Kyrka - hmmm... - det här är ju en fredad zon.

Så lät det på ett besök jag gjorde hos en granne till kyrkan idag. Jag gjorde sådär som vi ska göra. Nå ut till våra grannar...gå ut och göra världen till lärjungar. Men "nejtack, det här är en fredad zon och vi har ju tystnadsplikt och så...".

Så har det blivit i Sverige idag. Kyrkan kommer och knackar på och frågar artigt om vi kan stå till tjänst, och möts med att nej, det här är en fredad zon och kyrkan skulle alltså inkräkta. Är kyrkan inkräktare? Är vi inte längre den fredade zonen i samhället?

Vår granne är kanske inte den mest kyrkovänliga institution i samhället, men ändå? Vilka utmaningar vi har! Spelplanen är inte plan, som vi säger i USA. Vi kämpar i uppförsbacke, folk har en negativ och inte en neutral inställning till kyrkan...eller är det så att folk i allmänhet har en positiv bild av kyrkan?
Jag tror det beror på vad man lägger i begreppet "kyrka" men intressant nog är det som vi tycker är det "goda budskapet" om frälsning aldrig med på listan över vad folk tycker vi gör bra. Folk gillar vårt sociala ansvar och vår allmänna positiva kraft i samhället för att förbättra. Men aldrig har jag läst att folk gillar vårt budskap om omvändelse och frälsning. Har du?
Men kyrkan är inte ett politiskt parti. Den är inte ens en demokrati. Helt riktigt är den en inkräktare i samhället, men en god sådan. C.S. Lewis sa att Jesus invaderade jorden och vi är rebeller som kämpar i väntan på krigets avslut. Så nog är vi inkräktare men i positiv bemärkelse. Hur får vi folk att fatta det, att vi har medicinen och att alla är sjuka?

Vad håller vi på med...

...i vår kyrka? ...i vår tro? ...i vårt samhälle?


Varför ägnar vi oss åt det vi gör och varför är det så få som tycker att vi håller på med något nyttigt? Nej, jag flummar inte runt i ett slags neurotiskt behov av att vara viktigt och hörd, att vara den som alla lyssnar på och som har strålkastarljuset på sig. Jag tänker mer allmänt. Varför är vi i grund och botten engagerade i kyrkan?

Vad är det som är vår drivkraft? Vårt mål? Vår väg?

Att vara kristen är att ha världens absolut svåraste arbetsbeskrivning.
Tänk dig själv. Du är en kille som har träffat Johannes på en restaurang. Han var där och åt med några vänner och du hör honom prata om en kille som hette Jesus. Vagt kommer du ihåg namnet från morgonens "Eko nyheter" och lyssnar lite till. Efter maten vågar du dig fram, vilket i sig är otroligt eftersom du egentligen tycker om att vara en i mängden. "Lagom" är ditt motto. Men Johannes lyssnar och berättar att du kan möta den här Jesus själv. Fastän han numera inte finns på jorden utan lite kryptiskt finns i "himlen" säger Johannes.

Låter lite som en begagnad åsnehandlare eller den där jättebilliga kärran som bara råkade vara slutsåld när du rusade till affären. Jaha, tänker du, kan man kan få möta Jesus? Jodå, säger Johannes som också säger att Jesus är Gud, och som vandrade runt på jorden i 30 år...fast du kan inte möta honom idag på samma sätt som man möter vem som helst...det beror på hur du definierar ordet "möta"...

Johannes var en pastor men också en vanlig kristen. Hans arbetsuppdrag var att göra hela världen till lärjungar. Alla. Det är en arbetsbeskrivning som heter duga. Han hade det mycket lättare än vi men också mycket svårare. Han levde i en kultur som var hyperreligiös men väldigt ointresserad av kristendomen. Den skulle helst förföljas och utrotas. Dessutom var lärjungaskap och personlig tro omöjligt i det samhälle han levde i. Där handlade det mest om att göra lite olika ritualer och hoppas på det bästa. Ödet var nyckfullt.

