Vinterkonferens och Tomas Boström har fel

Ja, jag är medveten om att det i det här landet brukar uppfattas som högst olämpligt att säga att någon har fel. Jantelagen kräver att man mildrar uttryck till typ "jag tror att T.B. har fel" eller "T.B. har rätt på sitt sätt".

Att säga att man har rätt är fel, ironiskt nog. Man lurar sig själv och hela samhället till att tro att detta är ödmjukt, det här med att aldrig säga att någon har fel. Det är väl klart som korvspad att människor har fel då och då. Själv har jag lång erfarenhet av att ha fel.
Jag minns fortfarande när jag satt i skolbänken på seminariet i USA och kallades för "uppvärmd hedning" tillsammans med mina kurskamrater. Läraren undrade varför vi ber fler att be ju svårare kris det är (och helst i olika länder eller kontinenter och gärna kända personer). Trodde vi att Gud hör bön bättre om det är fler som ber?...och där satt vi och gjorde som han beskrev fastän vi förstod att det inte var särskilt genomtänkt. Klart att Gud inte hör bön bättre om fler ber. Det tror hedningarna men inte Bibelns folk.

Så jodå, jag har ofta fel. Det är därför jag alltid säger att en kristen inte kan säga "jag tror" utan att säga "jag tror också". En kristen tror aldrig på sin egna ihopskruvade tro som om den kom från IKEA. En kristen tror på det som han eller hon har fått nedtecknat, nedskrivet och "nedlevt" från Jesu tid tills idag. Det finns faktiskt något som är fel tro och rätt tro, tro det eller ej. Man blir inte salig var och en på sitt sätt och kommer aldrig att bli.

På Vinterkonferensen satt jag med i ett intressant seminarie. Vi pratade om "Teologi för 2000-talet" och frågan kom upp hur vi förstår våra teologiska begrepp och hur vi pratar om dom med varandra men också med vår värld. Förstår vi vad vi pratar om och förstår dom vad vi säger. En tradition som inte är min uttryckte det så att alla måste vara fria att tolka (och tro) som man vill. Jag påpekade att det inte går eftersom vi inte är fullkomliga att veta sanningen i oss själva. Har man glömt bort arvssynden och själva grunden i att Jesus kom. Vi kan inte frälsa oss själva eller ens förstå att vi behöver frälsning! Vi är inte Gud att skapa vår egen tro som är sann och riktigt. Är vi så arroganta att vi tror att vi var och en kan skapa den sanna tron??
En annan man sa då att "man måste sluta leta efter facit och att...jag har min tro och den funkar för mig!". Åh, det låter så fint. Så ödmjukt. Så uppriktigt. Men jag tror att det är helt fel och farligt nära arrogans. Hur vet en sådan människa att tron man har är sann! Hur kan man med gott samvete dela med sig av en sådan tro till andra utan att vara säker på att den är sann? Vaddå "funkar"?

Ja, då undrar du säkert vem som ska tala om för oss vad den sanna tron är. Kanske tror du att jag tycker att "min" tro är den som alla måste ha, men då har du missat hela min poäng. Det är precis det jag inte säger. Jag säger att man måste ha den tro som traditionens flodbankar tillåter att kallas kristen tro. Bibeln kan tolkas hur som helst om man är oförsiktig men om tron ses som en flod så måste den ha flodbankar annars blir den ett träsk. Där är vi kanske redan i våra splittrade kyrkor.

I detta sammanhang reagerar jag på Tomas Boströms senaste inlägg under rubrik "analys och appell" i Sändaren gällande det metodistiska arvet (inför GF kyrkans bildande). Som metodist är jag satt i ett sammanhang, en historia, och för att berätta om vad det sammanhanget/arvet är måste jag vara det trogen. Det anser jag inte att Tomas Boström är i sin krönika. Han tolkar så fritt att hans tolkning hamnar utanför flodbankarna.
För det första skriver han att "Gud kommer till oss, till vår mänsklighet utsatthet och våra tillkortakommanden. Detta kallar den metodistiska traditionen för ”Rättfärdiggörelsens väg”. Gud går den åt oss." - Detta kan man förstå som om att människan inte har en plats eller en uppgift att gå Gud till mötes. Det är en radikal omskrivning av liknelsen om den förlorade sonen. Vi har en väg att gå och Gud går oss till mötes. 


