The opinions expressed on this blog are the personal views of Andreas Kjernald and do not reflect the positions of either the UMC congregations in Skien or Hvittingfoss or the UMC Norway.

fredag 16 september 2016

Å andra sidan

Mitt förra inlägg kan förstås som överlag negativt och pessimistiskt. Som anti-Metodistkyrka. Som oandligt.

Det är möjligt men det var inte tanken. Jag är så mycket metodist man kan bli och har ägnat nästan hela mitt kristna liv innanför dess olika ramar. Antagligen har Metodistkyrkan format mig mer än vad jag vill erkänna för mig själv och det delar jag med miljoner andra.
Vilka psalmer! Vilka teologiska skatter (Christian Perfection! Vem talar om det idag?)! Vilka underbara sociala och evangeliska projekt runt om i världen! Vilken liturgi och vilken frihet! Vilken kyrko ordning! Vilka sociala principer! Vilken iver att täcka alla möjliga ämnen!
Det finns mycket att tycka om i Metodistkyrkan, denna "Via Media" kyrka som tog Anglikanska kyrkans arv ut i världen och in i lågkyrkliga hem.

Så tro mig, det är en smärtsam sak att se kyrkan som jag är född och uppvuxen i (men dock inte frälst i) splittras i slow-motion (inget händer fort i Metodistkyrkan). Det är inte många som vill det, enligt undersökningar, men de blir fler och fler och jag tror att gränsen nu är nådd. För många blev valet av en öppet homosexuell biskop strået som fick kamelens rygg att brista. Det blev så uppenbart en polariserande sak. Dessutom är det amerikanerna som kommer att bestämma kyrkans framtid för det är där pengarna finns.Vad vi i Norge tycker kommer vi att få berättat för oss av andra.
Det jag egentligen ville säga med min förra artikel är att det är detta som händer just nu och att det i detta fallet är lönlöst att spela "Heliga Ande kan göra mirakel" kortet...främst på grund av att kyrkan som helhet inte längre har förmåga att höra den Heliga Anden. Individer? Ja. Men kyrkan som UMC - world? Nej, jag tror inte det. Dragkampen är för uppenbar och för passionerad. Bibelord haglar som kulor och känslor sväller över. Det är en stor sak för många, ämnet "human sexuality", och för en allt större del av kyrkan spelar den en större roll än kyrkans integritet och enhet.

Jag skrev att Anden givetvis kan göra ett under och få oss att komma överens och bli eniga (för "oeniga men att fortsätta under samma tak" är en illusion/delusion.). Men kan Anden tvinga människor att göra något de inte vill? Mitt svar är "nej, det kan han inte". Gud kan aldrig tvinga någon till något. Om Jesus var övertygad om att till och med en död profet som återuppstod inte kunde övertyga folk om det som redan stod i Bibeln (GT), hur ska vi då påstå att det är rimligt att Anden kan tvinga folk till omvändelse?

Personligen är detta otroligt svårt, för som jag ser det finns det två sorters präster i världen. De som ser sig som Guds direkta representanter och de som ser sig som Guds representanter genom Kyrkan. Jag tillhör grupp 2. Jag är en kyrkans man och har alltid satt ett väldigt högt pris på att jag är en del av kyrka som har en tro och en kyrkoordning. Som står för något. Som har övertygelser om himmel och helvete, synd och tro. Som är gammal och står i en lång tradition. Som vill frälsa och hela människor. Metodister är inte fria att tro som dom vill om dom vill fortsätta vara metodister. Vi är enade i en kyrkoordning som vi menar är den bästa förståelsen av Guds vilja och väsen och den är rätt detaljerad.
Jag är införstådd med att många inte håller med mig i detta utan menar att Metodistkyrkans starkhet är att den är så bred och så flexibel, "a big tent church", där många olika tänk ryms. OK. Det är möjligt att vi är ett stort tält, men vi har också en stark ordning, teologi och organisation som tjänar att binda oss samman i tro och handling. Tältet är inte så stort att vi är subjektiva relativister. Vi tror på en sanning och en väg till Gud.

Så frågan är då om vi ska fortsätta att arbeta för Metodistkyrkans enhet och teologiska integritet eller inte. De som menar att vi ska det har min förbön och omtanke. Fortsätt med det. Personligen har jag kommit till insikt om att Metodistkyrkans framtid som samfund är oviktigt jämfört med hur vi/jag lever upp till mitt kall att hjälpa människor att finna sin Gud och frälsning.
Jag har kommit på att jag måste flytta från grupp 2 till grupp 1...eller kanske grupp 3 (en kyrkans man med fokus nästan utestlutande på den lokala församlingen). Jag måste sluta lägga så mycket tid och fokus och tanke på samfundets framtid och istället ha fokus på församlingen och enskilda människors framtid/frälsning. Jag kan inte göra bägge två för det dränerar mig på för mycket energi. Det är för svårt att hålla modet uppe när verkligheten ser ut som den gör och Metodistkyrkan dras i bitar. 

Jag vet inte om jag kan byta grupp men jag ser att jag måste.

Jag hoppas jag har fel i min tankeanalys. Jag hoppas att jag har missat något viktigt och att verkligheten som jag förstår den inte stämmer. Jag hoppas att det finns en positiv verklighet där Metodistkyrkan återigen kan bli en en, apostolisk, helig, allmän kyrka för världen. Som jag ser det så haltar det lite nu och vi är på väg att falla.

Inga kommentarer:

ShareThis