Vart hör man hemma?
I en värld som fragmenteras är gemenskap ett nyckelord för kyrkan, och då tänker jag främst på GF kyrkan. Ofta sägs det vara en av det viktigaste den kan erbjuda samhället. Då är det ironiskt att jag som metodistpastor nu upplever att min gemenskap kommer att försvinna och bytas ut mot en helt främmande och okänd samling människor där gamla nätverk, gemenskaper och välkända strukturer försvinner in i en massivt främlingsland.
Det är ironiskt att en värld som präglas mycket av oro och ovisshet tvingar fram en kyrka som skapar oro och ovisshet hos så många, inklusive mig.
Det är ironiskt att identitet blir så svårt nu när det ska bli en ny identitet, vilket borde vara trevligt när den gamla identiteten inte fungerar så bra.
Det är ironiskt att det talas om nytänk och förnyelse och "det bästa" när jag tycker att det som vi har egentligen är riktigt bra. Ja, alltså inte hur kyrkolandskapet ser ut där tron blir individualiserad-subjektiviserad-relativiserad och där den dessutom tappar mer eller mindre allt reellt inflytande i "det offentliga rummet". Men att den tro och kyrka vi har egentligen inte är problemet.
Det är fel på att vi måste växa. Det är fel på att kyrkor som växer antas göra allt rätt. Det är fel på att framgångsrika pastorer blir förebilder för "hur det går till". Det är fel på att se framgång som detsamma som rätt.
Missförstå mig inte nu. Självklart tycker jag att det är viktigt att kyrkan växer. Utan omvändelse och tro (hur den klassiska förståelsen av dessa begrepp ser ut rent praktiskt idag är en annan mycket intressant fråga) är det rent ut sagt kört. Gud vill att alla ska komma till tro och det verkar som hans Kyrka är hans huvudinstrument för detta.
Men att växa kan aldrig bli vårt mål!
Jag förstår GF ledarnas tanke om att göra något nytt för att nå nya människor som huvudmål. Det nya ska göra det som det gamla var/är för trött eller för tungrott eller för irrelevant för att klara av. Människors frälsning ligger dom varmt om hjärtat och en nystart kan vara ett bra sätt att få igång det gamla.
Det som är värt att tänka på är om en församling kan göra allting rätt och inte växa.
Det som är värt att tänkt på är om vi kan göra någon skillnad alls utan att vara fullständigt uppslukade av Gud.
Det som är värt att tänka på är om vi kan ha samma teologi och samma kyrka som vi har nu men ha nya människor...som helhjärtat siktar på innerlig perfektion av det inre livet och låter det yttre livet spegla denna verklighet. (Ett skäl till att detta är smart är att "all" energi som läggs på ny teologi och kyrka kan bytas ut mot jakten på ett helt hjärta och villiga händer). Kanske är det dags att sluta leta syndabockar eller strukturer eller teologier.
Om identiteten först och främst är Jesus så slutar ironin. Det som har börjat med ruiner. Det fortsätter med Innerlig och Fullkomlig Helgelse. Det slutar vart som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar