...i vår kyrka? ...i vår tro? ...i vårt samhälle?
Varför ägnar vi oss åt det vi gör och varför är det så få som tycker att vi håller på med något nyttigt? Nej, jag flummar inte runt i ett slags neurotiskt behov av att vara viktigt och hörd, att vara den som alla lyssnar på och som har strålkastarljuset på sig. Jag tänker mer allmänt. Varför är vi i grund och botten engagerade i kyrkan?
Vad är det som är vår drivkraft? Vårt mål? Vår väg?
Att vara kristen är att ha världens absolut svåraste arbetsbeskrivning.
Tänk dig själv. Du är en kille som har träffat Johannes på en restaurang. Han var där och åt med några vänner och du hör honom prata om en kille som hette Jesus. Vagt kommer du ihåg namnet från morgonens "Eko nyheter" och lyssnar lite till. Efter maten vågar du dig fram, vilket i sig är otroligt eftersom du egentligen tycker om att vara en i mängden. "Lagom" är ditt motto. Men Johannes lyssnar och berättar att du kan möta den här Jesus själv. Fastän han numera inte finns på jorden utan lite kryptiskt finns i "himlen" säger Johannes.
Låter lite som en begagnad åsnehandlare eller den där jättebilliga kärran som bara råkade vara slutsåld när du rusade till affären. Jaha, tänker du, kan man kan få möta Jesus? Jodå, säger Johannes som också säger att Jesus är Gud, och som vandrade runt på jorden i 30 år...fast du kan inte möta honom idag på samma sätt som man möter vem som helst...det beror på hur du definierar ordet "möta"...
Johannes var en pastor men också en vanlig kristen. Hans arbetsuppdrag var att göra hela världen till lärjungar. Alla. Det är en arbetsbeskrivning som heter duga. Han hade det mycket lättare än vi men också mycket svårare. Han levde i en kultur som var hyperreligiös men väldigt ointresserad av kristendomen. Den skulle helst förföljas och utrotas. Dessutom var lärjungaskap och personlig tro omöjligt i det samhälle han levde i. Där handlade det mest om att göra lite olika ritualer och hoppas på det bästa. Ödet var nyckfullt.
Varför lyckades lärjungarna men inte vi? Är det möjligt att vi har missat något, eller är det som det så ofta sägs att "tidens trend" är sådan att kristen tro är ute och passé? Personligen tror jag bara att det är sådant vi säger. Tidens trend/tecken är det alltid när det går dåligt men när det är väckelse är "Gud på gång!". Jo, jag tackar.
Men kanske har allt ifrån ångmaskinen till Facebook gjort oss överflödiga? Kanske har Ockham, Sartre, Descartes, Kant, Locke, Hume, Russell, Hegel, Derrida m.fl. gjort att det är omöjligt för oss att fortsätta inom högutbildade och välmående kulturer?
En stilla fråga är varför vi protestanter håller på med alla slags "relevant" byggen medans Katolska och Ortodoxa kyrkan växer, överallt.
Så, nu är det en ny kyrka på gång. Ett samfund växer fram och förväntningarna är höga. Ingen vill fortsätta spela i uppförsbacke. Begåvade människor träder fram och tar sig an utmaningen. Jag hoppas att dom lyckas. Men jag tvekar. Varför? Därför att jag tror att det blir ett ultraliberalt bygge utan både Jesus och sanning? Nej, det tror jag inte. Jag tror bara att det inte går att göra en ny kyrka av det som redan finns. Men bara för att jag inte tror på det behöver inte betyda att det inte är bra. Jag hoppas att det blir bra. Men jag tror att det måste till något mer radikalt. Något nytt, som antligen innebär något gammalt. Något uråldrigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar