En ärlig observation

Alla som befinner sig i Guds rike befinner sig i ett till synes underläge, i alla fall i Europa och snart även USA. Det som en gång var kristendomens starka fästen är idag mer eller mindre borta. Vi hör mycket och kan läsa mycket om hur den en gång så starka kyrkan fortfarande klänger sig fast i rampljuset eller maktens korridorer..att det fortfarande firas gudstjänst i Sverige när riksdagen öppnas t.ex.. Men ska sanningen fram så är det inte särskilt många ord och ännu mindre verkstad. Att vara kristen är helt enkelt irrelevant, förlegat och helt onödigt.

Jag är f.n. metodistpastor i Norge och har vuxit upp i metodistkyrkan i Sverige. Detta betyder att jag i hela mitt liv har levt i en minoritet, ibland en utskrattad minoritet. Jag kan inte minnas alla försök inom kyrkan till att nå ut och nå andra människor som inte gav några särskilda resultat, dvs. nya människor. Det är på ett sätt i kyrkan som det var i skolan. Jag var den enda som var kristen och fick aldrig komma på coola fester eller resor. Jag var inte populär eller efterfrågad. Det tog lång tid innan jag träffade andra med en tro på Gud och ska sanningen fram var den säkert lika svag och skör som min...och även då befann vi oss i en minoritet.

Som pastor är det samma sak. Jag lever fortfarande i en minoritet. Ingen är särskilt intresserad av vad jag har att säga i samhället. De som fortfarande kommer till kyrkan på en söndag kommer av och till men de är också i minoritet...och det är inte självklart att man kommer för att bli förvandlad till ett helgon.
Som pastor är detta självklart något som upptar de dagliga mentala övningarna om hur livet ser ut och går. Det är en daglig prövning att se tomma kyrkbänkar. Men även för en "vanlig" kristen är det en psykologisk prövning att alltid befinna sig i minoritet, i underläge. Varför håller man egentligen på? Är det så bra med Gud egentligen? Varför är det ingen annan som bryr sig? Hur ska missionsbefallningen bli verklighet i mitt liv?

Jag tror att det finns en (djupt) dold psykologisk ångest i kyrkan över att ingen egentligen bryr sig om det vi håller på med och att livet tycks fungera ändå. Vi nästan hoppas att människor ska hamna i en kris, för det kan vi hantera. Det är lätt att vara kristen eller pastor när katastrofen har hänt...men ingen vill tala om hur illa ställt det är med oss till vardags. Alla vill lyfta fram framgångssagorna, gärna på konferenser.
Det som räknas är resultatet i antal frälsta människor. Jag har aldrig hört en talare på en konferens som inte hade en fantastisk församling eller ett otroligt vittnesbörd...men jag tror nog att många trogna pastorer och lekmän skulle ha mycket att tillföra samtalet om kyrkans/kristendomens ve och väl. Lever inte de flesta kyrkor/församlingar och pastorer närmre misslyckandets område än framgångens? Är vi inte mer förtrogna med sorg, besvikelse och uppgivenhetens ständiga och stadiga knackningar på axeln?

Det finns ingen debatt i kyrkan kring att lyckas eller misslyckas som pastor, eller lekman heller för den delen. Vad är en god pastor? Vad är en god kristen lärjunge? Vad är en bra församling? Ingen vet...
Det som har hänt istället är att man ofta använder omvärldens metoder och måttstockar. Den som har många medlemmar vinner. Den som är trevligast vinner. Den som har störst kyrka vinner?
Ironiskt nog är det just då som pastorer i små församlingar brukar säga att det "är djupet, inte bredden, som räknas". Att antal inte är lika viktigt som allvar. Är man självkritisk kan man kanske tänka sig att man klagar bara för att man aldrig blir tillfrågad eller eftersökt.

Men jag undrar om det inte ligger något speciellt i att vi faktiskt är kvar. Kvar i vår tro. Kvar i vår kyrka. Antingen är vi extremt tröga eller för rädda och för fega för att göra något annat. Men det finns också en möjlighet att vi kanske bär på något så enkelt som att vi vill hålla ett löfte...och att det kan vara grunden till en ny början ut ur ångesten och in i befrielsen som bara Gud kan ge. Sa inte Jesus något om att älska honom är att följa/hålla hans bud?