Några tankar om abort

I Norge har debatten om abort kommit upp "på tapeten" igen...verkar det som. Man kan läsa om det här, http://www.vl.no/samfunn/clemet-etterlyser-apen-debatt-om-abort/. Det verkar som om olika människor har intresse av att ta upp abortfrågan till debatt från olika perspektiv och det tycker jag är bra.
Jag har ingen aning om vilka dessa grupper är som nämns i artikeln. Det jag förvånas över är att man är för fri abort men att man önskar att dom ska minska. Varför ska dom minska om det är helt ok att ha det fritt?Dessutom talar man fortfarande om att det enbart är kvinnan som ska avgöra om det blir en abort eller inte.

Det finns många studier på att männen till stor utsträckning också påverkas kraftigt av kvinnans val att göra abort, känslomässigt men också på andra sätt. Det kan man läsa om här, http://www.deveber.org/text/chapters/Chap16.pdf, och här, http://www.menandabortion.info/l0-aftermath.html, och här, http://health.usnews.com/health-news/blogs/on-men/2008/09/12/a-sociologists-take-on-how-abortions-affect-men. 

Varför har inte mannen något att säga till om...han var ju ändå med och såg till att det blev en graviditet?

Av olika anledningar blir den här debatten ofta infekterad. I Sverige är den fortfarande ganska dämpad men i USA är den såpass uppskruvad att den är en huvudfråga i presidentvalet. Det tycker jag verkar ganska naturligt. Ett modernt samhälle som bygger på alla människors lika värde kan inte samtidigt avsluta livet på ca. 36,000 foster/barn varje år (16,000 i Norge). Det är ett Alingsås om året som inte föds, eller ett Kongsvinger om året. På vilka grunder sker detta?

Jag menar inte att alla som väljer abort är känslokalla egotrippar. Jag känner människor som har gjort abort och som är mina vänner. Dom är riktigt trevliga. Däremot har jag otroligt svårt att förstå att man väljer att göra abort, särskilt om man har barn innan. En studie i USA har visat att 25% väljer abort för att dom inte känner sig redo för ett barn/ta ansvar för ett barn, 23% för att dom inte har råd och 19% att dom redan har alla barn dom vill ha eller har andra familjeansvar. (*Source:  Lawrence Finer, et. al, "Reasons U.S. Women Have Abortions: Quantitative and Qualitative Perspectives"  Perspectives on Sexual and Reproductive Health, Vol. 37 No. 3 (Sept., 2005) p. 110.).
Verkar det rimligt? Bra?

I Sverige kan man läsa följande argumentering. Är det någon mer än jag som har problem med följande formuleringar (mina tankar i fet stil):
"...en grundläggande värdering i vårt samhälle är att alla barn ska vara och känna sig välkomna. Det vore inte möjligt om kvinnor skulle tvingas föda ett barn som kommer att medföra negativa konsekvenser för henne eller för barnet själv. Allvarligt talat, om vi följer den logiken borde det vara tillåtet att avliva barn som efter ett tag inte är välkomna eller känner sig välkomna. Vad är "negativa konsekvenser" för henne eller barnet? Låter det inte lite omänskligt...att låta rätten till att födas ligga i händerna på en annan människas uppfattning och uppskattning av okända och framtida konsekvenser samt godtyckliga uppfattning av vad som är negativt? Vem avgör vad ett gott liv är, och hur "satt-i-sten" är det? Se följande klipp från uber-ateist Richard Dawkins http://www.youtube.com/watch?v=YWkJ6cZ0FY8.

Vissa människor menar att livet börjar med befruktningen. Och livet, säger de, är alltid okränkbart. Finns det någon vettig människa som säger något annat? Andra förlägger gränsen till "nidationen", när det befruktade ägget har fastnat vid livmoderväggen. En del hävdar att fostret ska ses som en fullvärdig människa vid "qvickningen", då modern för första gången känner fosterrörelser. Men alla sådana gränser är godtyckliga. Därför kan en rimlig ståndpunkt vara att fostret får ett ökat värde ju äldre de blir. Fullt människovärde kan det anses ha efter förlossningen. Hur kan detta verka rimligt för någon? Om ett barn inte får fullt människovärde innan det föds, hur kan vi då säga att barn som kan leva utanför mamman är en person? Alltså, ett barn kan  leva med medicinsk hjälp utanför mamman efter vecka 23...är det inte en person? Vilket människorvärde får vi i ett sådant samhälle? Kanske ett samhälle som Danmark där det snart inte föds någon med Downs syndrom...vilket uppenbarligen är en skymf och ett hån mot de som lever vanliga liv och har Downs. http://www.sydsvenskan.se/danmark/downs-syndrom-pa-vag-bort-i-danmark/

Före födelsen betraktas alltid moderns liv som mer värdefullt om en läkare skulle tvingas välja mellan kvinnan och fostret. En annan mycket rimligare ståndpunkt är att eftersom vi inte vet till 100% så tar vi inga chanser. Nuvarande logik och lagstiftning är detsamma som att avlossa ett vapen in i ett köpcentrum eller köra över ett människoliknande bylte på vägen. Hur otroligt ansvarslöst och radikalt är det att säga att "vi vet inte när livet börjar men vi väljer att avsluta det ändå"?
För att inte tala om när ett foster är en person. I Sverige är man död när alla hjärnaktivitet har upphört oåterkalleligen men ett foster är inte en levande person förrän det är fött, trots att hjärnaktivitet har funnits sedan vecka 28??? " http://www.nytimes.com/2005/06/19/books/chapters/0619-1st-gazza.html?_r=1&pagewanted=all

Det finns också följande fakta att ta ställning till: http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/jatilllivet/pressrelease/view/regering-kritiserar-abortnaemnd-barn-lever-efter-aborter-i-baade-norge-danmark-och-sverige-761787?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=Subscription&utm_content=pressrelease
Är detta värdigt ett modernt land?

Jag kan inte se att det finns några argument för abort. En människas möjlighet att välja är aldrig högre än rätten till liv. Jag förstår mycket väl att en kvinna (och en man) kan uppleva en graviditet som jobbig eller olyckligt time:ad eller svår. I de ytterst få fall där det handlar om svår sjukdom, incest eller våldtäkt (mindre än 0,3 % enligt studien ovan) är detta givetvis mångdubblat. Men poängen är att det handlar om ett liv...och ett liv kan aldrig avslutas på grund av att det uppfattas som en börda eller som olämpligt kommet eller som ett hemskt pris. Ett barns liv måste, i mina ögon, komma före mammans och pappans personliga åsikter och/eller hur lämpligt eller olämpligt det är. Ett barn är alltid en gåva. Ett foster/barn är ett liv, en person, och ska givetvis få leva oavsett i vilken stadie av utveckling det är. Att ta ett liv, dvs. ett mord, är aldrig rätt och aldrig bra.

Jag har hittills grundat mig på filosofiska och vetenskapliga grunder, men det finns ett Bibelord som passar bra in:

"Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl. Benen i min kropp var ej osynliga för dig, när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster."