Exakt!

Succé! och en fenomenal predikan som inte är min

Det handlar om att hjälpa folk på vägen. Idag på tåget hem fick jag ett bönesvar och hade ett väldigt givande samtal med en unga kvinna i nästan 2 timmar. Jag hade bett om en möjlighet att hjälpa någon att hitta Gud och så kom detta tillfälle.
Visst, jag var trött och ville väl hellre sova men jag tror faktiskt jag fick kraft från ovan. Det blev ett väldigt bra samtal som berörde allt ifrån evolution till politik till USA till Gud till Jonsered. Men min poäng är att det gäller att vara beredd när tillfälle ges och det gäller att inte vara stereotypiskt kristen men samtidigt oerhört påläst, genomtänkt och genuint kristen.

Det kändes väldigt bra att få hjälpa en människa några steg närmare Gud.
C.S. Lewis predikade inte så mycket (han var ingen predikant) men följande stycke (Läs gärna själva predikan här https://docs.google.com/viewer?url=http://www.verber.com/mark/xian/weight-of-glory.pdf) är från hans predikan "The weight of Glory" och räknas som klassisk inom 1900-talets kristen skrift (vet inte varför layouten blev så knäpp):

It is a serious thing to live in a society of possible gods and

goddesses, to remember that the dullest and most uninteresting person you talk to

may one day be a creature which, if you saw it now, you would be strongly

tempted to worship, or else a horror and a corruption such as you now meet, if at all,

only in a nightmare. All day long we are, in some degree, helping each other to one

or other of these destinations. It is in the light of these overwhelming possibilities, it

is with the awe and the circumspection proper to them, that we should conduct all

our dealings with one another, all friendships, all loves, all play, all politics.

There are no ordinary people. You have never talked to a mere mortal. Nations,

cultures, arts, civilization—these are mortal, and their life is to ours as the life of

a gnat. But it is immortals whom we joke with, work with, marry, snub, and

exploit—immortal horrors or everlasting splendours. This does not mean that we

are to be perpetually solemn. We must play. But our merriment must be of that

kind (and it is, in fact, the merriest kind) which exists between people who have,

from the outset, taken each other seriously—no flippancy, no superiority, no

presumption. And our charity must be a real and costly love, with deep feeling for

the sins in spite of which we love the sinner—no mere tolerance or indulgence

which parodies love as flippancy parodies merriment.

Next to the Blessed Sacrament itself, your neighbour is the holiest object presented to your senses. If he is your Christian neighbour he is holy in almost the same way, for in him also Christ vere

latitat—the glorifier and the glorified,Glory Himself, is truly hidden.

On a random note...

så läste jag idag (i en tidning jag egentligen aldrig läser) om hur olika föräldrar ser på sina barn och kläder. Ska det vara nytt, nytt, nytt eller är det ok att barn får ärva kläder. Märkligt nog handlade de mest förnuftiga resonemangen att det var viktigt att barnen fick nya kläder för att "barnen är det viktigaste vi har" och det vill väl alla att barnen ska "se fina ut".

För mig blev parallellen klockren till tro och liv. Ska vi se fina ut och köpa nytt eller ska vi ärva det och se ut lite hur som helst? Ska vi lägga ner energi på utsidan eller insidan? Vilken sida bryr sig Gud om?

Ja, så kan det gå när man äter Thai-mat och är på restaurang där gratis "tidningar" finns att läsa.

Domsöndag

Hur predikar man på en Domsöndag och om vad?

Är det någon som vet?

Hur människor kan bli funna/vunna för Jesus i Sverige idag?

En sak är säker och det är att om alla kommer till Himlen så kan vi i kyrkan lika gärna packa ihop och gå hem. Dessutom går det inte att alla kommer till Himlen om Gud är kärlek, för kärlek kan inte tvinga sig på någon. Alltså kommer några till Helvetet. Det går inte att undkomma även om det inte är något man direkt jublar över. Ingen vid sina sinnes fulla bruk tycker om Helvetet även om vi var och en vid olika tillfällen kan känna att Ondskans hantlangare borde skickas dit omedelbart. Ändå är det väldigt många som avfärdar allt tal om evighetens två destinationer (Framförallt den varmare). På vilka grunder, frågar jag mig.
Det är en svår sanning att smälta och en tuff sanning att predika. Jag säger som författaren till Psalm 139 som efter en harang mot de som lever orättfärdigt, "rannsaka mitt hjärta o Gud". Man ska inte kasta sten i glashus.

Nåväl, vi vet inte hur många (en är för mycket) och vi vet inte exakt vilka. Men eftersom en enda är en för mycket och Jesus dog för alla så är det Kyrkans uppdrag att genom Faderns plan, Andens kraft och Jesus uppståndelse rädda så många som möjligt. Problemet är ju att det inte går så bra. Det som är vanligt idag, att man snickrar ihop sin egna religion eller teologi är ganska uppenbart inte en bra idé, såtillvida man inte är Gud och sålunda vet vilken väg/sanning som verkligen räddar en från verkligheten om evig avskiljning från Gud.

Så folk går förbi och går förlorade varje dag. Känner vi inte paniken växa inom oss undrar jag hur det står till med vår tro. Har vi blivit så vana vid det? Är vi avtrubbade? Är det som med alla svältande barn i Afrika som då och då kommer på bild och får en kändisgala för att sedan falla i glömska?
Samtidigt ser jag inte Jesus i panik i Bibeln. Han hade självklart kunna stanna längre eller springa runt till fler städer eller länder, eller hur? Men han hade ingen panik utan en plan. Den har fungerat rätt bra med tanke på att ca. 2/3 av jordens befolkning räknas som kristna idag. Men hur fungerar den i Sverige just nu?

