...trodde jag när jag läste Bibeln härom dagen. Så kan det väl inte stå och så kan han ju inte mena?? Hur lätt det är att min bild av Jesus blir formgivande för hur Jesus faktiskt är. Det finns ett botemedel.
The Methodist way. Att höra the superhero pastor Adam Hamilton beskriva Metodistkyrkan i varma och tydliga ordalag gjorde gott. Vi som knappt vet varför vi är Metodister, eller var, fick höra hur fantastiskt bra vi är och hur sunda och "Via media/Mittenvägen" vi är. Att vara mittenfolket måste ju vara en straffspark i landet Lagom men ack nej...
Att hålla ihop evangeliets olika tankar är få protestantiska förbund ordnat som vårt. Evangeliet är brett och spretigt men det är inte vad som helst. Det är X men inte Y...och vi människor har svårt för sånt. Katolska kyrkan är bättre än många andra på att leva med ett brett evangelium men vi är inte långt efter och det känns väldigt bra.
Vi kan till exempel hålla ihop kärlek och helighet (iallafall på papperet) och det är ovanligt. Vi kan säga med Bibeln på hjärtat att Gud älskar dig som du är men kräver omvändelse. Det är så lätt hänt att "vår" Jesus blir en Jesus som aldrig ställde krav, som accepterade människor som du var och välsignade deras liv och val, som vann alla människor med sin kärlek och nåd och sanning, som tog hand om alla människor och bara tyckte illa om fariséer och teologiexperter...men älskade alla svaga och fattiga. Problemet är bara att det är en halv Jesus och en halv Jesus blir ingen hel relation. Alla kan tälja till en egen Jesus som passar behoven (HBT Jesus, Socialism Jesus, Green-peace Jesus, Sälja vapen Jesus, etc...), men endast Bibelordet i sin helhet kan ge oss den riktiga Jesus.
Jag tror att ett sätt att hitta Jesus-livet är att gå tillbaka till Bibeln och läsa HELA Bibeln med ett öppet sinne och traditionens hjälp och Andens ledning. Att bli som ett (skol-)barn igen och återgå till HELA Bibelordet är inte så lätt men viktigt. Tro på vad som står utan en massa krångliga och bortförklaringar. Vi ska inte läsa barnsligt men barnslikt, lita på att universums Gud faktiskt kan bevara det vi behöver veta i Bibeln utan att budskapet ska gå förlorat genom historiens gång.
The Methodist Way - Bibelns folk
torsdag 8 september 2011
måndag 5 september 2011
The evolution of truth
Det har varit konferens. Vi har funderat på hur våra församlingar inom kyrkan kan växa och frodas, utvecklas och förändra världen.
En av talarna var Adam Hamilton, en amerikansk superhero som började sin församling med 4 och nu är 18000. En megachurch starkt präglad av affärsvärlden. Mycket var bra, mycket var inte bra men jag tror det är viktigt att inse att det är ok om andra inte gör som jag. Det kan vara bra även om inte jag tycker om det eller håller med om hur man gör det (kyrka, alltså). Om människor verkligen kommer till tro i hans församling så är det bara bra.
Samme true-blue american superpastor tog även upp frågan om homosexualitet. Motvilligt ska nämnas, och det kan man ju förstå. Han gjorde det bra och visade på respekt för både sidor i debatten. Det som retade mig och som jag tror är en väldigt farlig väg att börja vandra är inte vägen från konservativ till liberal. Jag tror däremot att det är väldigt farligt när man säger att "kyrkans position i den här frågan kommer att ändra sig inom 20 år när de unga som idag i stor majoritet håller en liberal position i frågan börja komma upp i ålder och röstar på General Conference"...och när man tycker att en sådan framtid är ok.
Frågan är väl ändå inte upp till tidsandan? Det är i mina ögon helt fel om en kyrka i väsentliga delar av sin teologi kan ändra sig genom årens gång. Det har smugit sig in en slags evolutions-tänk i kyrkan att det nya alltid är en förbättring av det gamla...men vem har sagt att det är på det sättet? Inom kyrkan har det ju alltid varit tvärtom, att blicka tillbaka till ursprunget och Jesus. Vi kan och får inte bli så förälskade i vår moderna och postmoderna värld att vi går på niten att allt nytt är bra och det gamla är per definition dåligt.
För att vara trovärdig och trofast måste en kyrka, i mina ögon, säga att "x är enligt Gud fel och synd" oavsett vad vi tycker eller vad vår omvärld säger. Det kan väl inte vara möjligt att t.ex. homosexualitet idag och igår och genom två millenier är synd och att missa Guds plan och mening med eviga konsekvenser...men att det inom 20 år kommer att bli ok? Hur schysst är det mot homosexuella som levde på 1900-talet och aldrig fick uppleva den radikala förändringen i kyrkan? Har kyrkan alltså haft fel i alla år och lurat människor när den har sagt att t.ex. utlevd homosexualitet är en synd? Hur kan människor då överhuvudtaget lita på att kyrkan vet vad den talar om idag eller i framtiden i sådana fall? Vad mer påstår sig kyrkan veta är synd men som egentligen kan ändras om några år?
Nej, det känns inte schysst att ändra sig hela tiden. Dock är det inte heller schysst att behandla HBT människor (eller andra som finns i marginalen) på ett förnedrande sätt eller avvisande sätt. Jesus visar vägen, som vanligt, i berättelsen om kvinnan/horan som fällde tårar på Jesu fötter och torkade dom med sitt hår i Lukas 7 (som vår biskop predikade om nyligen). Poängen är inte att det är ok att vara prostituerad och fortsätta med det (Jesus älskar dig och allt du gör som det är). Poängen är att kvinnan kom till Jesus, "bad"/önskade om förlåtelse, ville bli älskad och upprättad, älskade Jesus, trodde att Jesus kunde och ville det, litade på Jesus (säkerligen med viss bävan för vad han skulle säga) och fick sin frälsning genom sin tro. Aldrig någonsin sa Jesus att "det är ok att du är som du är...fortsätt med att synda för synd finns inte längre." Jesus tog emot alla men hade alltid en förvandling i bakfickan åt alla som önskade räddning och frälsning...genom omvändelse och tro (Markus 1:15).
