Så har ännu en årskonferens lagts till handlingarna.
Som väntat hände ganska lite även om kyrkan på det stora hela mer eller mindre är på väg mot en splittring. Allt hanterades, på gott och ont, professionellt och för att undvika konflikt.
Det som blev väldigt tydligt denna årskonferensen var att det inte längre går att gömma den splittring som finns i kyrkan MEN det var också tydligt att fellesskapet var viktigare än allt annat för de flesta. Under bordssamtalet om A Way Forward var det stora temat can't we all just get along. Man var trött på diskussionen om homosexualitet och man var ganska säker att ens egna jobb och församling skulle klara sig utmärkt oavsett vad kyrkan i stort skulle bestämma. Live and let live, bara vi kan få fortsätta tro och praktisera det vi gör idag. Få förstår att det inte kommer att bli så oavsett vad man tror.
Fellesskapet.
Men det finns ju två fellesskap. En kyrka är ett "hygge-fellesskap" och ett "trosfellesskap". Jag undrar vilket fellesskap man tänker på när man så gärna vill behålla det, för en sak är säker, det är inte detsamma att vara i ett hygge-fellesskap och att ha ett tros-fellesskap.
Så var det det här med Guds gåva till Metodistkyrkan. I mina 6 år i kyrkan här i Norge så har det kommit dussintals av vad jag kallar för "propaganda stick". Med det menar jag att det händer varje samling och varje konferens att de som har en progressiv/liberal teologi markerar det genom att ställa sig upp och, i tid och (oftast) otid, säga typ: "- Jag skulle bara vilja säga att jag tycker det är dags att vi börjar älska alla människor och verkligen lever upp till Jesus exempel!!!". "-Jesus sa aldrig något om homosexualitet!!!". "- Kan vi inte bara göra som världen gör?". "- Är det inte dags att vi lever som vi lär?". Gång på gång på gång.
Denna gången var det flagrant och borderline heretiskt, beroende på intentionen. En man höll ett föredrag om hur vi kan tänka nytt om vårt barnarbete. Fint. Plötsligt vräker han sig ur en liten historia som handlar om att ("Jag är inte teolog, men...") alla kommer till Himlen oavsett om man är mormon, katolik, troende eller inte. Alla dörrar leder in till samma ställe.
I samband med detta reser sig en person ur församlingen och ropar: "- Du är Guds gåva till Metodistkyrkan!!". Det var en av prästerna, som senare under dagen gav mig frågan "-Hur tänker ni på din sida om...". Det var för övrigt första gången jag öppet fick höra av en prästkollega att det inte längre var "vi" utan "er sida".
Tidigare under konferensen gick även en av prästerna upp till en mikrofon och bekymrade sig över tilsynsprästernas tal där man hade citerat Johannes 14 om att Jesus är den enda vägen till Fadern. Det var "för smalt", om jag förstod prästen rätt.
Låt det sjunka in.
Det handlar inte längre om homosexualitet, om det var någon som trodde det. Det handlar om långt viktigare saker och många fick upp ögonen för att man inte längre lever i ett trosfellesskap...och det är ju det vi egentligen ska vara. En kyrka är inte en sentimental samling människor som lever på goda minnen, ytliga floskler och statsbidrag. En kyrka är till sitt väsen ett trosfellesskap där man har en tro, en Far, ett dåp och så vidare...och det tror jag inte många kan säga med ärlig mening att vi är idag.
Nu blev det lättare att se och det innebär att det är lättare att ta ställning. När allt är grumligt ser man inte nog till att våga ta avstamp. När det är klart och tydligt blir det lättare att våga ta ställning för det man tror är rätt.
Tydligheten gör också att man söker sig till Gud för tröst, hjälp och kraft; att göra det man egentligen borde göra istället för att försöka låtsas som om trosfellesskapet finns och det är där man hör hemma. Det är förödande för ande och själ att hela tiden möta motstånd och propaganda och uttalanden som underminerar Guds vilja och väg, i det som egentligen borde vara ett trosfellesskap.
Jovisst är det så att en kyrka inte är ett Östtyskt projekt med hjärntvättning eller 100% likformning...men den är inte heller ett smörgåsbord där allt är lika bra. När man har hamnat där att det handlar om själva kärnan i kristen tro, frälsningen, så råder det inte längre något tvivel om att trosfellesskapet är borta och att det enda som håller ihop allt är bekvämlighet eller lojalitet mot Guds kall eller något som en gång var men som nu är borta.
Min bön är för alla dom som egentligen borde vara bättre informerade om stormen som kommer men som en dag kommer att befinna sig i en kyrka vars ruiner inte längre kan gömmas bakom vackra fasader.
Min bön är för människors tro och lärjungaskap när Generalkonferensen 2019-20 kommer att tydligt visa det jag idag tycker mig se...och den smärtan det innebär när något vackert dör.
Min bön är för de nya trosfellesskap som dyker upp att de kan tjäna Gud på bästa sätt, i lojalitet mot Guds ord och kyrkans historiska uppdrag.
Vårt hopp står till Gud som har all makt och visdom och ära.
