Inom kyrkan har ofta diskussionen om den mänskliga sexualiteten, speciellt kring homosexualitet och dess kusiner, innehållit två andra frågor som många ofta har påpekat har stora likheter med debatten...kvinnliga präster och slaveriet.
Alltså, frågan om homosexualitet har grupperats tillsammans med den civilrättsliga debatten om rasism och sexism/misogyni och har därför fått en helt annan status och/eller fokus. Nu handlar det om rättvisa och inte teologi, vilket rent taktiskt är smart eftersom alla människor rent instinktivt förstår rättvisa men relativt få förstår teologi. #lovewins är mer slagkraftigt än #iromarbrevet1stårdetatthomosexualitetinteärgudsvilja.
Men låt oss göra ett tanke experiment kring det här med som händer i Metodistkyrkan nu, nämligen att det förslaget som kommer innebär att den lokala årskonferensen/landet eller församlingen ska besluta om man accepterar LBQTI eller inte (som syndigt eller inte, alltså). Planen som kommer innebär också att den årskonferens/församling/präst det handlar om har samvetsfrihet, typ att en präst kan säga "ja" men församlingen "nej", och tvärtom på alla nivåer.
Inte bara kommer det att innebära kaos, det kommer också att innebära att kyrkan i praktiken är en kyrka som har bestämt sig för att acceptera LBQTI fullt ut utan att våga säga det rakt ut.
För.
Det man säger är att kyrkan inte har en syn på vad som är rätt och riktigt och att man accepterar LBQTI som OK, även om vissa inte håller med. Tänk nu: Skulle det fungerar med kvinnliga präster eller kulturella minoriteter?
Givetvis inte.
Detsamma kommer att hända med frågan om LBQTI rättigheterna. Det är otänkbart att kyrkan kan ha både den konservativa och den progressiva kakan kvar men samtidigt önska äta den. Det finns inte i längden en möjlighet att den som inte håller med sin församling eller årskonferens kan fortsätta i densamma, lika lite som det är möjligt att tänka sig att en pastor eller diakon som inte kan acceptera kvinnliga präster kan vara kvar i en kyrka som gör det. Lokal tillpassning fungerar inte om man samtidigt vill vara en kyrka, speciellt inte i frågor så centrala som äktenskap, ordination eller rättvisa. Punkt. Då blir man något annat.
Därför tror jag det bästa vore om man var ärlig och rak och sa precis det man menade.
Jag kan respektera en kyrka som är enig med sig själv och andra. Enig och ärlig. Som säger att "En LBQTI livsstil är helt OK med Gud och oss"...eller tvärtom. Jag har väldigt svårt att respektera en kyrka som säger "Bägge två...men egentligen en...den du tycker om just nu...eller inte".
Kan du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar