Advent 2018 - att älska en kyrka

Det är advent och ett nytt kyrkoår. Tänk vad tiden går.

Jag har under en tid skrivit en hel del om Metodistkyrkan väl och ve, ja, kanske mest hennes ve. Det undgår ingen (i den smala krets som finns) att Metodistkyrkan är inne i en svår tid. Lösningarna som läggs fram är inte mycket bättre än själva krisen och få om någon känner glädje och framtidshopp just nu. De flesta jag känner och läser känner tvärtom olust och lätt ångest. 

Men mitt i allt detta mörka är det viktigt att tända ett litet ljus och låta det skina på det vackra istället för det fula. Metodistkyrkan är, trots allt, den vackraste och bästa protestantiska kyrkan som finns. Det är ju därför jag valde att tjäna Gud i den och därför jag är kvar i den idag. 

Att älska en kyrka handlar först och främst om att älska Gud eftersom det är Gud som har skapat kyrkan och upprätthåller henne vid liv. En kyrka är radikalt annorlunda från ett företag, en förening eller ett parti. Hon är en skapelse som lever och rör sig och är till.

Ett företag säljer eller producerar eller löper saker.

En förening har ett gemensamt intresse eller syfte.
Ett parti tycker saker och vill förändra och förbättra världen.

En kyrka har vissa liknelser med alla tre men är ändå helt unik. Till exempel är det otroligt svårt, eller kanske omöjligt, att mäta en kyrkas framgång eller succé genom att mäta hur många som "köper" hennes produkt eller om produkten måste förändras eller uppdateras. Hon har intressen och ett syfte som föreningar också har men det är inte hennes medlemmar som bestämmer vad syftet eller intresset är. Hon vill förändra världen och förbättra världen men den bestämmer inte själv hur hon vill det eller på vilket sätt som man ska möta tidsandan på.

Kyrkan är inte summan av ett antal människor på en plats. Hon är Gud mitt ibland människor för deras frälsning och helig görande.

Precis som i mänskliga relationer handlar det inte heller om att älska en kyrka för vad Hon kan bli eller vad hon borde vara utan att älska henne för det hon är. Alla pastorer i Metodistkyrkan har lovat Gud att inte ändra, bryta eller försöka fixa hennes ordning. Inte för att Guds vredes skull skall blidkas utan för kärlek till kyrkan.

Detta går lite stick i stäv med vår västerländska fixering vid demokrati som det högsta goda men vi förstår precis hur det är tänkt om vi jämför det med att bli förälskad och gifta sig med en person. Det blir halv-dåliga tonårsfilmer av det men alla vuxna vet att det går inte att älska någon bara man fixar till personen lite här och lite där. I USA heter det "missionary dating", att man ska liksom få en person att bli en bättre och annorlunda och mer älskvärd person genom att (sådär ödmjukt) erbjuda sig själv som ett lysande exempel och villigt "offer" att fixa till det.

Det är lätt hänt att man ändra på kyrkan så att hon blir mer relevant. Mer intressant. Mer tidsenlig. Mer lättförståelig. Mer attraktiv. Detta går både på form och funktion, Powerpoint projektorer och en bedövande tystnad kring tema som synd och Domedag, för att nämna några exempel. 

Jag tror man vill väl genom att försöka med olika "tiltak" men jag ställer en enkel fråga: Har kyrkan blivit mindre tom? Har bänkar fyllts? Söker människor Gud mer? Hittar dom Gud oftare? Enklare?

Ok, det är såklart fint att vi inte pratar latin varje söndag eller nekar medlemmar och folk vin/juice i nattvarden idag, för att nämna några exempel. Men jag undrar om inte alla förändringar och alla "förbättringar" ibland har gjort att vi älskar den kyrkan vi vill få till istället för den kyrkan vi har och har fått. Trots allt har tusentals kristna genom århundraden slitit, dött, funderat, bett och verkat för att vi idag ska ha en kyrka att se på, gå till, tjäna Gud i, dö i. 