Sanning kan aldrig utvecklas. Sanning kan aldrig bli falskhet och tvärtom. Den kan heller aldrig röstas fram. Sanning bara är och även om det är självklart att inte jag har sanningen kan det lika väl vara sant att jag har sanningen genom att jag har tagit emot den från någon annan, typ Jesus. Den är inte min i det att jag har hittat på den men den är min för jag har fått den i gåva av Jesus. Det har egentligen alla, i Bibel ordet, och samma gåva har försiktigt förts vidare från människa till människa, från generation till generation. Jag önskar inte ändra i den sanningen utan bara ta den till mig och leva ut den så att Jesus kan bli lika attraktiv för andra som han var och är för mig...och där har jag säkert mycket att lära.
En av talarna var Adam Hamilton, en amerikansk superhero som började sin församling med 4 och nu är 18000. En megachurch starkt präglad av affärsvärlden. Mycket var bra, mycket var inte bra men jag tror det är viktigt att inse att det är ok om andra inte gör som jag. Det kan vara bra även om inte jag tycker om det eller håller med om hur man gör det (kyrka, alltså). Om människor verkligen kommer till tro i hans församling så är det bara bra.
Samme true-blue american superpastor tog även upp frågan om homosexualitet. Motvilligt ska nämnas, och det kan man ju förstå. Han gjorde det bra och visade på respekt för både sidor i debatten. Det som retade mig och som jag tror är en väldigt farlig väg att börja vandra är inte vägen från konservativ till liberal. Jag tror däremot att det är väldigt farligt när man säger att "kyrkans position i den här frågan kommer att ändra sig inom 20 år när de unga som idag i stor majoritet håller en liberal position i frågan börja komma upp i ålder och röstar på General Conference"...och när man tycker att en sådan framtid är ok.
Frågan är väl ändå inte upp till tidsandan? Det är i mina ögon helt fel om en kyrka i väsentliga delar av sin teologi kan ändra sig genom årens gång. Det har smugit sig in en slags evolutions-tänk i kyrkan att det nya alltid är en förbättring av det gamla...men vem har sagt att det är på det sättet? Inom kyrkan har det ju alltid varit tvärtom, att blicka tillbaka till ursprunget och Jesus. Vi kan och får inte bli så förälskade i vår moderna och postmoderna värld att vi går på niten att allt nytt är bra och det gamla är per definition dåligt.
För att vara trovärdig och trofast måste en kyrka, i mina ögon, säga att "x är enligt Gud fel och synd" oavsett vad vi tycker eller vad vår omvärld säger. Det kan väl inte vara möjligt att t.ex. homosexualitet idag och igår och genom två millenier är synd och att missa Guds plan och mening med eviga konsekvenser...men att det inom 20 år kommer att bli ok? Hur schysst är det mot homosexuella som levde på 1900-talet och aldrig fick uppleva den radikala förändringen i kyrkan? Har kyrkan alltså haft fel i alla år och lurat människor när den har sagt att t.ex. utlevd homosexualitet är en synd? Hur kan människor då överhuvudtaget lita på att kyrkan vet vad den talar om idag eller i framtiden i sådana fall? Vad mer påstår sig kyrkan veta är synd men som egentligen kan ändras om några år?
Nej, det känns inte schysst att ändra sig hela tiden. Dock är det inte heller schysst att behandla HBT människor (eller andra som finns i marginalen) på ett förnedrande sätt eller avvisande sätt. Jesus visar vägen, som vanligt, i berättelsen om kvinnan/horan som fällde tårar på Jesu fötter och torkade dom med sitt hår i Lukas 7 (som vår biskop predikade om nyligen). Poängen är inte att det är ok att vara prostituerad och fortsätta med det (Jesus älskar dig och allt du gör som det är). Poängen är att kvinnan kom till Jesus, "bad"/önskade om förlåtelse, ville bli älskad och upprättad, älskade Jesus, trodde att Jesus kunde och ville det, litade på Jesus (säkerligen med viss bävan för vad han skulle säga) och fick sin frälsning genom sin tro. Aldrig någonsin sa Jesus att "det är ok att du är som du är...fortsätt med att synda för synd finns inte längre." Jesus tog emot alla men hade alltid en förvandling i bakfickan åt alla som önskade räddning och frälsning...genom omvändelse och tro (Markus 1:15).
Sanning kan aldrig utvecklas. Sanning kan aldrig bli falskhet och tvärtom. Den kan heller aldrig röstas fram. Sanning bara är och även om det är självklart att inte jag har sanningen kan det lika väl vara sant att jag har sanningen genom att jag har tagit emot den från någon annan, typ Jesus. Den är inte min i det att jag har hittat på den men den är min för jag har fått den i gåva av Jesus. Det har egentligen alla, i Bibel ordet, och samma gåva har försiktigt förts vidare från människa till människa, från generation till generation. Jag önskar inte ändra i den sanningen utan bara ta den till mig och leva ut den så att Jesus kan bli lika attraktiv för andra som han var och är för mig...och där har jag säkert mycket att lära.
måndag 15 augusti 2011
Efter ett långt uppehåll
Sommaren är snart slut. Otroligt vad tiden kan gå när man har en ny son i familjen. Vart tog all tid vägen för skrivande och bloggande?
Tankarna har dock snurrat (om än lite långsammare) kring det här med kyrka, pastor och att leva i ett så post-kristet land som vårt. Varför funkar det inte? Varför går så få till kyrkan? Vad är det för fel? Jag läser Bibeln och slås av en slående kontrast....det är så lite som behövs för att få det att funka där. För vår del är det så mycket som vi gör för att få det att funka. Hos dom kom folket även om Peter predikade att dom hade dödat livet självt. Hos oss kommer ingen även om vi predikar att alla är frälsta, Gud älskar dig som du är och KÄRLEKEN och NÅDEN är slogans.
Länge har det protestantiska projektet funderat på hur man ska vara kyrka och vad det innebär att vara kyrka i världen. I vår del av världen har det länge varit en trend att revisionister och Bultmann-fans har levt rövare i tro och kyrka för att (ofta men inte alltid) försöka hjälpa människor att hitta den riktiga och livs-givande Jesus. Om vi bortser från dom som med ren illvilja vill förändra kristen tro för att dom inte vill anpassa sig eller för att dom tycker att den är idiotisk så är den springande frågan för alla, "Var finns Jesus och hur får vi del av hans liv?".
Så jakten går. Från klassisk förståelse till post-kristen förståelse. Från hela Bibeln och dess felfria och Gudomliga auktoritet till klipp-och-klistra Bibel där urgamla heresier återuppväcks för att om möjligt kunna upptäcka vad tidigare generationer har gömt/glömt/missat. Med lykta letar många bland förkastade teorier och teologier...för Jesus-livet kan inte finnas i den enkla och raka förståelsen av Bibelordet, bröd och vin, dop och bön. Man har testat och funnit att den tro man har fått inte fungerar utan enbart lovar...utlovar ett liv som omöjligen kan finnas i gamla dammiga ord, liturgier eller böcker. Hur kan Jesus-livet, Andens liv, finnas tillgängligt i ord och riter när inte jag (läs: vem som helst) har upplevt det? Det är Tron det är fel på...inte oss.
Så har Sverige under decennier levt med en kristendom som till största del har letat efter Jesus-livet på andra ställen, nya ställen, det ena mer exotiskt än det andra. Exemplen kan mångfaldigas där man byter ut eller förändrar eller tar bort det man har tagit emot enbart för att man inte hittar det man söker och vill ha, Jesus-livet...och samtidigt med dalande medlemssiffror så har det med all säkerhet gått upp en del ljus (som oftast har släckts snabbt) att det kanske inte är så att Jesus-livet finns i s.k. "relevanta" eller "alternativa" versioner av Tron och om det är så att Jesus-livet inte finns i den historiska tro man hade tagit emot men inte heller i den tro man har konstruerat själv...var finns den då?
Förvirringen blir total och många är nog frestade att ge upp. I Svenska kyrkan har en studie nyligen funnit att endast 15% av medlemmarna tror på Jesus. Folket flyr kyrkan och kyrkan ligger i ruiner och ingen vet längre var Jesus-livet finns att få (fastän många högt och tydligt påstår sig veta). En ny kyrka har fötts men i princip är det ingen skilllnad. Den är inte svaret och har inte heller ambitionen att ha ett svar på frågan. Frågan har remitterats till församlingarna där man, just nu, funderar över just denna fråga. "Hur ska vi nu i höst vinna människor för Jesus? Hur ska vi finna och hur ska vi förmedla Jesus-livet till ett folk som inte bryr sig?". Hur ska man just denna höst undvika att misslyckas med sitt uppdrag? Hur ska man just detta verksamhetsår landa på + i medlemsstatistiken? Hur ska man just detta år vinna världen?
Att påstå att jag vet svaret vore högfärdigt om det vore så att jag hade kommit på det själv. Då hade ju jag varit en av dom som högljutt hade påstått mig veta det andra har missat. Men en sak vet jag och det är att jag är övertygad om att Jesus-livet finns varken i den tro jag skapar eller den tro du skapar. Min tro är inte min tro. Jesus-livet finns i den tro du och jag har tagit emot. I den enkla och uppenbara Bibeltexten. I nattvarden. I bönen. I Trobekännelserna. I den tro som förenar oss med Ortodoxa och Katoliker och som ödmjukt säger att vi inte kan skapa en ny tro (eller kyrka för den delen). Vi kan bara ta emot, ta in och ge vidare utan att redigera eller revidera, come Hell or high water, för att använda ett bra uttryck.
Tankarna har dock snurrat (om än lite långsammare) kring det här med kyrka, pastor och att leva i ett så post-kristet land som vårt. Varför funkar det inte? Varför går så få till kyrkan? Vad är det för fel? Jag läser Bibeln och slås av en slående kontrast....det är så lite som behövs för att få det att funka där. För vår del är det så mycket som vi gör för att få det att funka. Hos dom kom folket även om Peter predikade att dom hade dödat livet självt. Hos oss kommer ingen även om vi predikar att alla är frälsta, Gud älskar dig som du är och KÄRLEKEN och NÅDEN är slogans.
Länge har det protestantiska projektet funderat på hur man ska vara kyrka och vad det innebär att vara kyrka i världen. I vår del av världen har det länge varit en trend att revisionister och Bultmann-fans har levt rövare i tro och kyrka för att (ofta men inte alltid) försöka hjälpa människor att hitta den riktiga och livs-givande Jesus. Om vi bortser från dom som med ren illvilja vill förändra kristen tro för att dom inte vill anpassa sig eller för att dom tycker att den är idiotisk så är den springande frågan för alla, "Var finns Jesus och hur får vi del av hans liv?".
Så jakten går. Från klassisk förståelse till post-kristen förståelse. Från hela Bibeln och dess felfria och Gudomliga auktoritet till klipp-och-klistra Bibel där urgamla heresier återuppväcks för att om möjligt kunna upptäcka vad tidigare generationer har gömt/glömt/missat. Med lykta letar många bland förkastade teorier och teologier...för Jesus-livet kan inte finnas i den enkla och raka förståelsen av Bibelordet, bröd och vin, dop och bön. Man har testat och funnit att den tro man har fått inte fungerar utan enbart lovar...utlovar ett liv som omöjligen kan finnas i gamla dammiga ord, liturgier eller böcker. Hur kan Jesus-livet, Andens liv, finnas tillgängligt i ord och riter när inte jag (läs: vem som helst) har upplevt det? Det är Tron det är fel på...inte oss.