Som väntat hände ganska lite även om kyrkan på det stora hela mer eller mindre är på väg mot en splittring. Allt hanterades, på gott och ont, professionellt och för att undvika konflikt.
Det som blev väldigt tydligt denna årskonferensen var att det inte längre går att gömma den splittring som finns i kyrkan MEN det var också tydligt att fellesskapet var viktigare än allt annat för de flesta. Under bordssamtalet om A Way Forward var det stora temat can't we all just get along. Man var trött på diskussionen om homosexualitet och man var ganska säker att ens egna jobb och församling skulle klara sig utmärkt oavsett vad kyrkan i stort skulle bestämma. Live and let live, bara vi kan få fortsätta tro och praktisera det vi gör idag. Få förstår att det inte kommer att bli så oavsett vad man tror.
Fellesskapet.
Men det finns ju två fellesskap. En kyrka är ett "hygge-fellesskap" och ett "trosfellesskap". Jag undrar vilket fellesskap man tänker på när man så gärna vill behålla det, för en sak är säker, det är inte detsamma att vara i ett hygge-fellesskap och att ha ett tros-fellesskap.
Så var det det här med Guds gåva till Metodistkyrkan. I mina 6 år i kyrkan här i Norge så har det kommit dussintals av vad jag kallar för "propaganda stick". Med det menar jag att det händer varje samling och varje konferens att de som har en progressiv/liberal teologi markerar det genom att ställa sig upp och, i tid och (oftast) otid, säga typ: "- Jag skulle bara vilja säga att jag tycker det är dags att vi börjar älska alla människor och verkligen lever upp till Jesus exempel!!!". "-Jesus sa aldrig något om homosexualitet!!!". "- Kan vi inte bara göra som världen gör?". "- Är det inte dags att vi lever som vi lär?". Gång på gång på gång.
Denna gången var det flagrant och borderline heretiskt, beroende på intentionen. En man höll ett föredrag om hur vi kan tänka nytt om vårt barnarbete. Fint. Plötsligt vräker han sig ur en liten historia som handlar om att ("Jag är inte teolog, men...") alla kommer till Himlen oavsett om man är mormon, katolik, troende eller inte. Alla dörrar leder in till samma ställe.
I samband med detta reser sig en person ur församlingen och ropar: "- Du är Guds gåva till Metodistkyrkan!!". Det var en av prästerna, som senare under dagen gav mig frågan "-Hur tänker ni på din sida om...". Det var för övrigt första gången jag öppet fick höra av en prästkollega att det inte längre var "vi" utan "er sida".
Tidigare under konferensen gick även en av prästerna upp till en mikrofon och bekymrade sig över tilsynsprästernas tal där man hade citerat Johannes 14 om att Jesus är den enda vägen till Fadern. Det var "för smalt", om jag förstod prästen rätt.
Låt det sjunka in.
Det handlar inte längre om homosexualitet, om det var någon som trodde det. Det handlar om långt viktigare saker och många fick upp ögonen för att man inte längre lever i ett trosfellesskap...och det är ju det vi egentligen ska vara. En kyrka är inte en sentimental samling människor som lever på goda minnen, ytliga floskler och statsbidrag. En kyrka är till sitt väsen ett trosfellesskap där man har en tro, en Far, ett dåp och så vidare...och det tror jag inte många kan säga med ärlig mening att vi är idag.
Nu blev det lättare att se och det innebär att det är lättare att ta ställning. När allt är grumligt ser man inte nog till att våga ta avstamp. När det är klart och tydligt blir det lättare att våga ta ställning för det man tror är rätt.
Tydligheten gör också att man söker sig till Gud för tröst, hjälp och kraft; att göra det man egentligen borde göra istället för att försöka låtsas som om trosfellesskapet finns och det är där man hör hemma. Det är förödande för ande och själ att hela tiden möta motstånd och propaganda och uttalanden som underminerar Guds vilja och väg, i det som egentligen borde vara ett trosfellesskap.
Jovisst är det så att en kyrka inte är ett Östtyskt projekt med hjärntvättning eller 100% likformning...men den är inte heller ett smörgåsbord där allt är lika bra. När man har hamnat där att det handlar om själva kärnan i kristen tro, frälsningen, så råder det inte längre något tvivel om att trosfellesskapet är borta och att det enda som håller ihop allt är bekvämlighet eller lojalitet mot Guds kall eller något som en gång var men som nu är borta.
Min bön är för alla dom som egentligen borde vara bättre informerade om stormen som kommer men som en dag kommer att befinna sig i en kyrka vars ruiner inte längre kan gömmas bakom vackra fasader.
Min bön är för människors tro och lärjungaskap när Generalkonferensen 2019-20 kommer att tydligt visa det jag idag tycker mig se...och den smärtan det innebär när något vackert dör.
Min bön är för de nya trosfellesskap som dyker upp att de kan tjäna Gud på bästa sätt, i lojalitet mot Guds ord och kyrkans historiska uppdrag.
Vårt hopp står till Gud som har all makt och visdom och ära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar