fredag 26 november 2010

Succé! och en fenomenal predikan som inte är min

Det handlar om att hjälpa folk på vägen. Idag på tåget hem fick jag ett bönesvar och hade ett väldigt givande samtal med en unga kvinna i nästan 2 timmar. Jag hade bett om en möjlighet att hjälpa någon att hitta Gud och så kom detta tillfälle.
Visst, jag var trött och ville väl hellre sova men jag tror faktiskt jag fick kraft från ovan. Det blev ett väldigt bra samtal som berörde allt ifrån evolution till politik till USA till Gud till Jonsered. Men min poäng är att det gäller att vara beredd när tillfälle ges och det gäller att inte vara stereotypiskt kristen men samtidigt oerhört påläst, genomtänkt och genuint kristen.

Det kändes väldigt bra att få hjälpa en människa några steg närmare Gud.
C.S. Lewis predikade inte så mycket (han var ingen predikant) men följande stycke (Läs gärna själva predikan här https://docs.google.com/viewer?url=http://www.verber.com/mark/xian/weight-of-glory.pdf) är från hans predikan "The weight of Glory" och räknas som klassisk inom 1900-talets kristen skrift (vet inte varför layouten blev så knäpp):


It is a serious thing to live in a society of possible gods and
goddesses, to remember that the dullest and most uninteresting person you talk to
may one day be a creature which, if you saw it now, you would be strongly
tempted to worship, or else a horror and a corruption such as you now meet, if at all,
only in a nightmare. All day long we are, in some degree, helping each other to one
or other of these destinations. It is in the light of these overwhelming possibilities, it
is with the awe and the circumspection proper to them, that we should conduct all
our dealings with one another, all friendships, all loves, all play, all politics.

There are no ordinary people. You have never talked to a mere mortal. Nations,
cultures, arts, civilization—these are mortal, and their life is to ours as the life of
a gnat. But it is immortals whom we joke with, work with, marry, snub, and
exploit—immortal horrors or everlasting splendours. This does not mean that we
are to be perpetually solemn. We must play. But our merriment must be of that
kind (and it is, in fact, the merriest kind) which exists between people who have,
from the outset, taken each other seriously—no flippancy, no superiority, no
presumption. And our charity must be a real and costly love, with deep feeling for
the sins in spite of which we love the sinner—no mere tolerance or indulgence
which parodies love as flippancy parodies merriment.

Next to the Blessed Sacrament itself, your neighbour is the holiest object presented to your senses. If he is your Christian neighbour he is holy in almost the same way, for in him also Christ vere
latitat—the glorifier and the glorified,Glory Himself, is truly hidden.

Inga kommentarer:

ShareThis