Så har Sverige under decennier levt med en kristendom som till största del har letat efter Jesus-livet på andra ställen, nya ställen, det ena mer exotiskt än det andra. Exemplen kan mångfaldigas där man byter ut eller förändrar eller tar bort det man har tagit emot enbart för att man inte hittar det man söker och vill ha, Jesus-livet...och samtidigt med dalande medlemssiffror så har det med all säkerhet gått upp en del ljus (som oftast har släckts snabbt) att det kanske inte är så att Jesus-livet finns i s.k. "relevanta" eller "alternativa" versioner av Tron och om det är så att Jesus-livet inte finns i den historiska tro man hade tagit emot men inte heller i den tro man har konstruerat själv...var finns den då?
Förvirringen blir total och många är nog frestade att ge upp. I Svenska kyrkan har en studie nyligen funnit att endast 15% av medlemmarna tror på Jesus. Folket flyr kyrkan och kyrkan ligger i ruiner och ingen vet längre var Jesus-livet finns att få (fastän många högt och tydligt påstår sig veta). En ny kyrka har fötts men i princip är det ingen skilllnad. Den är inte svaret och har inte heller ambitionen att ha ett svar på frågan. Frågan har remitterats till församlingarna där man, just nu, funderar över just denna fråga. "Hur ska vi nu i höst vinna människor för Jesus? Hur ska vi finna och hur ska vi förmedla Jesus-livet till ett folk som inte bryr sig?". Hur ska man just denna höst undvika att misslyckas med sitt uppdrag? Hur ska man just detta verksamhetsår landa på + i medlemsstatistiken? Hur ska man just detta år vinna världen?
Att påstå att jag vet svaret vore högfärdigt om det vore så att jag hade kommit på det själv. Då hade ju jag varit en av dom som högljutt hade påstått mig veta det andra har missat. Men en sak vet jag och det är att jag är övertygad om att Jesus-livet finns varken i den tro jag skapar eller den tro du skapar. Min tro är inte min tro. Jesus-livet finns i den tro du och jag har tagit emot. I den enkla och uppenbara Bibeltexten. I nattvarden. I bönen. I Trobekännelserna. I den tro som förenar oss med Ortodoxa och Katoliker och som ödmjukt säger att vi inte kan skapa en ny tro (eller kyrka för den delen). Vi kan bara ta emot, ta in och ge vidare utan att redigera eller revidera, come Hell or high water, för att använda ett bra uttryck.
onsdag 15 juni 2011
En biskop pratar politikiska
Svenska kyrkan har släppt en undersökning som ger ett väldigt bra underlag för hur dess medlemmar ser på sin kyrka och tro. 15% tror på Jesus. Biskop Eva Brunne menar att det inte är en krisrapport utan säger:
"- Det kan finnas en risk att man ser det så, men det här är ett viktigt material för oss för när vi ska se hur vi ska vara kyrka. Det är ingen kris att det finns ett antal ateister och agnostiker som vill vara med. Att de valt att inte gå ur säger något om att vi är en kyrka med mycket stort förtroende."
Självklart är det ingen kris att ateister eller agnostiker vill vara med vilket inte heller är frågan. Förvisso borde det vara en kris att ateister känner sig hemma i en kyrka som tror på Gud som medlemmar, men det är ett annat problem. Huvudproblemet är väl ändå att endast 15% tror på Jesus. Hur kan det bli något annat än kris i en kyrka om 85% inte tror på Jesus?
Föga förvånande talar f.d. statskyrkan politikiska för i verklighetens språk kallas ett sådant resultat för kris.
Undrar vad det skulle bli i de andra kyrkorna?
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=264978
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kyrkan-ifragasatter-sin-relevans_6245786.svd
"- Det kan finnas en risk att man ser det så, men det här är ett viktigt material för oss för när vi ska se hur vi ska vara kyrka. Det är ingen kris att det finns ett antal ateister och agnostiker som vill vara med. Att de valt att inte gå ur säger något om att vi är en kyrka med mycket stort förtroende."
Självklart är det ingen kris att ateister eller agnostiker vill vara med vilket inte heller är frågan. Förvisso borde det vara en kris att ateister känner sig hemma i en kyrka som tror på Gud som medlemmar, men det är ett annat problem. Huvudproblemet är väl ändå att endast 15% tror på Jesus. Hur kan det bli något annat än kris i en kyrka om 85% inte tror på Jesus?
Föga förvånande talar f.d. statskyrkan politikiska för i verklighetens språk kallas ett sådant resultat för kris.
Undrar vad det skulle bli i de andra kyrkorna?
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=264978
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kyrkan-ifragasatter-sin-relevans_6245786.svd
söndag 12 juni 2011
Vem behöver ett samfund?
Spelar samfund någon roll?
På ett sätt inte och på ett annat sätt absolut. Samfund spelar ingen roll om man inte är kristen och vill bli det. Däremot spelar samfund en väldigt viktig roll när det handlar om det kristna livet. Ingen organisation (sorry Katoliker) frälser eller helgar men kyrkor/samfund kan antingen hjälpa eller stjälpa livet i Jesus, det vi även kallar för helgelse.
För en otroende är samfundsfrågan helt ointressant förutom vad som skiljer dom åt vilket ju i våra dagar är en icke-fråga då spridningen är lika stor inom samfunden. Nästan ingen borde välja Jesus beroende på ett samfund men man borde välja var man vill tjäna Gud och leva sitt kristna liv.
I upptakten till GF-kyrkans blivande gjordes en analys av vårt samhälle där 9 punkter lades fram. Dessa punkter ansågs som problem eller möjligheter i samhället där kyrkan kunde vara en kraft för det goda. Bland dessa stod bl.a. individualismen och ytligheten. Helt riktigt är dessa två problem för ett samhälle eftersom de i grund och botten uppmanar till anarki och banalitet. Detta i sin tur leder att i samhällen som vårt med en lång kristen historia kommer olika krafter att försöka motverka dessa två, anarki och banalitet, eftersom de anses (med rätta) vara destruktiva och meningslösa. Individualism (som i grunden flirtar med anarki) leder till förödande maktkamper och politiska rävspel. Ytlighet leder till det som alla anser vara höjden av löjlighet att t.ex. BigBrother Börje står på löpsedeln när Syriens president mördar sina egna. Innerst inne tycker alla att ytlighet är meningslöst men det är det enda som finns när djupet är borta...och med djupet menar jag Gud.
Åter till frågan om samfund behövs. Samfund och kyrka är ju egentligen bara en samling människor som samlas och delar en uppfattning om Gud och världen. Den vill vara en del av Jesu kropp, ledas av Jesus och visa vägen till Jesus...men också fostra i Jesus, hjälpa och undervisa i efterföljelse, stödja i kriser, hjälpa ett trasigt samhälle, m.m.. Om då ett samfund, som är en större version av den lokala församlingen, inte gör detta blir det heller inget av församlingen. Lite falskt. Hur kan en församling vara trovärdig om den inte delar samfundets åsikter och tankar om hur man främjar livet som kristen, som ett exempel.
Ett exempel på detta är att t.ex. GF-kyrkan har hitintills valt att inte ta ställning i någon fråga som kan härledas till just ytlighet eller individualism, förutom i beslutet att låta alla församlingar ha sin egen tro och syn på ett liv med Jesus i nästan alla avseenden. Men för att trovärdigheten ska bli äkta måste även frågor och situationer upp på tapeten som alla brottas med och där alla har olika åsikter. Hur ska det protestantiska projektets allra största problem, auktoritet, avgöras i ett samfund när alla får ha sina egna åsikter? Kan det bli ett samfund där medlemmarna känner sig delaktiga och hörda om alla får tro som dom vill?
Nu låter detta som kritik mot GF-kyrkan vilket inte riktigt är tanken. Detta finns inom alla samfund, mer eller mindre, och min åsikt är att samfund är en naturlig del av Guds samlande av sina barn och dessa barns längtan efter samhörighet, gemenskap och hjälp i efterföljelse och förståelse av vem Gud är och vad han vill med oss. Visst spelar det roll med samfund för ett samfunds enda berättigade skäl att existera är att det främjar den gemensamma strävan och längtan dess medlemmar har att på djupet förstå, älska och följa huvudet Jesus.
Låt oss slippa förenklade svar på frågan om det betyder något vilket samfund man tillhör. Det är viktigt om man tar sitt ansvar som kristen på allvar och att man inser att man inte är en ö utan i ständigt behov av relationer med andra (vilket är ett annat sätt att säga samfund). Samfund är en del av dig och du en del av det och då är det klart det spelar roll var man finns. Vi tror på en Treenighet och inte en Tre-Gud-het. Gud är en, Fader, Son och Ande. Detta är bilden av en kyrka eller ett samfund. Vi är inte individer som råkar vara medlemmar i samma klubb. Vi är personer skapade i treenighetens avbild som är en enighet av skillnader.
På ett sätt inte och på ett annat sätt absolut. Samfund spelar ingen roll om man inte är kristen och vill bli det. Däremot spelar samfund en väldigt viktig roll när det handlar om det kristna livet. Ingen organisation (sorry Katoliker) frälser eller helgar men kyrkor/samfund kan antingen hjälpa eller stjälpa livet i Jesus, det vi även kallar för helgelse.
För en otroende är samfundsfrågan helt ointressant förutom vad som skiljer dom åt vilket ju i våra dagar är en icke-fråga då spridningen är lika stor inom samfunden. Nästan ingen borde välja Jesus beroende på ett samfund men man borde välja var man vill tjäna Gud och leva sitt kristna liv.
I upptakten till GF-kyrkans blivande gjordes en analys av vårt samhälle där 9 punkter lades fram. Dessa punkter ansågs som problem eller möjligheter i samhället där kyrkan kunde vara en kraft för det goda. Bland dessa stod bl.a. individualismen och ytligheten. Helt riktigt är dessa två problem för ett samhälle eftersom de i grund och botten uppmanar till anarki och banalitet. Detta i sin tur leder att i samhällen som vårt med en lång kristen historia kommer olika krafter att försöka motverka dessa två, anarki och banalitet, eftersom de anses (med rätta) vara destruktiva och meningslösa. Individualism (som i grunden flirtar med anarki) leder till förödande maktkamper och politiska rävspel. Ytlighet leder till det som alla anser vara höjden av löjlighet att t.ex. BigBrother Börje står på löpsedeln när Syriens president mördar sina egna. Innerst inne tycker alla att ytlighet är meningslöst men det är det enda som finns när djupet är borta...och med djupet menar jag Gud.
Åter till frågan om samfund behövs. Samfund och kyrka är ju egentligen bara en samling människor som samlas och delar en uppfattning om Gud och världen. Den vill vara en del av Jesu kropp, ledas av Jesus och visa vägen till Jesus...men också fostra i Jesus, hjälpa och undervisa i efterföljelse, stödja i kriser, hjälpa ett trasigt samhälle, m.m.. Om då ett samfund, som är en större version av den lokala församlingen, inte gör detta blir det heller inget av församlingen. Lite falskt. Hur kan en församling vara trovärdig om den inte delar samfundets åsikter och tankar om hur man främjar livet som kristen, som ett exempel.
Ett exempel på detta är att t.ex. GF-kyrkan har hitintills valt att inte ta ställning i någon fråga som kan härledas till just ytlighet eller individualism, förutom i beslutet att låta alla församlingar ha sin egen tro och syn på ett liv med Jesus i nästan alla avseenden. Men för att trovärdigheten ska bli äkta måste även frågor och situationer upp på tapeten som alla brottas med och där alla har olika åsikter. Hur ska det protestantiska projektets allra största problem, auktoritet, avgöras i ett samfund när alla får ha sina egna åsikter? Kan det bli ett samfund där medlemmarna känner sig delaktiga och hörda om alla får tro som dom vill?
Nu låter detta som kritik mot GF-kyrkan vilket inte riktigt är tanken. Detta finns inom alla samfund, mer eller mindre, och min åsikt är att samfund är en naturlig del av Guds samlande av sina barn och dessa barns längtan efter samhörighet, gemenskap och hjälp i efterföljelse och förståelse av vem Gud är och vad han vill med oss. Visst spelar det roll med samfund för ett samfunds enda berättigade skäl att existera är att det främjar den gemensamma strävan och längtan dess medlemmar har att på djupet förstå, älska och följa huvudet Jesus.
Låt oss slippa förenklade svar på frågan om det betyder något vilket samfund man tillhör. Det är viktigt om man tar sitt ansvar som kristen på allvar och att man inser att man inte är en ö utan i ständigt behov av relationer med andra (vilket är ett annat sätt att säga samfund). Samfund är en del av dig och du en del av det och då är det klart det spelar roll var man finns. Vi tror på en Treenighet och inte en Tre-Gud-het. Gud är en, Fader, Son och Ande. Detta är bilden av en kyrka eller ett samfund. Vi är inte individer som råkar vara medlemmar i samma klubb. Vi är personer skapade i treenighetens avbild som är en enighet av skillnader.
torsdag 9 juni 2011
tisdag 7 juni 2011
Athanasius
hette en man som för länge sedan befann sig i en spännande men också mycket allvarlig situation. Jag kände en liten del av det han måste han känt för sisådär 1700 år sedan.
I helgen röstades ett nytt samfund fram. Det låter väldigt bra om man lyssnar på dom som tycker att detta är bra, nästan trendbrytande. Tonläget är uppskruvat och plötsligt har lite håglösa metodister och andra fått en nästan amerikansk glöd i både ord och skrift. The sky is the limit.
Själv röstade jag efter övertygelse och således var mitt tonläge inte riktigt detsamma. Förvisso är parallelen till Athanasius inte klockren...han var i minoritet för en Biblisk tro på Gud som Treenig vilket knappast är min verklighet när jag röstar emot majoriteten idag. Nu står inte Biblisk tro på spel. Ändå infinner sig en känsla jag tror jag delar med Athanasius, nämnligen den där känslan som får mig att undra om jag har fel och majoriteten har rätt. Kan det vara så att jag borde ändra mig och rösta för den nya kyrkan eftersom så väldigt många andra verkar tycka att det är en bra grej?
Nog är det många som inte röstar för den nya kyrka efter moget övervägande och djupgående analys om att den ligger i Guds vilja, men det är många som tydligen upplever att Gud vill denna nya kyrka. Då känns det inte så självklart att rösta "nej". Är jag bättre på att känna vad Guds vilja är än alla ja-sägare?
Jag tror inte det handlar om det. Guds rike är inte vad majoriteten röstar om. Dessutom handlar det i detta läge inte om himmel eller helvete utan istället om var man känner sig hemma och var man tror att Gud leder en. Den stora frågan är om samfundstillhörighet spelar någon roll egentligen. Frågar du nån på gatan är svaret sannolikt "nej". Nu är det ju dock så att jag och andra inte är "på gatan" utan mitt i smeten och då kanske det spelar roll. En del menar att det spelar ingen roll vilket samfund man tillhör bara man trivs och "funkar" i församlingen...men jag tycker det är en lite orättvis och felaktig bild eftersom församlingen egentligen bara är ett samfund i miniatyr. Dessutom innebär ett samfund också så mycket mer än bara administration och ett ansikte utåt. Fråga en katolik eller en grek-ortodox...
Min biskop sa att detta är ett "window of opportunity" och att kyrkan ska vara i (bl.a.) tunnelbanan där höga ungdomar kräktes på varandra. Jag undrar hur detta Bildarmöte som hölls kan innebära en möjlighet till förändring och förnyelse i sig och jag undrar vad biskopen menade med att kyrkan måste finnas i tunnelbanan. Jag tror han menade att Bildarmötet är ett brott i slentrianen, vilket är bra och att vi som är kyrkan, dvs. Jesu kropp, också måste vara kyrka där vi finns och är till...och således var vi kyrka på tunnelbanan. Biskopen var där.
Nu väntar sommaren med långa dagar att be och fundera och agera Guds vilja. Vad vill Gud i vår tid och på våra platser egentligen? Är det tid att vänta och be eller att agera och göra? Är kyrkan i ruiner? Hur kan vi bygga upp den och ska vi?
Den stora frågan är ju trots allt om en ny tre-åring i familjen kommer att tillåta tid till eftertanke...
I helgen röstades ett nytt samfund fram. Det låter väldigt bra om man lyssnar på dom som tycker att detta är bra, nästan trendbrytande. Tonläget är uppskruvat och plötsligt har lite håglösa metodister och andra fått en nästan amerikansk glöd i både ord och skrift. The sky is the limit.
Själv röstade jag efter övertygelse och således var mitt tonläge inte riktigt detsamma. Förvisso är parallelen till Athanasius inte klockren...han var i minoritet för en Biblisk tro på Gud som Treenig vilket knappast är min verklighet när jag röstar emot majoriteten idag. Nu står inte Biblisk tro på spel. Ändå infinner sig en känsla jag tror jag delar med Athanasius, nämnligen den där känslan som får mig att undra om jag har fel och majoriteten har rätt. Kan det vara så att jag borde ändra mig och rösta för den nya kyrkan eftersom så väldigt många andra verkar tycka att det är en bra grej?
Nog är det många som inte röstar för den nya kyrka efter moget övervägande och djupgående analys om att den ligger i Guds vilja, men det är många som tydligen upplever att Gud vill denna nya kyrka. Då känns det inte så självklart att rösta "nej". Är jag bättre på att känna vad Guds vilja är än alla ja-sägare?
Jag tror inte det handlar om det. Guds rike är inte vad majoriteten röstar om. Dessutom handlar det i detta läge inte om himmel eller helvete utan istället om var man känner sig hemma och var man tror att Gud leder en. Den stora frågan är om samfundstillhörighet spelar någon roll egentligen. Frågar du nån på gatan är svaret sannolikt "nej". Nu är det ju dock så att jag och andra inte är "på gatan" utan mitt i smeten och då kanske det spelar roll. En del menar att det spelar ingen roll vilket samfund man tillhör bara man trivs och "funkar" i församlingen...men jag tycker det är en lite orättvis och felaktig bild eftersom församlingen egentligen bara är ett samfund i miniatyr. Dessutom innebär ett samfund också så mycket mer än bara administration och ett ansikte utåt. Fråga en katolik eller en grek-ortodox...
Min biskop sa att detta är ett "window of opportunity" och att kyrkan ska vara i (bl.a.) tunnelbanan där höga ungdomar kräktes på varandra. Jag undrar hur detta Bildarmöte som hölls kan innebära en möjlighet till förändring och förnyelse i sig och jag undrar vad biskopen menade med att kyrkan måste finnas i tunnelbanan. Jag tror han menade att Bildarmötet är ett brott i slentrianen, vilket är bra och att vi som är kyrkan, dvs. Jesu kropp, också måste vara kyrka där vi finns och är till...och således var vi kyrka på tunnelbanan. Biskopen var där.
Nu väntar sommaren med långa dagar att be och fundera och agera Guds vilja. Vad vill Gud i vår tid och på våra platser egentligen? Är det tid att vänta och be eller att agera och göra? Är kyrkan i ruiner? Hur kan vi bygga upp den och ska vi?
Den stora frågan är ju trots allt om en ny tre-åring i familjen kommer att tillåta tid till eftertanke...
måndag 2 maj 2011
Mitt imellan
allt som händer känns det svårt att fokusera på att skriva ner tankar av värde. Nu handlar mest allt om att bollas mellan två stora frågor (plus en massa små) och att hitta en bra balans. Bloggen får vila lite nu. Finns annat att göra. Njut av våren tills vi möts igen, på andra sidan Kina-resan när min familj har blivit 4 istället för 3.
lördag 23 april 2011
Kors, Helvete, Grav
Ja, inte är det konstigt att handeln har funnit det svårt att kommersialisera påsken. Det är svårt att hitta något som passar in och det är absolut inte lika mysigt som ett nyfött barn i ett stall.
Varför måste Jesus dö?
Vad gjorde han i Helvetet?
Vad betyder en tom grav?
Ibland tror vi att vi vet svaren när det enda vi vet är en liten, liten del av svaren. Luther, denne krångliga man, trodde att Jesus dog och uppstod för att besegra Djävulen. En del tror att Jesus dog för att betala för mina synder. Andra tror att Jesus dog för att ta på sig Guds vrede så vi skulle slippa. Vissa tror att Jesus dog för att ge oss ett exempel och visa Guds kärlek.
En sak vet jag och det är att endast en Gud som tar ondskan och mänskligt lidande på allvar är intressant för mig. Muhammed, Buddha, Brahman, Joseph Smith, Christer Sturmark får ursäkta men min Gud tog mig och mitt liv på allvar och dog för mig och mitt nya liv. Vilken Gud!
Varför måste Jesus dö?
Vad gjorde han i Helvetet?
Vad betyder en tom grav?
Ibland tror vi att vi vet svaren när det enda vi vet är en liten, liten del av svaren. Luther, denne krångliga man, trodde att Jesus dog och uppstod för att besegra Djävulen. En del tror att Jesus dog för att betala för mina synder. Andra tror att Jesus dog för att ta på sig Guds vrede så vi skulle slippa. Vissa tror att Jesus dog för att ge oss ett exempel och visa Guds kärlek.
En sak vet jag och det är att endast en Gud som tar ondskan och mänskligt lidande på allvar är intressant för mig. Muhammed, Buddha, Brahman, Joseph Smith, Christer Sturmark får ursäkta men min Gud tog mig och mitt liv på allvar och dog för mig och mitt nya liv. Vilken Gud!
måndag 11 april 2011
Vicarious atonement
Mycket händer just nu men två saker har fastnat lite extra i mig.
För det första, Jesus ord till Rådet i Lukas 22 "Om jag säger det, tror ni det inte, och om jag frågar er, svarar ni inte." Det får mig att tänka på en berättelse (till stor del säkert en legend) om en av de första biskoparna, Ignatius av Antiokia. när han hade arresterats och stod framför den romerska guvernören för sina sista ord innan han skulle brännas på bål. Guvernören var inte helt avig till kristendomen och bad biskopen att övertyga folkmassan och honom själv om kristendomens rimlighet. Lyckades han skulle han bli fri. Han svarade "-Nej, jag har inget att säga folkmassan för den lyssnar ändå inte. Men om du ger mig en dag kan jag förklara min tro för dig." Guvernören blev besviken och kanske lite förnärmad och avslog biskopens begäran. Dödsdomen genomfördes genom att biskopen brändes på bål.
Varför nekade biskopen att "vittna om sin tro" för en hel stadion fylld med människor? För min del låter det som ett ypperligt tillfälle...men likt Jesus finns det tillfällen när det inte spelar någon roll oavsett vad man säger. Utgången är redan klar. Logiken och förnuftet har bytts ut mot passion och blind känsla. Vad spelar det för roll att vittna till döva öron?
Risken är att vi tar alla slags tillfällen i akt i vårt land där så många är så sekulära, men är det smart? Kan inte risken bli att vi tar till olika knep eller oratoriska metoder för att visa hur bra eller förnuftig eller sann eller "förbättrande" kristen tro är...och så predikar ett evangelium utan kraft (1 Kor 2:4-5 Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft?)
---
För det andra, det här med försoningen. Vad var det Jesus gjorde på korset egentligen? Vad hände? Exakt vad var det som var fullbordat när han sa "-Det är fullbordat"? Varför måste Jesus dö?
