menar man alltså att den Heliga Ande ska övertala/överbevisa/omvända hundratusentals människor så att enighet kan råda? Är det det man vill och vänar på?
Eller är invokationen av den Heliga Ande ett ärligt/naivt försök att få två direkta motsatser att samas under samma tak och att ingen ska lida av det omöjliga i detta, allt för att behålla en gemensam logotyp? Det är ju befängt, om vi menar allvar med våra övertygelser och vår tro.
Detta kan låta pessimistiskt och hopplöst. Är det inte bättre att låta den Heliga Ande få tid och utrymme att göra det Han vill, eller kanske det vi önskar vilket är en väckelse av gigantiska mått. Är det inte bättre att ge Anden tid att fixa vår kyrka?
Jag tror inte det.
Jag har under mina år som pastor i Norge tänkt mycket på det som hände i Sverige och hur illa det blev. Hur många personer som plötsligt befann sig utan en identitet...för även om alla gamla metodister rent teologiskt hade sin identitet i Jesus så är det ett misstag att tro att den identiteten inte har formats och speglats och fått uttryck inom den tradition som Metodistkyrkan innebar. Vi har vår identitet i Jesus genom våra traditioner och historia. No man or woman is a theological island.
Nu när Metodistkyrkans framtid är räknad måste vi se situationen i vitögat och ta hand om våra medlemmar, människorna, som kommer att undra och fundera och känna sig vilsna och vi måste börja med det arbetet redan nu. Attvitmåla verkligheten är inte att hjälpa.
Vidare har jag kommit till insikten om att jag tror det är viktigt att vi börjar med att sluta upp att fokusera på Metodistkyrkans framtid och vara eller icke vara. Den tiden är över.Vi vet hur det kommer att gå om vi är ärliga med oss själva. Frågan är om vi är redo att leva med det och i den nya sanningen. Den Heliga Anden är inte först och främst intresserad av att kyrka X eller Y överlever i alla tider, vilket är uppenbart (det finns 33,000 samfund idag). Han/Hon är upptagen av att människor kommer till tro och salighet, genom "conviction"/förvissningoch övertygelse.
Ironiskt nog var det just därför Metodistkyrkans grundare startade rörelsen "to raise up a people for Biblical holiness". Sambandet mellan Andens mål och en kyrkas mål är glasklart. När kyrkan lämnar Andens plan och mål är det kört, och här är vi idag.
Jag tror inte det är realistiskt eller teologiskt korrekt att fokusera på en kyrkas framtid, oavsett hur starka känslorna är. Jag tror det bästa är att dra slutsatsen att om kyrkan ser ut som UMC gör idag har den lämnat sitt ursprungliga uppdrag och Andens väg.
Intressant nog sammanfaller allt detta med hur allmänheten ser på oss. Jag skulle inte tro att det är särskilt många som undrar över Gud men som skulle bry sig så väldigt om vilken kyrkan man gick till. Jag tror att vi inom kyrkan bryr oss otroligt mycket mer om vilken kyrka vi är i än de som inte är det, och spelar det egentligen någon roll? Beror en människas frälsning på vilket samfund man tillhör? Knappast...
Och det är det enda som betyder något. Människors frälsning. Det är anledningen till att det finns en kyrka överhuvudtaget, att göra lärjungar räddade från synd och Helvete och på helighetens och himmelens väg. Gör vi det eller lägger vi ner fokus och tid och bön på annat, typ ett samfunds överlevnad?
Ingen skulle säga att vi lägger ner tid och fokus på kyrkans överlevnad på bekostnad av människors frälsning...men så ser det ut med mina ögon. Vi samlas och samtalar om homosexualitet men vi samlas inte och samtalar och ber om hur vi kan nå människor med evangelium, för att prata kyrkospråk.
Detta gäller även mig själv. Jag överväger starkt att sluta tänka och tycka om hur det ska gå eller borde gå för Metodistkyrkan och istället göra vad jag kan så att människor hittar Gud.
It is time.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar