onsdag 19 januari 2011

Vinterkonferens och Tomas Boström har fel

Ja, jag är medveten om att det i det här landet brukar uppfattas som högst olämpligt att säga att någon har fel. Jantelagen kräver att man mildrar uttryck till typ "jag tror att T.B. har fel" eller "T.B. har rätt på sitt sätt".

Att säga att man har rätt är fel, ironiskt nog. Man lurar sig själv och hela samhället till att tro att detta är ödmjukt, det här med att aldrig säga att någon har fel. Det är väl klart som korvspad att människor har fel då och då. Själv har jag lång erfarenhet av att ha fel.
Jag minns fortfarande när jag satt i skolbänken på seminariet i USA och kallades för "uppvärmd hedning" tillsammans med mina kurskamrater. Läraren undrade varför vi ber fler att be ju svårare kris det är (och helst i olika länder eller kontinenter och gärna kända personer). Trodde vi att Gud hör bön bättre om det är fler som ber?...och där satt vi och gjorde som han beskrev fastän vi förstod att det inte var särskilt genomtänkt. Klart att Gud inte hör bön bättre om fler ber. Det tror hedningarna men inte Bibelns folk.

Så jodå, jag har ofta fel. Det är därför jag alltid säger att en kristen inte kan säga "jag tror" utan att säga "jag tror också". En kristen tror aldrig på sin egna ihopskruvade tro som om den kom från IKEA. En kristen tror på det som han eller hon har fått nedtecknat, nedskrivet och "nedlevt" från Jesu tid tills idag. Det finns faktiskt något som är fel tro och rätt tro, tro det eller ej. Man blir inte salig var och en på sitt sätt och kommer aldrig att bli.

På Vinterkonferensen satt jag med i ett intressant seminarie. Vi pratade om "Teologi för 2000-talet" och frågan kom upp hur vi förstår våra teologiska begrepp och hur vi pratar om dom med varandra men också med vår värld. Förstår vi vad vi pratar om och förstår dom vad vi säger. En tradition som inte är min uttryckte det så att alla måste vara fria att tolka (och tro) som man vill. Jag påpekade att det inte går eftersom vi inte är fullkomliga att veta sanningen i oss själva. Har man glömt bort arvssynden och själva grunden i att Jesus kom. Vi kan inte frälsa oss själva eller ens förstå att vi behöver frälsning! Vi är inte Gud att skapa vår egen tro som är sann och riktigt. Är vi så arroganta att vi tror att vi var och en kan skapa den sanna tron??
En annan man sa då att "man måste sluta leta efter facit och att...jag har min tro och den funkar för mig!". Åh, det låter så fint. Så ödmjukt. Så uppriktigt. Men jag tror att det är helt fel och farligt nära arrogans. Hur vet en sådan människa att tron man har är sann! Hur kan man med gott samvete dela med sig av en sådan tro till andra utan att vara säker på att den är sann? Vaddå "funkar"?

Ja, då undrar du säkert vem som ska tala om för oss vad den sanna tron är. Kanske tror du att jag tycker att "min" tro är den som alla måste ha, men då har du missat hela min poäng. Det är precis det jag inte säger. Jag säger att man måste ha den tro som traditionens flodbankar tillåter att kallas kristen tro. Bibeln kan tolkas hur som helst om man är oförsiktig men om tron ses som en flod så måste den ha flodbankar annars blir den ett träsk. Där är vi kanske redan i våra splittrade kyrkor.

I detta sammanhang reagerar jag på Tomas Boströms senaste inlägg under rubrik "analys och appell" i Sändaren gällande det metodistiska arvet (inför GF kyrkans bildande). Som metodist är jag satt i ett sammanhang, en historia, och för att berätta om vad det sammanhanget/arvet är måste jag vara det trogen. Det anser jag inte att Tomas Boström är i sin krönika. Han tolkar så fritt att hans tolkning hamnar utanför flodbankarna.
För det första skriver han att "Gud kommer till oss, till vår mänsklighet utsatthet och våra tillkortakommanden. Detta kallar den metodistiska traditionen för ”Rättfärdiggörelsens väg”. Gud går den åt oss." - Detta kan man förstå som om att människan inte har en plats eller en uppgift att gå Gud till mötes. Det är en radikal omskrivning av liknelsen om den förlorade sonen. Vi har en väg att gå och Gud går oss till mötes. 


Denna omskrivning kan lättast förklaras med hans radikalt annorlunda syn på den förekommande nåden som Tomas menar är en förlåtande nåd. Så vitt jag kan se eller känner igen är den förekommande nåden något som metodister förstår vara Guds ande som möjliggör ett vändande (eller omvändade) av oss till Gud. I oss själva är vi förlorade och bortåtvända utan möjlighet att vända oss rätt. Guds nåd är så stor att han även är den som gör det möjligt för oss att vända oss, inte redan där förlåta oss. Vi måste välja att ta emot Guds förlåtelse annars är den ett tvång och inte en gåva...och Gud som är kärlek kan inte tvinga.


Vidare uttrycker Tomas sitt tvivel att Wesley bröderna trodde att poängen med allt Jesus gjorde och var är att vi ska bli som Jesus och skriver att poängen var att vi skulle återskapas till det Gud skapade oss till. Är månne ingen skillnad. 


Den helgelselära som Tomas skriver om är inte vad Wesley skrev eller tänkte. Helgelse för metodism skrivs bäst "Kristen fullkomlighet". Som pastor har både han och jag svarat "ja" på frågorna "Are you going on to perfection" och "Do you expect to be made perfect in love in this life" och "Do you earnestly strive for it" (Fast på svenska så klart). Likväl som frälsningen är en punkt i tillvaron som ofta föregås av en tid både efter och innan där man inte är frälst så är helgelsen i metodistisk mening en punkt i tid och rum där man blir fullkomligt helgad/renad/räddad och där den inre människan blir fri från sin splittring och är endast Guds kärlek. 
Alla tror på växt i det kristna livet, metodismen tror på ett fullkomnande av kärleken och heligheten i det kristna livet på denna sidan himlen. Detta tar sig uttryck i att man följer de två bud Jesus gav oss utan reserveringar.


Till sist vill jag bara säga att som vanligt så skriver Tomas också mycket som är både bra, sant, rätt och vackert. Men ibland blir det fel ändå.

Inga kommentarer:

ShareThis