Denna omskrivning kan lättast förklaras med hans radikalt annorlunda syn på den förekommande nåden som Tomas menar är en förlåtande nåd. Så vitt jag kan se eller känner igen är den förekommande nåden något som metodister förstår vara Guds ande som möjliggör ett vändande (eller omvändade) av oss till Gud. I oss själva är vi förlorade och bortåtvända utan möjlighet att vända oss rätt. Guds nåd är så stor att han även är den som gör det möjligt för oss att vända oss, inte redan där förlåta oss. Vi måste välja att ta emot Guds förlåtelse annars är den ett tvång och inte en gåva...och Gud som är kärlek kan inte tvinga.


Vidare uttrycker Tomas sitt tvivel att Wesley bröderna trodde att poängen med allt Jesus gjorde och var är att vi ska bli som Jesus och skriver att poängen var att vi skulle återskapas till det Gud skapade oss till. Är månne ingen skillnad. 


Den helgelselära som Tomas skriver om är inte vad Wesley skrev eller tänkte. Helgelse för metodism skrivs bäst "Kristen fullkomlighet". Som pastor har både han och jag svarat "ja" på frågorna "Are you going on to perfection" och "Do you expect to be made perfect in love in this life" och "Do you earnestly strive for it" (Fast på svenska så klart). Likväl som frälsningen är en punkt i tillvaron som ofta föregås av en tid både efter och innan där man inte är frälst så är helgelsen i metodistisk mening en punkt i tid och rum där man blir fullkomligt helgad/renad/räddad och där den inre människan blir fri från sin splittring och är endast Guds kärlek. 
Alla tror på växt i det kristna livet, metodismen tror på ett fullkomnande av kärleken och heligheten i det kristna livet på denna sidan himlen. Detta tar sig uttryck i att man följer de två bud Jesus gav oss utan reserveringar.


Till sist vill jag bara säga att som vanligt så skriver Tomas också mycket som är både bra, sant, rätt och vackert. Men ibland blir det fel ändå.

Ironi och identitet

Vart hör man hemma?

I en värld som fragmenteras är gemenskap ett nyckelord för kyrkan, och då tänker jag främst på GF kyrkan. Ofta sägs det vara en av det viktigaste den kan erbjuda  samhället. Då är det ironiskt att jag som metodistpastor nu upplever att min gemenskap kommer att försvinna och bytas ut mot en helt främmande och okänd samling människor där gamla nätverk, gemenskaper och välkända strukturer försvinner in i en massivt främlingsland.

Det är ironiskt att en värld som präglas mycket av oro och ovisshet tvingar fram en kyrka som skapar oro och ovisshet hos så många, inklusive mig.

Det är ironiskt att identitet blir så svårt nu när det ska bli en ny identitet, vilket borde vara trevligt när den gamla identiteten inte fungerar så bra.

Det är ironiskt att det talas om nytänk och förnyelse och "det bästa" när jag tycker att det som vi har egentligen är riktigt bra. Ja, alltså inte hur kyrkolandskapet ser ut där tron blir individualiserad-subjektiviserad-relativiserad och där den dessutom tappar mer eller mindre allt reellt inflytande i "det offentliga rummet". Men att den tro och kyrka vi har egentligen inte är problemet.

Det är fel på att vi måste växa. Det är fel på att kyrkor som växer antas göra allt rätt. Det är fel på att framgångsrika pastorer blir förebilder för "hur det går till". Det är fel på att se framgång som detsamma som rätt.
Missförstå mig inte nu. Självklart tycker jag att det är viktigt att kyrkan växer. Utan omvändelse och tro (hur den klassiska förståelsen av dessa begrepp ser ut rent praktiskt idag är en annan mycket intressant fråga) är det rent ut sagt kört. Gud vill att alla ska komma till tro och det verkar som hans Kyrka är hans huvudinstrument för detta.

Men att växa kan aldrig bli vårt mål!

Jag förstår GF ledarnas tanke om att göra något nytt för att nå nya människor som huvudmål. Det nya ska göra det som det gamla var/är för trött eller för tungrott eller för irrelevant för att klara av. Människors frälsning ligger dom varmt om hjärtat och en nystart kan vara ett bra sätt att få igång det gamla.

Det som är värt att tänka på är om en församling kan göra allting rätt och inte växa.
Det som är värt att tänkt på är om vi kan göra någon skillnad alls utan att vara fullständigt uppslukade av Gud.
Det som är värt att tänka på är om vi kan ha samma teologi och samma kyrka som vi har nu men ha nya människor...som helhjärtat siktar på innerlig perfektion av det inre livet och låter det yttre livet spegla denna verklighet. (Ett skäl till att detta är smart är att "all" energi som läggs på ny teologi och kyrka kan bytas ut mot jakten på ett helt hjärta och villiga händer). Kanske är det dags att sluta leta syndabockar eller strukturer eller teologier.

