En lyktstople

Jag har fått en ny lyktstolpe att begrunda. Har du tänkt på det att det finns vissa ständigt återkommande bilder eller scener i din vardag. Varje gång du öppnar dörren för att gå ut på en promenad eller varje gång du  parkerar bilen på jobbet eller så. En "scene" (engelska) som med all sannolikhet är ganska trivial men ändå ger dig en viss känsla av att allt är som det ska.

Nu är det inte så att just lyktstolpar har en rogivande effekt på mig. Förvisso, finns det något mer svenskt än en gammal grå lyktstolpe med ett runt, vitt glasklot högst upp som avger ett ganska starkt vitt ljus som dock är dämpat av det strilande höstregnet? Hur lång var utredningen som kom fram till lykstolpens utformning? Hur många alternativ valde man bort på grund av det ena eller det andra...för så är det i Sverige. Ingenting inom kommunal och statlig regi lämnas åt slumpen. Allt ska utredas (ibland "utreds" det på julfester där heliumballongerna kostar 132,000:-...) och således ligger det en tanke bakom just de gatlampor vi har. Här är en annan lite större variant.

Det finns givetvis andra varianter också men min poäng är inte att gå igenom Sveriges kommunala gatlampor och deras design. Det jag tänker på är vad som händer med oss när något trivialt men ständigt återkommande moment i livet försvinner. Hur kan det vara så att ett super-trivialt inslag i vardagen kan få oss att känna oss lite hemma, lite som om vi är på rätt plats?

När jag bodde i Alingsås var det en belyst vägskylt som var min "scene" som jag såg varje gång när jag skulle gå ut med hunden, ungefär som den här. Den fanns liksom alltid där, helg som vardag, regn som uppehåll, vinter som sommar...och jag tror det är just det här med att någonting aldrig förändras som är grejen. Jag, som precis har flyttat till ett annat land där det mesta är helt nytt och där jag inte ens vet hur man gör om man behöver en Alvedon, upplever det kanske extra tydligt just nu. Alla som har flyttat utomlands vet vad jag menar, men även ni som har varit en längre tid på resa eller så i ett annat land kan känna igen sig. Man blir riktigt och innerlig glad och rofylld över att hitta ett välkänt ostmärke eller baconförpackning. När allt är nytt så är allt också lite okänt. Det betyder att man inte riktigt har koll på läget och att man är lite rädd, även om man inte vill erkänna det. Varför annars finns det "Chinatown" eller "Little Italy" överallt där emigranter har rest? Varför annars reser svenska midsommarstänger i Japan osv.? Man vill göra sig hemma där man är genom att göra där man är till hemma. Jag har saknat min "belysta vägskylt".

Kan det vara så att vi alla har en inbyggd känsla av att vi inte riktigt hör hemma här på jorden och därför försöker på så många olika sätt göra där vi är till ett hem, till något vi kan ha koll på och känna igen. Att den där inbyggda känslan eller nödvändigheten av att vi vill känna igen oss och känna oss trygga pekar på en verklighet där Gud är vårt hem?

Möjligt är det så. Vi längtar hem och tills vi kommer dit försöker vi på olika sätt göra där vi är till hemma. Man blandar inre och yttre aspekter, tryggheten i en bekant gatlampa med att kakla om badrummet eller dekorera med färger från vårt hemlands flagga, och försöker på olika sätt uppnå känslan av att "här hör jag hemma". Jag tror det är en nåd att kunna känna sig hemma men jag tror den nåden innebär att ibland så blir  vi påminda om att vårt hem här, och våra försök att skapa det, egentligen bara pekar på vår längtan att komma hem till Gud.