Varför lyckades lärjungarna men inte vi? Är det möjligt att vi har missat något, eller är det som det så ofta sägs att "tidens trend" är sådan att kristen tro är ute och passé? Personligen tror jag bara att det är sådant vi säger. Tidens trend/tecken är det alltid när det går dåligt men när det är väckelse är "Gud på gång!". Jo, jag tackar.
Men kanske har allt ifrån ångmaskinen till Facebook gjort oss överflödiga? Kanske har Ockham, Sartre, Descartes, Kant, Locke, Hume, Russell, Hegel, Derrida m.fl. gjort att det är omöjligt för oss att fortsätta inom högutbildade och välmående kulturer?
En stilla fråga är varför vi protestanter håller på med alla slags "relevant" byggen medans Katolska och Ortodoxa kyrkan växer, överallt.

Så, nu är det en ny kyrka på gång. Ett samfund växer fram och förväntningarna är höga. Ingen vill fortsätta spela i uppförsbacke. Begåvade människor träder fram och tar sig an utmaningen. Jag hoppas att dom lyckas.  Men jag tvekar. Varför? Därför att jag tror att det blir ett ultraliberalt bygge utan både Jesus och sanning? Nej, det tror jag inte. Jag tror bara att det inte går att göra en ny kyrka av det som redan finns. Men bara för att jag inte tror på det behöver inte betyda att det inte är bra. Jag hoppas att det blir bra. Men jag tror att det måste till något mer radikalt. Något nytt, som antligen innebär något gammalt. Något uråldrigt.

Dvala och en kamera

Det är lugnt nu. Känns oerhört lyxigt med ledigt i två dagar. Får nog jobba lite imorgon för att komma ikapp, men är det inte så att de flesta har ledigt två dagar varje helg? Jag får kompromissa lite.

Köpte en kamera till min fru i veckan. Från USA, för annars blir det dyrt. Det blev en Canon 500DSLR med ett fint objektiv och lite bös. Hon är väldigt duktig och intresserad av foto så det ska bli roligt att se vad det blir. Nu har vi också hittat ett billigt och bra ställe som fixar foto på canvas. Det blir rätt bra.

Hade lunch med en familj idag på Askimsbadet. Väldigt trevligt. Fick en tankeställare när vi pratade om kyrka och Gud. Han är från Australien och hade synpunkter på olika församlingar i Göteborg, kända för oss alla. Hans kommentar var att det var så låg kvalitet på predikningarna rent Bibelmässigt och teologimässigt. Som de flesta arbetsinvandrare (typ Volvofolk, SKFfolk och sånt) så var han väldigt målmedveten och säker på vad han vill och visste och behövde. Inget pjosk. Så han undrade varför kyrkorna verkade skämmas för sitt budskap och gömma det bland vacker musik. I ärlighetens namn gjorde den varma solen, den goda maten, och en ledig dag att jag inte tänkte så mycket djupare på det just då (vilket i sig är ovanligt). Men nu undrar jag lite mer. Är det så att vi inte vill/kan/orkar/tror på ett djupare Bibelbudskap som inte är så tillrättalagt och "relevant" eller ett djupare teologisk innehåll som vi tror skrämmer folk med sitt allvar.
Mer och mer är jag övertygad om att det viktigaste man kan göra i Guds rike är att göra det man gör helhjärtat och utan hänsyn, i positiv bemärkelse, till vad man borde göra i folks ögon. Typ skillnaden på kung Saul och David. Saul oroade sig för vad folket skulle säga och tycka, ville vara relevant och nå ut. David brydde sig bara om en sak, Gud, och struntade i hur det såg ut. Bägge två hade brister men David var den vars ätt såg Jesus.

Helhjärtat och utan en tanke på relevans. Att älska Gud hämningslöst och leva som den han har skapat mig att vara. Ord som är lättare än handling men ändå pekar på rätt väg.

Ett enastående inlägg från...

...en ortodox präst på sin blogg. Läs det här (på engelska).
http://fatherstephen.wordpress.com/2010/06/22/reading-tradition/

Att prästa

Nyligen fick jag frågan av en försäljare för Viasat om jag relaxar lite och tittar på TV när jag har "slutat prästa". Prästa? Vad innebär det?

Det beror väl på, kan man lugnt säga. Är det att predika eller att göra hemsbesök eller att ha ett andligt samtal eller att be eller att läsa Bibeln eller att spela tennis eller att...?

Frågan fick mig som vanligt att tänka lite längre på vad det är jag håller på med, varför jag gör det och hur jag gör det. Frågan om varför är den lättaste, jag gör det därför att Gud vill det. Inte på ett påtvingat sätt utan därför att jag önskar att Guds vilja ska vara min. I vår moderna tid är kanske versen "you are not your own, you were bought at a price" näst intill omöjlig att förstå. Men jag tror att det är så...att vi har inte rätten till oss själva längre. Det har Gud. Vi är "rättfärdighetens slavar" säger Paulus. Ingen vill vara en slav men alla är ju slavar ändå. Till sina känslor eller till mode eller till omvärldens tyckande eller till sina egna åsikter och värderingar eller till Gud. Endast Gud ger oss sann frihet, de andra tynger ner oss och ramar in oss.

Frågan om vad jag håller på med, vad jag gör när jag "prästar", är lite svårare. Speciellt nu när det är sommar och det ordinarie schemat är ganska lugnt. Men främst är det nog att fördjupa min relation med Gud, hålla kontakten med min församling, i bön och i att söka Guds vilja för församlingens framtid, möta människor mitt i livet.

Den sista frågan, om hur jag "prästar", är lätt att förknippa med ovanstående fråga. Hur är jag präst? Jag har mer och mer börjat undra om det inte är att leva fullständigt blåst...ja, alltså av Anden blåst/ledd till att göra och till att möta och till att x. Som människa är det lätt att göra det man tycker verkar bra. Som människa är det lätt att tro att man gör/säger/tänker rätt. Som en ny människa som låter Anden blåsa mig dit Han vill...ja, då är det lite annorlunda. Då kan det bli hur som helst, från mitt perspektiv, men faktiskt blir det som Han vill istället. Då kan jag prästa oavsett vad jag gör.

Att prästa är alltså att vara blåst.

Game on

En av erfarenheterna med att ha två, eller tre, jobb är att det handlar om att ställa om. Nu har jag varit på semester i Italien i sex underbara dagar. Fantastiska dagar med pool, Toscana, Katedraler, Krucifix, Pasta och mycket annat. I morse körde jag lastbil och hämtade hörnsoffor, i förrgår låg jag i en svalkande pool i ett varmt Toscana med utsikt över turistfällan San Gimignano. Omställning. Game on.

"Game on" har blivit lite av ett begrepp inom vår familj. När vi kommer hem från stugan efter en helg eller ledighet så brukar vi säga "Game on" när vi kommer till staden. Där väntar jobb och ansvar och problem och utmaningar. Där väntar på ett sätt verkligheten, fast en verklighet som är annorlunda.
"Game on" är något man säger i USA efter pausen när matchen går igång igen. Nu är semestern slut och vardagen sätter in. Samtidigt så är livet som pastor aldrig något man stänger av. "Att inte ta jobbet med sig hem" är säkert en sund inställning och det går kanske även för pastorer. En tid. Men tankarna och relationerna med människor upphör liksom inte klockan 18:01. Människors problem och lidande tar inte paus. Guds omsorg tar inte paus.
Samtidigt är det dumt att ta på sig hela världens problem på sina axlar. Men jag tänker ibland på vad min gamla rektor sa: "Sure, the world is going to Hell in a handbasket (Am. ordspråk), but who will first take the handbasket to Calvary?". Jag ska inte ta på mig hela världen problem men jag ska bära mina medmänniskor till Korset.

Nåväl, jag har många andra tankar att skriva om när det gäller resan till Italien och den andliga resa det innebar. Jag har också tänkt mycket på kristenhetens framtid i Sverige sett från min församlings- och/eller samfunds-perspektiv. Det måste jag smälta lite innan jag skriver om det.
Ett är säkert. Jag saknar den självklarhet mina Katolska kollegor känner och lever i som representanter för Guds rike mitt i världen, i kontrast med min svenska, Lutherskt-färgade, marginaliserande kyrka som försöker tala om för en ointresserad värld att vi har nåt att komma med (men som inte, uppenbarligen, ger någon vidare mätbar skillnad i vardagslivet). Vägen vidare är indeed den stora frågan men först måste vi veta var vi är. Är vi måhända bland ruinerna av en icke-folkligt förankrad statskyrka där egot har blivit Gud och när tvånget med kyrkan har försvunnit så förvinner även allt annat?

Vi piggar upp oss med en bild eller två på Italien...

Vad man lär sig i böcker...och en resa.

Jag ska åka till Italien nästa vecka med hela familjen, brosans familj och mina föräldrar. En vecka med pool och Toscana. Inte fel.

Det kan behövas när tankarna är fulla av det som handlar om tro och kyrka och framtiden och nutiden. Jag ser mer och mer hur vi inom kyrkan liknar den värld vi vill rädda, och nu menar jag främst inte i moral och etik. Nej, jag menar till exempel att världen är väldigt individualiserad och nu kommer det nya samfundet att bestå av församlingar som gör och tror som dom vill. Eller att världen är Twitterfierad och MTV-fierad till den grad att nya videokameror som säljs idag kommer utrustade med en funktion som spelar in det man filmar i fyra sekunders avsnitt för det är genomsnittstiden i en film eller på TV idag. Människor ska separeras och sedan kortas ner till fyra sekunders gemenskap. Ett kyrkexempel: det som utgör "Trons grund" i remissen är samma text som utarbetades under fem(!) dagars brainstorming av sju(!) personer. Kyrkan (eller Rom) byggdes inte på en dag, förvisso, utan tydligen fem.

Jag vet och känner igen ivern människor som ligger bakom detta extrem-ytliga tänkande. Man vill ändra fort för det fungerar inte som det är. Men kyrkan och tron och livet med Jesus är inget man river av på en dag, eller fem. Ett typexempel finns i den bok jag läser nu "A heretic's guide to eternity". Spännande titel om hur man tänker ny kyrka för vår tid. Problemet är att författaren är så ivrig att ändra på kyrkan och tron för att få den att fungera idag att han helt missar det tänk som ligger bakom de problem han ser. Han ser sig själv som den förste som har tänkt på de frågor han ställer och ger således banala och självcentrerade svar på frågor som kyrkan har brottats med i hundratals år. Han är en individ utan kunskap om de som har funnits innan honom. Han ser sig själv ha lösningen och lösningen är anpassad att passa in på Twitters 140 tecken...verkar det som.

Varför hakar folk upp sig på att vi lever i en postmodern värld? Varför envisas man med att tro att Internet, multinationella företag, iPhones och 24-timmars nyhetsbevakning skulle ändra ett enda smack på vad en människa är eller behöver? Idag mer än någonsin behöver människor en kyrka som är kyrka utan att tänka på  att den ska anpassas till människors upplevda behov. Det är ju just det som är det fantastiska med kyrkan och Jesus och Bibeln...att människor inte vet vad dom behöver eller iallafall letar efter det på alla möjliga ställen utan hos Gud. Läs Johannes 3:16 och verserna efter den versen så märker du vad Gud tänker om detta.

Om vi i kyrkan är precis som omvärlden är och gör precis som omvärlden är det knappast konstigt att världen inte bryr sig om kyrkan, eller? Jag hör hela tiden att "det finns inget vi och dom" eller att man ska "sänka alla trösklar" eller att man "duger som man är". Om det är så, kan vi förklara för människor varför dom ska överlämna sina liv till Jesus och bli lärjungar? Skapar vi då inte det vi har...människor som kommer till kyrkan när det passar och är nåt häftigt som händer?

Jag tror att vägen vidare innebär att kyrkan vågar vara Kyrka. Vågar hålla fast vid att människor behöver förlåtelse och upprättelse/bli rätt med Gud. Finna frid med Gud. Finna mening med livet, vilket endast finns hos Gud och i hans tjänst. Finna gemenskap och trygghet i att vara skapad och bli adopterad in i Guds familj. Jag tror att vägen vidare innebär att människor blir drabbade av Guds HeligaKärlek så till den grad att dom inte gör, tänker, säger, agerar som världen gör utan lever liv som är så radikalt fulla av kärlek och helighet att omvärlden tvingas lägga märke till det eftersom dom aldrig har sett det förr. Så vanns Romarriket en gång coh så vinns världen än idag.