Om identiteten först och främst är Jesus så slutar ironin. Det som har börjat med ruiner. Det fortsätter med Innerlig och Fullkomlig Helgelse. Det slutar vart som helst.

Går det?

Mitt i allt som händer på en konferens finns en fråga som jag undrar över: Går det att vända trenden i svensk kyrklighet? Är liksom själva grejen med kyrkan, Guds kallelse till oss kristna, ständig och pågående men att vi som är kristna kör lite "hit and miss" när det gäller hur vi gör det vi ska?

Att det finns en metod för kyrka idag som är Guds idé men att vi missar den? Är det helt säkert att vi gör rätt genom att hitta nya former för en ny kyrka, GF eller whatever? 

Självklart är det det...är det lätt att säga. Allt annat vore att vara lat eller likgiltig för människor och Guds kallelse. Kärlek kan väl inte låta bli att bry sig om Gud och människor (dvs. vara kyrka)? 

Jag är väldigt glad över att det finns så många människor i vårt land som verkligen vill bygga en ny kyrka...som man av olika anledningar vill få till. Inte för att få nya medlemmar "för annars så dör vi" utan för att nå nya människor med evangelium. (Är inte helt säker på skillnaden där). Många vill verkligen av helt riktiga skäl att människor utanför kyrkan ska finna Jesus och en tro för hela livet. Bli förändrade. Frälsta. Dessa människor inser också problemet med en samtid och ett samhälle som är så otroligt icke-kyrkligt att det traditionella kyrkarbetet är väldigt tungrott. Om ingen vet vad synd är känns hela grejen med "omvänd er och tro" ganska konstig. Inte för oss, men för andra. Omvända sig från vaddå? Att ge upp Bibeln och säga att alla redan är frälsta går inte om man vill vara Jesus trogen men hur ska vi förmedla det som Jesus gjorde (och som folk ville ha!)? Om ingen är syndare behöver väl ingen frälsning, heller...eller?

Med allt ifrån att lägga stenar i vatten till att börja konferensen med lite "stand-up" är försök att hitta vägar till människor som inte är här. Det som slår mig är att allt på alla konferenser som alla gör ser ungefär likadant ut. Amerikanare eller Skottar eller Engelsmän eller Svenskar så ser det ut ungefär samma. Det är möten med människor som sitter/står/sjunger/klappar i händerna/lyfter händerna. Det är "motivational speakers" eller så är det någon annan som har ett koncept eller en idé eller så. Ofta är det fräscha uppslag på att nå ut till olika grupper i samhället med olika bra idéer. Men upplägget är ungefär samma...och så säkert även med GF som vill följa devisen "Följ mig!" som Jesus sa. Med Johannes 3:16 och Matteus 28 så är det klappat och klart för att det inte kommer att vara något nytt som kommer. Inga överraskningar här.

Jag tror det hela hänger på hur mycket Gud det är i människorna som gör allt detta "vanliga" kyrkliga. I korthet, den Heliga Ande. I ännu mer korthet, helgelse. Sitter man i ruinerna så bör man inte resa sig och bygga upp allt som har rasat innan Gud säger till dig att göra det. Det handlar inte främst om en ny kyrka eller nya fräscha påhitt för att nå ut. Dom behövs och som vi märker så fungerar det väldigt bra här och där, men det som behövs på riktigt är en djupt Biblisk teologi som fokuserar på mer än "förlåtelse för synder" och innehåller hela det Bibliska tänket om nya människor/ny skapelse osv.. Människor som förstår och lever ut att Gud blev människa i Jesus för att människor skulle bli som Gud. 

Ibland blir det så enkelt att man bara behöver svara på en fråga: hur mycket Gud vill man ha? 

Då blir det inte lika intressant med om det går att bygga en ny kyrka eller inte...eller hur vi kan nå nya människor...eller hur vi kan bli mer relevanta...eller vilka härliga outreach vi kan ha. Då blir fokus Christ in you, the hope of glory!

En avgud och en "Back to the future"

Välkommen!
Ett nytt år ligger framför oss och artificiellt försöker vi se framtiden an. Hur kommer det att bli? Hur var det? Kommer jag att skärpa mig i år eller slöa fram? Finns det något som gör att jag bryr mig eller inte? Är jag hoppfull eller misströstar jag?

