Tankar i skymningen - årskonferens och en theology of surrender

Den som åker på årskonferens för att vinna har redan förlorat.

I år är potentialen för konflikt på årskonferensen kanske högre än någonsin. Polariseringen har hårdnat och propagandan är uppskruvad. Det är lätt att läsa eller höra kommentarer som är så hårda och så elaka och så exkluderande att även icke-kristna skulle häpna. Allt i "toleransens" namn.
Språket och hållningarna är sällsynt låsta.

Eftersom vi inte diskuterar sakfrågan längre, om homofili i praksis är en synd eller inte, så har polariseringen blivit public enemy nummer 1. Det är den vi måste bekämpa för den bekämpar oss. Jesus sa att ett kungadöme som är delat och i inbördeskrig garanterat kommer att falla...och det är precis där vi är. Min personliga åsikt är att det är Djävulen själv som har önskat denna situationen, en situation där sakfrågorna hamnar i bakgrunden och där polarisering, fanatisk politisk extremism och det extrema upphöjandet av den personliga övertygelsen till allsmäktighet.

Därför måste polariseringen bekämpas om vi ska ha en chans att hantera sakfrågorna på ett kristet sätt. Om kyrkan ska ha en chans att överleva och erbjuda frälsning i Jesu namn till vårt samfunn.

Polariseringen bekämpas genom den mest kristna av alla hållningar, "surrender". Att överge sig till en annan. Att ge upp den personliga övertygelsen om att ha rätt för en annan övertygelse. Att vägra kräva det man själv tycker och tänker och tror ska hända. Att inte anamma politikens väg.

Metodistkyrkan i Alingsås - den coolaste (f.d.) Metodistkyrkan

Det är precis, precis, därför kyrkan är så enormt viktig (och kyrkosynen). Metodistkyrkan är en kyrka och inte en samling församlingar som råkar ha en gemensam historia. Vi har skapat en organisation som är till för att finna fram vad Gud vill och hur Gud vill använda oss. Vi har länge insett faran med att låta inflytelserika präster eller lekmän/kvinnor få för mycket makt och har lyft fram demokratiska val och samlingar istället. Vi har länge förstått att den personliga övertygelsen måste tyglas och underställas kyrkans, annars väntar teologisk anarki och fritt fram för alla möjliga idiotiska teorier och doktriner, doktriner och teologier som leder till elände och fördärv. Det vill vi inte ha för vi ha sett hur det går hundratals gånger när enskilda personer eller grupper får för sig hur det "egentligen" är. En enda stor sörja där ingen egentligen vet någonting men alla tror en massa.

Det handlar inte om att vinna. Att få igenom sin vilja. Att få rätt personer i rätt styrelser. Att rösta si eller så.

Det handlar om att välja att hålla de löften man har avgett till kyrkan.
Det handlar om att respektera att man inte alltid får som man vill.
Det handlar om att acceptera att kyrkan, och inte jag, är den som bestämmer.

Jesus är vårt exempel, som vanligt.

Han ville inte till Golgata men valde att lyda sin Fader. Han valde att vara lojal mot någon annan än sig själv. Han fick inte som han ville men valde det Fadern ville...och vi fick vår frälsning. Allt hängde på Getsemane och en ensam Jesus.

Ingen, såvitt jag vet, är helt enig med sin kyrka. Alla har vi doktriner eller frågor eller lösningar som vi inte tycker om och som vi vill ändra på. För all del, använd de metoder som finns för att försöka vara en Guds stämma in i kyrkan, det har kyrkan alltid haft och accepterat. Men så, om kyrkan väljer en annan väg, så måste vi böja oss. Surrender. Acceptera en annan.

Jag har levt mitt liv så. Jag försökte få den svenska Metodistkyrkan att inte lägga ner och försvinna in i Missionskyrkan. När Metodistkyrkan så valde att gå in i Missionskyrkan så fanns det dom som sa att jag skulle stanna kvar och vara en "konservativ röst" in i en liberal kyrka. Jag skulle vara en dissenting röst. En broms. En som inte ville det kyrkan ville.
Det kändes, och känns, helt fel. Skulle jag få hela kyrkan att ändra sig bara för att jag tyckte och trodde att dom gjorde fel? Skulle jag värva medlemmar till min sak? Försöka välja in mina meningsfränder i styrelser och råd?

Nej.

Jag surrendered. Accepterade Metodistkyrkans val och gick min väg. Fortsatte i den kyrkan som ordinerade mig. Välsignade dom som jag trodde valde fel. Tjänade Gud genom Metodistkyrkan i Norge istället.

Jag förstår helt enkelt inte hur man kan offra en hel kyrka bara för att man tycker annorlunda00Är oenig. Hur är det tänkt att den nya kyrka man vill bygga, som accepterar både/och (som är en stor näve sand i det rationella maskineriet), ska fungera om alla är fria att tro och tänka och säga vad som helst? Det innebär bara en tidsfråga innan nya frågor och situationer dyker upp. Hur går det då? Vem ska avgöra hur det egentligen är? Den starka och lokala pastorn? Leder av menighetsrådet som har suttit där i 30 år?

Att hela tiden kräva sin sak och vägra surrender är att kräva att dom egna subjektiva och föränderliga känslorna och överbevisningarna man har (just nu) ska gälla alla. Att dom är Gud allsmäktig. Att världen ska böja sig för dom mäktiga som klarar att hävda sin sak, tala för sin sak och trycka igenom sin agenda. Att det handlar om att vinna. Ergo, polarisering.


Nej, för att vinna denna kampen måste polariseringen dö och det gör den om vi böjer oss för Gud som i, och genom, sin kyrka har visat sig för oss och som har lovat att göra
det framöver.