Inom teologin om försoningen använder vi ofta ett begrepp som på engelska heter "Vicarious Atonement" vilket lite träigt blir Ställföreträdande Försoning. På svenska handlar det om att Jesus dog i ditt och mitt ställe. Men hur funkar det egentligen? Kan en man (Jesus) dö för mina synder? Hur funkar själva överförandet av mina synder och min skuld till en annan, oskyldig, man?
Jag minns en lektion i USA där vi fick frågan ställd så här:
"En kvinna springer mittgången ner i en stor Romersk-Katolsk katedral i Mexico. Katedralen var tom, dammig och ödslig...kvinnans höga klackar ekade tydligt. Hon var en vacker kvinna, klädd i typisk advokatutstyrsel och var ingen som man förknippade med känslomässiga utbrott på offentlig plats. Men här kom hon springandes fram till altaret, gråtandes och förtvivlad. Hon faller på knä framför altaret och det stora krucifixet. Ur djupet av sitt hjärta låter hon sin fråga och förtvivlan stiga upp till mannen på korset. '-Hur kan din död för 2000 år sedan hjälpa mig med mina synder idag!'"
Frågan är hyperaktuell för även om ingen kommer springandes ner våra mittgångar så ska vi inte inbilla oss att människor inte syndar längre eller att synden inte straffar sig själv eller att synd numera är helt ok. Som filmen 23 med Jim Carrey påpekar i slutet med sitt citat från 4:e Mosebok 32:23 "...your sin will find you out". Vad har vi att säga människor som undrar varför deras liv inte fungerar? Hur förklarar vi vad Bibeln säger till människor som hellre läser Se&Hör än Bibeln? Hur förstår vi korset och en 2000 år gammal berättelse om en man som dog i vårt ställe och hur hjälper det oss med våra synder idag och den ångest och förtvivlan dom lämnar efter sig?
Risken är att vi kyrkfolk är så vana vid påskbudskapet att vi glömmer hur allvarligt det här är. Allt är inte så självklart och så enkelt när man tänker till...framförallt inte under påsk. Därför ska jag ägna lite extra tid till att begrunda korset i år. För min egen del men också för min familj, min församling och mina medmänniskor. Det kan bli bra...
För det första, Jesus ord till Rådet i Lukas 22 "Om jag säger det, tror ni det inte, och om jag frågar er, svarar ni inte." Det får mig att tänka på en berättelse (till stor del säkert en legend) om en av de första biskoparna, Ignatius av Antiokia. när han hade arresterats och stod framför den romerska guvernören för sina sista ord innan han skulle brännas på bål. Guvernören var inte helt avig till kristendomen och bad biskopen att övertyga folkmassan och honom själv om kristendomens rimlighet. Lyckades han skulle han bli fri. Han svarade "-Nej, jag har inget att säga folkmassan för den lyssnar ändå inte. Men om du ger mig en dag kan jag förklara min tro för dig." Guvernören blev besviken och kanske lite förnärmad och avslog biskopens begäran. Dödsdomen genomfördes genom att biskopen brändes på bål.
Varför nekade biskopen att "vittna om sin tro" för en hel stadion fylld med människor? För min del låter det som ett ypperligt tillfälle...men likt Jesus finns det tillfällen när det inte spelar någon roll oavsett vad man säger. Utgången är redan klar. Logiken och förnuftet har bytts ut mot passion och blind känsla. Vad spelar det för roll att vittna till döva öron?
Risken är att vi tar alla slags tillfällen i akt i vårt land där så många är så sekulära, men är det smart? Kan inte risken bli att vi tar till olika knep eller oratoriska metoder för att visa hur bra eller förnuftig eller sann eller "förbättrande" kristen tro är...och så predikar ett evangelium utan kraft (1 Kor 2:4-5 Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft?)
---
För det andra, det här med försoningen. Vad var det Jesus gjorde på korset egentligen? Vad hände? Exakt vad var det som var fullbordat när han sa "-Det är fullbordat"? Varför måste Jesus dö?
Inom teologin om försoningen använder vi ofta ett begrepp som på engelska heter "Vicarious Atonement" vilket lite träigt blir Ställföreträdande Försoning. På svenska handlar det om att Jesus dog i ditt och mitt ställe. Men hur funkar det egentligen? Kan en man (Jesus) dö för mina synder? Hur funkar själva överförandet av mina synder och min skuld till en annan, oskyldig, man?
Jag minns en lektion i USA där vi fick frågan ställd så här:
"En kvinna springer mittgången ner i en stor Romersk-Katolsk katedral i Mexico. Katedralen var tom, dammig och ödslig...kvinnans höga klackar ekade tydligt. Hon var en vacker kvinna, klädd i typisk advokatutstyrsel och var ingen som man förknippade med känslomässiga utbrott på offentlig plats. Men här kom hon springandes fram till altaret, gråtandes och förtvivlad. Hon faller på knä framför altaret och det stora krucifixet. Ur djupet av sitt hjärta låter hon sin fråga och förtvivlan stiga upp till mannen på korset. '-Hur kan din död för 2000 år sedan hjälpa mig med mina synder idag!'"
Frågan är hyperaktuell för även om ingen kommer springandes ner våra mittgångar så ska vi inte inbilla oss att människor inte syndar längre eller att synden inte straffar sig själv eller att synd numera är helt ok. Som filmen 23 med Jim Carrey påpekar i slutet med sitt citat från 4:e Mosebok 32:23 "...your sin will find you out". Vad har vi att säga människor som undrar varför deras liv inte fungerar? Hur förklarar vi vad Bibeln säger till människor som hellre läser Se&Hör än Bibeln? Hur förstår vi korset och en 2000 år gammal berättelse om en man som dog i vårt ställe och hur hjälper det oss med våra synder idag och den ångest och förtvivlan dom lämnar efter sig?
Risken är att vi kyrkfolk är så vana vid påskbudskapet att vi glömmer hur allvarligt det här är. Allt är inte så självklart och så enkelt när man tänker till...framförallt inte under påsk. Därför ska jag ägna lite extra tid till att begrunda korset i år. För min egen del men också för min familj, min församling och mina medmänniskor. Det kan bli bra...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)