Tankar efter en semester - har kyrkan en chans?

Efter en otroligt härlig sommar och semester sitter jag återigen på kontoret och skriver. Kan inte påstå att det är ett bra byte men nu är det som det är. 

För alla som inte är pastorer eller präster kan jag inviga er i en liten hemlighet. Varje höst känner vi pastorer en överhängande press om att det är kanske just denna hösten som det lossnar; som människor kommer till våra församlingar; som våra predikningar väcker folk ur sömnen och lättjan...och så vidare. Det finns säkert många lekfolk som också känner så men det allra, allra flesta pastorer gör det, särskilt de som betjänar små och/eller döende församlingar. Denna hösten känns det lite annorlunda, dock.

Givetvis är det också början på en höst som leder fram till en super-duper extra-allt Generalkonferens i början på 2019, med allt vad det innebär. Låt mig redan nu säga att det kommer inte att bli bättre. Tonläget kommer att bli hårdare. Misstankar och misstro kommer att öka. I ett ödets ironi kommer det som många kallar för "kärleksrevolutionen" att göra att Guds kärlek minskar och blir svår att hitta bland dom som främst borde vara dess ambassadörer. Oss kristna. It's going to get ugly...framförallt när dom som idag är trötta och likgiltiga på allt ger sig in i debatten då de anser att den har gått så långt att till och med de, de ljumma i mitten, reagerar. 

Så har jag en tanke till. 

Jag läste en kommentar från en meningmotståndare i sommar. På Facebook. Hon skrev att hon: "- I många år arbetade jag och många med mej för en öppnare kyrka som inte diskriminerar kvinnor och hbtq-personer till exempel". 

Det slog mig hur det citatet är en summering på hur väldigt många tänker om kyrkan idag. Hon är inte evig utan istället en institution som man kan, bör och ska förändra allt eftersom vad man själv tycker är bra. Självaste vår nye ordförande i den Norske Metodistkyrkan la ut en bild på kyrkans officiella logotyp på Facebook...med den röda färgen utbytt mot regnbågens färger. En tydlig (och möjligtvis olaglig) markering som tydligt visade att kyrkan inte är det hon alltid har varit utan istället vad hon kan bli.

Några tankar om det. 

• Jag kan tänka mig att detta är en självklarhet för många. Hur lätt är det inte att liksom bara anta vår tids mantra om att utveckling=bra? Hur lätt är det inte att liksom bara acceptera som en självklarhet att våra kalendrar är bra redskap för att finna vad som är sant och rätt ("- Hallå! Det är liksom 2018 nu! Är det inte dags att kyrkan...?)
• Jag kan också tänka mig att många tänker "är det inte bara ett faktum att kyrkan har ändrat sig hela tiden"? Var inte kyrkan emot vetenskapen, kvinnors rättigheter och allt möjligt som den inte är idag? Har hon inte alltid förändrats?
• Jag kan också tänka mig att många mer eller mindre medvetet tror att dagens västvärld har den bästa moralen; bästa filosofin; bästa sanningen. Allt är relativt. Individen är kung. Lagen är det man gör. Har föregående generationers visdom någonsin raderats så fort som nu?

Jag sa inledningsvis att denna hösten känns lite annorlunda för min del. Så här tänker jag:

Kyrkan är evig och inte något som du eller jag ska ändra, förändra, förbättra, förnya eller whatever. Hon är inte ett företag eller en förening eller en klubb eller ett parti. Hon ÄR.  

Kyrkans kris är samhällets kris för det är kyrkan som kommer först. Det är Hon som vet vad världens problem är och vad lösningen är...och bara dom blinda tror att samhället inte befinner sig i en kris. 

Det ser förvisso inte ut så. Västvärlden ser ut att må otroligt bra. Överflöd av grejer. Lever längre än någonsin. Statistiken pekar uppåt. Men för den som skrapar lite på ytan så märker man snabbt att allt är yta. Under den vackra ytan finns ingenting...ungefär som det jag läste om EU-parlamentariker som klagade på att skandinaver var dom värsta att sitta jämte på en middag. Inget att prata om. Ingen religion. Ingen kultur. Ingen filosofi. Väder, ytlighet och uttjatad identitets-svammel. Man bygger broar för rådjur för miljoner men låter gamla ligga ensamma. Man bygger vindkraft och solkraft så man kan fortsätta med löjligt hög konsumtion av löjliga saker. Man hittar på fler kön men vet inte ens att kvinnor och män är olika. Skriver "hen" och tror att det hjälper.

Samhället är i kris för kyrkan är i kris, och nej, inte krisen om hbqti+ och allt det där som sannolikt kommer att slita också Metodistkyrkan i bitar. Kyrkans kris är att hon har tappat bort själva anledningen till att hon finns. 

Frälsningen.

Frälsningen från en värld som är trasig. 

Frälsningen från frestelser som förstör.

Frälsningen från vår egen egoism.

Frälsningen från våra verkliga, moraliska, etiska, personliga synder mot Gud.

Frälsningen till Gud.

Frälsningen till den vi är skapt att vara.

Frälsningen från vår övertro på oss själva.

Frälsningen från mörkret och den Onde som ingen ser men som alltför många besöker.

Frälsningen till helig helhet.

Frälsningen till kärlek.

Det finns en kyrka i den staden där du bor för att Gud har tänkt att det är det bästa sättet för människor att finna tillbaka till Honom. att finna och få Frälsning. Otroligt, eller hur!

Frälsning. Jag är rädd för att det inte är så det ser ut. Längre. Kyrkan har blivit full av människor som aldrig har tagit emot frälsningen, på riktigt och personligt, och har börjat göra massa andra (ofta i sig själva bra) saker. Klimatet. Flyktingar. Någon grupps rättigheter. Man har glömt eller hoppat över frälsningen som bara finns i Jesus. Den har blivit pinsam. Omodern. Jobbig. Trång. 

Men kyrkans uppgift är inte, och har aldrig varit, att göra jorden till en himmel. Uppgiften har alltid varit att vara en plats där Himlen har kommit ner till jorden och bjuda in till följe på den vägen för att van dra tillbaka till Himlen en vacker dag. 

Så jag tänker att denna hösten är det inte dags att "frälsa världen" genom program och aktiviteter. Förnya eller anpassa kyrkan. Det är att leva i, eller ta emot, Guds frälsning i all sin djup och innerlighet, och försöka göra det som Gud har lagt ner i dig för att hjälpa andra att hitta samma frälsning. 

Kort sagt, det som dom som kom för oss gjorde. 

Alla tidigare generationer har såklart levt med frestelsen att göra om kyrkan till vad man tyckte den borde vara. Modern. Fräsch. Tidsenlig. Vi är inte först och inte heller de sista. Men det som faktiskt gjorde att det blev en kyrka, frälsningen från synd och till Gud, funkar. Det är på riktigt. Livet kan bli annorlunda. Jesus kan bli verklig i oss som han blev i dom som gav oss en kyrka att ta hand om.

Så sök Gud och hans frälsning medans tid är. 

Gör det som Han har gett dig att göra (och INTE det som andra tycker du ska göra)

Slappna av och bekymra dig inte över höstens kyla och mörker...och kyrkans minskade position och ökande kris. 

Lev i frälsningen och lita på Gud. 

Känn ingen oro. Tro på Gud och på hans son Jesus som han har sänt. 

Då har kyrkan, världen och du och jag en chans.