Kyrkan har blivit som ett sådant där renoveringsprojekt vi ser på TV där ingenting egentligen någonsin blir färdigt. Det finns alltid en list att spika fast...

Samma sak gäller för önskan att göra kyrkan mer lättillgänglig och livsnär i språk och uttryck. Är det möjligt att om pastorer och kristna rent generellt lever bland människor och i samhället istället för egna bubblor att både språk och uttryck och förhållningssätt löser sig själva? Om en pastor önskar att människor ska finna frälsning och helighet och Guds nåd och kärlek...är det inte rimligt att anta att det sker bäst om pastorn känner människorna i fråga och förstår hur dom har det, tänker, tvivlar och tror? Att han/hon själv lever ett liv som lärjunge? Behöver han/hon en Powerpoint skärm?

I en tid av kris och katastrof där Metodistkyrkans hela framtid står på spel tror jag vi mår bra av att komma ihåg att Hon är inte vår att fixa. Det spelar självklart roll hur konferenser röstar och hur kyrkan väljer att tro om synd och sex och Bibel. 

Frågan är, för mig som för dig som är Metodist eller är intresserad av kyrka, tror vi att vår kyrka är av Gud och att Gud har den i sin hand? Att även om hon väljer fel/röstar fel så har Gud kontrollen? Metodister har sedan sin start alltid haft svårt rent teologiskt med Guds allmäktighet. Vi har satt fokus på den fria viljan och våra val som fria individer. Det är därför vi har sådant fokus på nåd, till exempel den nåd som hjälper vår "fria" vilja att välja Gud. Andra kyrkor har mer fokus på Guds allmäktighet och "sovereignty". Då blir det enklare att tänka att kyrkan är av Gud och genom Gud och tillhör Gud och tjänar Gud. Kanske kan vi lära av dom?

Jag har skrivit en andakt i kyrkans nyhetsblad som handlar om att finna den tredje vägen ut ur skyttegravskriget som är i full sving och sliter isär en kyrka som två kivade personer i ett äktenskap på väg mot skilsmässa. Motsättningarna är reella och att kompromissa för sakens skull skapar ingen förutsättning för framtiden eller ett lyckligt "äktenskap". Vad ska man göra? Hur kan man komma ur problematiken och krisen och inte kompromissa "bara för sakens skull"?

Jag ska försöka älska kyrkan som Hon är idag.

Jag ska försöka komma ihåg att kyrkan är Guds och inte vår, framförallt inte min. Min kyrka är inte en samling menigheter. Hon är en enhet i tro och liv. En kyrka ska spegla treenighetens enhet i tro och liv och det gör Metodistkyrkan idag.

Jag ska försöka att fokusera på att söka och leva ett heligt liv. Det var så jag blev kristen en gång. 

Jag ska försöka strunta i skyttegravskriget. Jag är ganska säker på hur det kommer att gå men vad spelar det för roll för mitt uppdrag att göra lärjungar? Kanske kommer det att göra det men det är en annan dag. Var dag har nog med sitt, sa Jesus. Det håller.

Jag ska försöka fokusera på de människor som Gud har satt i min omgivning att leda på frälsningens väg. Att älska kyrkan är att älska Gud och det är bland annat att älska de människor runt omkring mig. 

Kanske kan någon tycka att det är ett svek att inte kämpa för kyrkans renhet längre. Att inte kämpa emot de progressivas och liberalas Bibelsyn eller Synd-syn eller whatever. Ok. Det är möjligt. Men faktum är att vår kyrka redan lever i en schism/splittring, i minst tredje led. Att hela tiden söka bygga eller förändra kyrkor så att dom passar med just min/din syn på tro och liv i allt är ett fåfängt evighetsprojekt. 

Man måste se till att man har rätt fel och inte tvärtom...och sedan tjäna Gud så gott man kan.

Bered en väg för Herran. Det är advent och Gud är i sitt Heliga Tempel, sin kyrka. Låt oss tjäna honom så gott vi kan medans det ännu är tid. Låt oss älska hans kyrka.