För många inom GF kyrkorna handlar våren om en ny kyrkas födelse eller död. För många är detta väldigt viktigt. För andra är det helt ointressant. Många jobbar i alla fall väldigt hårt och väldigt mycket på just detta projekt. Det skrivs och tänks och själv vascillerar jag mellan att inte bry mig till att verkligen bry mig.

T.ex.
kyrkoledare - inte intressant fråga
kyrkonamn - inte intressant fråga
äktenskap och medlemskap - villospår fråga

Det jag bryr mig om är främst tre saker: människors totala frälsning, trons försvar och lidandet/ondskan i världen. Det gäller att välja lätta frågor...och då har jag inte räknat in frågan jag en dag skulle vilja forska i, epistemologi.
För att i korthet gå in på frågan kring människors frälsning. Jag tror det är dags att damma av vår Metodistiska doktrin par excellance...helgelsen. Helgelse för 2000 talet tänker jag mig. Hur kan man förmedla, för att inte tala om att själv förstå, helgelse till ett folk som inte längre förstår grundläggande ord som "synd", "nåd", "Gud" eller "frälsning"? Jag ska försöka göra detta till min personliga resa i år. Länge har jag färdats på denna väg, Helighetens väg. Ända sedan jag blev introducerad till "Full salvation" eller fullkomlig helgelse/Kristen perfektion tidigt 2000-tal har jag funderat och försökt detta med att leva och förstå vad Gud menade när han sa att vi skulle vara fullkomliga/heliga som Han är helig.

Jag tror att detta, korrekt förstått, är nyckeln till tro och evangelisation i vår tid. Det handlar om genuin tro som verkligen gör skillnad i livet. Som är äkta. Som gör syndare till helgon även om titlarna inte känns igen.
Som inte är inlagd i religiösa termer. Som inte förringar kristen tro till det där med att det räcker att vara döpt eller att säga en liten bön på ett läger när man är 13. Som inte gör kristen tro till något man inte de facto alltså inte riktigt vet. Som inte gör kristen tro till en show där professionella gör jobbet och ritualer och annat man inte vill ha.

Människor förstår och känner igen "äkta vara" i vardagslivet så varför inte arbeta fram en teologi som inte är en teologi i vanlig bemärkelse utan en teologi i äkta bemärkelse? Som utgår från Bibelns tidigaste början, som lever i ebb och flod genom hela Bibeln, som exploderar i den tidiga kyrkan, som lever i hög som låg, utbildad som slav? Detta är "Back to the future", tillbaka för att gå framåt.
Varför inte erbjuda vår värld ett liv som är så radikalt annorlunda att det måste peka på Gud men som inte ser ut som något religiöst?

Så...när det gäller kyrka (GF eller annan) så tror jag inte att det går att göra något nytt. Vi måste helt enkelt börja om. Från början. Inte som urkyrkan gjorde. Inte som medeltidskyrkan gjorde. Inte som Wesley gjorde. Utan som vi gör idag med ett fullkomligt liv levt i den fullkomlige. Det är back to basics som gäller och det kan man göra parallellt med en "vanlig" kyrka typ GF om man vill. Det ena behöver inte utesluta det andra. Men jag tror att det i framtiden i Sverige, i skuggan av ruinerna från fornstora kyrkodagar, handlar om att vi inser att vi har fallit från höjden och befinner oss i dalen där endast Gud, endast Gud, kan hjälpa oss. Vågar vi lita så mycket på Gud?

Just det! Avguden heter "Växt" och är som ett monster i garderoben. Vi tänker så mycket på att vi måste eller bör växa att det förtar vår passion och vår lust för vad vi helst skulle vilja göra "bära eller brista" när det gäller växt. Jag tror det är en avgud. Växt ger Gud och ska vi se till Bibeln är det ganska tydligt att det går bra för Guds folk när dom gör och lever som Han vill. Och tvärtom.

/Andreas
Som ett litet PS vill jag bara säga att vår/min jul var mycket lyckad även om det blev lite mycket. Hade svårt att se Jesus i allt det fina och trevliga. Kanske är det bara jag som har svårt med detta. Kanske finns Jesus där ändå. Trevlig och gott och roligt var det ändå, följt av ett stillsamt nyår med min fantastiska familj. Nu är det dags att fokusera och engagera sig "In pursuit of God".