tisdag 28 augusti 2012

Jobb

Jag drömde i natt att jag var lat och otillräknelig. Jag vet inte varför men jag tror det kan finnas ett samband mellan min dröm och hur jag ser på det här med jobb. En liten förklaring följer...
Det senaste året har jag varit med om att avveckla/lägga ner en församling i Sverige. Det är en ganska krävande process eftersom det är mycket känslor och mycket tankar som kommer och stör vardagslunken. Minnen från förr hemsöker medlemmarna och nästan per automatik förvandlas känslan av att vara "helt ok" i Guds rike/ögon till motsatsen. Man upplever att man har misslyckats och att man lider ett stort nederlag. 
Det finns många i sådana lägen som vill mjuka upp situationen eller linda-in-den-i-bomull. Man vill underlätta genom att säga att "det är inte så farligt". Det gjorde inte jag. Det är farligt och hemskt och sorgset att lägga ner en församling. Punkt. MEN, det betyder inte att det är ett nederlag. Poängen med kristendomen är att ibland måste något dö för att kunna ge växt. Ibland kommer inte segern förrän efter nederlaget...och är det då ett nederlag?

I samma veva upphörde Metodistkyrkan i Sverige att existera och nu sitter jag alltså på ett kontor i Mysen, Norge, som pastor i en metodistkirke. Allt detta låter som om det har varit mycket att göra, vilket också är definitionen på att man gör ett bra jobb. Den med mest möten och inbokade timmar i sin Filofax/iPhone vinner, eller hur? Är det inte så vi ser på det? 
Jag har en tendens att göra det iallafall. Jag vet att det inte är så men det är lätt hänt. Ironin i detta är det år som har varit låter som om det har varit mycket att göra för min del...men det har det inte. Det har varit ganska tomt i kalendern...för hur mycket finns det att göra i en liten församling som läggs ner i ett litet samfund som läggs ner i en liten stad?
Så det känns alltså inte som om man jobbar eftersom kalendern är ganska tom. Det är inte fullt ös hela veckan. Inga tågresor. Inga möten. Inga gudstjänster varje söndag. Vad gör man då om man är pastor? 

Nu är det givetvis annorlunda. Jag är pastor på 100% i en liten menighet i Norge och innan jag kom hit sa dom att "där finns det mycket potential" eller "där är det bara att skörda". Kalendern borde vara smockfull, eller hur? Plötsligt sitter jag på kontoret en tisdagsmorgon och tittar på kalendern. Den är inte full. Panik! Är drömmen sann? Är jag lat och otillräknelig? Sitter jag och dagdrömmer bort möjligheter och chanser att vinna världen för Jesus?

Visst är det möjligt att en kalender inte är full för att man är lat eller inkompetent, men det finns också en annan verklighet. Det finns något som jag kallar för "aktiv passivitet". Världen fungerar så att när kalendern är fullbokad så är man viktig och jobbar bra. När man reser kors och tvärs eller går på möten eller träffar folk hela tiden eller , för en pastor, pratar om Jesus med alla, så gör man det man ska. Man jobbar. Man gör skäl för lönen. 
Jag tror inte att Guds rike fungerar så. I Guds rike är kalendern inte ett bra mått på om man gör ett bra jobb eller inte. Självklart kan man inte sitta på ett kontor stirra in i väggen eller leka på Facebook (dock är en seriös närvaro i sociala medier mycket användbart i våra tider). Den äldre generationen sa ofta att man skulle eller önskade gå i "förberedda gärningar", ett Bibliskt uttryck som menar att man önskar gå där Gud redan har förberett marken. Det ligget något i det. 
Som pastor tror jag det är mycket viktigt att man inte stirrar sig blind på hur mycket man har att göra, eller om man redan har en full kalender att man funderar på om alla möten osv. är nödvändiga. Det finns ohyggligt mycket att göra och otroligt många människor som behöver höra om Jesus men det är inte säkert att jag ska göra allt själv eller när jag tycker att det borde göras eller på det sätt jag tänker mig. 
Jag tror det är viktigt att vara aktivt passiv som pastor, vilket betyder att jag är aktiv såtillvida att jag är extremt vaken och lyhörd för Guds ande, håller mig absolut nära Gud i bön och lovsång, tro och tanke samtidigt som jag är extremt vaken, alert och lyhörd för den plats jag finns på, de människor som finns här runt omkring mig och vad Gud önskar göra för att föra dessa två områden tillsammans genom mig men jag springer inte omkring och ser till att fylla upp min kalender med aktiviteter och möten.

En pastor är inte kallad att jobba i Guds rike. En pastor är kallad att befinna sig i Guds rike och förstå hur Gud har tänkt hämta/kalla/älska människor att "resa" dit och på vilket sätt han/hon kan vara en reseledare/guide för de människor som Han har kallat och som har hört, lyssnat och kallat på Honom/köpt biljett.

Om pastorn gör detta kan en kalender vara helt tom och pastorn kan ändå känna att han gör "skäl för lönen". Jag har den fördelen att jag precis har kommit till en helt ny menighet i en helt ny stad i ett helt nytt land. Då är det per automatik ganska enkelt att göra detta, speciellt när menigheten inte har ett fullspäckat schema som behöver en pastorsroll. Det tar alltid tid att börja om och starta på nytt, speciellt när allt är nytt, och då gäller det att ta vara på den gåva som en tom kalender är...men det är inte lätt.
En av mina kollegor här i Norge ställde en fråga till ledningen för kyrkan, som har satt upp väldigt ambitiösa mål för antal nya medlemmar/nya gudstjänstbesökare/m.m. per år för varje församling. Frågan löd. "-Var menar ni att jag ska göra? Var ska jag hämta/ta dessa nya människor? Ska jag ragga ateister?". Jag förstår hur kollegan kände sig. Det kan lätt innebära bilder av fullpackade kalendrar och fullt upp. Jobba på!

Men det är aldrig en pastors uppgift att skaffa fler medlemmar. Som Protestanter tror vi på det allmänna prästedömet, det är allas uppgift så att säga. Katoliker och Ortodoxa tror att det är Gud som skaffar fler "medlemmar". Jag tror att en pastors uppgift är dock främst att vara en guide, en reseledare, på den safari det är att resa i denna världen på väg mot Guds rike, ett rike som börjar här och slutar ovan där.

Inga kommentarer:

ShareThis