Kort sagt, varför blir så otroligt få räddade i Sverige idag? Vore det inte bättre att ta oss en riktig funderare på det innan vi lyfter fram våra Schyttar och Ågardhs eller den där lysande församlingen nånstans som mirakulöst döper och räddar nya människor på löpande band. Det kan hända att jag har fel och att människor verkligen blir räddade och pånyttfödda till liv i efterföljelse överallt i Sverige idag. I mängder. Jag ser och hör inte att det är så men jag hoppas jag har fel. Så jag ställer frågan till cyberresenärerna lika väl som till mig själv. Varför blir så få räddade i Sverige idag och vad kan vi göra åt det?

Operation

Har blivit akut opererad för inflammerad blindtarm. Blindtarm gör väldigt ont, opereras på väldigt kort tid, är egentligen ingen stor grej och är glad att jag kom hem utan att behöva betala ett rött öre och med en kanon fin vård i bagaget.

Fick en tanke eller två på sjukhuset om evangelisation och den svenska situationen. Återkommer om jag kommer ihåg.

En starkare passion

En av de mest inflytelserika citaten för mig kommer från St. Thomas Aquinas, en av Kyrkans allra främsta teologer genom tiderna. Enkelt översatt är citatet följande: För att övervinna en syndig passion (eller en icke-Gud passion) är det bästa (eller enda) sättet att erbjuda en starkare rättfärdig passion.
Ett exempel: om en gift man underhåller en osund passion för kvinnor utanför äktenskapet är det bästa sättet att få mannen att sluta upp med dessa kvinnor och sin passion till dom att visa och hjälpa mannen att se sitt äktenskap med nya ögon så att det blir mer intressant/passionerande än andra kvinnor.
Ett annat exempel: Om människor lever i synd är det bättre att visa och förkunna en Gud som är långt mer attraktiv än synden. Först då, när människor är mer intresserade av Gud än synd, är det möjligt för dom att visa på vad Paulus och Petrus och Jesus och alla andra så tydligt säger leder till död. Men man börjar alltså inte med att visa att synden leder till död (förutom kanske i vissa speciella fall) utan att visa att Gud är bättre än synden.

Detta är om än lite svårförklarat en perfekt bild (som dessutom är Biblisk(!)) på hur vi kan gå till väga med att nå vår omvärld med evangelium. Om inte vi är fullständigt och härligt berusade av Gud är det osannolikt att vår omvärld blir intresserad av Gud. De kan möjligtvis bli intresserade av våra kyrkor, men det är inte riktigt poängen med vad vi gör, eller hur?
Vi måste visa världen med våra liv att Gud är bättre än synden och detta inte enbart med att hävda att vi har ett inre "lugn". Det har vi men det är så kapat uttryck att vi endast kan visa det och inte säga det. Hur är det t.ex. med vårt inre lugn när vi blir kritiserade eller motarbetade eller vårdslöst omkörda på motorvägen? Det som bäst främjar och hjälper oss kristna som förstår detta nödvändiga är nödvändigt och absolut väsentligt. Allt annat är av sekundärt värde och det är här, på denna punkt, som jag tycker det är så viktigt att hålla fast vid den teologi som hjälper oss förstå detta, Helgelsen...ett annat kapat uttryck som idag betyder "tillväxt" men som egentligen betyder heliggörande.

Det är därför teologi, doktriner, är så väsentliga. De är inte påhittade tvångströjor uppdiktade av gamla vita män för hundratals år sedan. Teologi är nyckeln till denna passion där Jesus bor i oss och som övervinner all annan passion. Teologi är vår karta på den smala stig som leder till Jesus och där Jesus kan göra med oss vad han gjorde med lärjungarna...dessa klantar som älskade världen ut ur synden och in i Gud.

Kan dom kan vi.

Tänkvärt citat

Läser "The Jesus Manifesto" just nu, en populär bok från USA kring den senaste kyrkotrenden, "Organic" church. Kanske passar även "Missional" church men det är tveksamt.
Bokens hela poäng är att vi har tappat bort Jesus på vägen och numera gör allt möjligt annat, även om vi inte medvetet gör eller tänker så.

Författarna beskriver väl hur läget är idag i kyrkan (passar bra in även här) och använder sedan Paulus inledning från Kolosserbrevet som ett utmärkt sätt att attackera problemet. Istället för att dra de kristna i Kolossai inför teologisk domstol med alla deras heretiska tros- och levnadssätt (vilka var många och grova) så gör han en annan grej. Han upphöjer Jesus och berättar vem Jesus är på ett sätt som lätt placerar stycket i ett av NTs topp 5 stycken av fantastiska beskrivningar av Jesus. SEDAN gör han en lätt hänvisning till att Kolosserkyrkan inte trodde/levde upp till den Jesus. Han gjorde Jesus till en spegel där de själva kunde spegla sina liv och sin tro för att på egen hand märka skillnaden...inte för att trycka ner dom utan för att upphöja Jesus och göra honom så eftertraktad och åtråvärd (inte erotiskt, givetvis) att när de såg sig själva var det på en och samma gång skam och skuld inför sina liv och sin tro MEN långt viktigare en kärlek och längtan efter den sanna Jesus i deras liv.

I detta tänk kommer ett citat av författarna som jag tycker är guld värt:

"In times of crisis the church doesn't need rules established, laws passed, or wolves shot. She needs a seismic revelation of her Lord - the fullness of the Godhead in a bodily form." 

I en tid som vår när kyrkan ligger i ruiner och många undrar hur det någonsin ska kunna bli nåt av alla stenar som ligger strödda runt omkring dom så är nog detta svaret.
"Hurdå?" frågar du kanske. Det enda jag vet just nu är att det inte kommer att ske på ett musklick eller på en 90-sekunders drive-in.