2019 kommer att vara ett svårt år men på ett lätt sätt.
Det kommer att vara lättare än någonsin att bli upprörd. Tack vare, så att säga, sociala media kan vem som helst skriva vad som helst till vem som helst. X på Twitter sa att.... Y på Snapchat skickade en sådan bild till någon. Vi har första parkett till arvssyndens effekter och det är inte så lätt. Det enda som är lätt är att bli upprörd.
Det kommer också att bli lättare att känna sig kränkt. Aldrig har det varit så lätt och så accepterat att inte behöva ta till sig av kritik. I 2019 kommer det, lättare än någonsin, alltid att vara någon annans fel. Man kan kalla det för den subjektiva relativismens diktatur, men det är lite invecklat. Det räcker med att säga att det sekulära och rika västerlandet kommer att omfamna individens absoluta självständighet, mer än någonsin. Det är gulligt att "det krävs en by för att uppfostra ett barn" men här är vi alla vuxna och bestämmer själva. Och vi gillar inte om någon inte gillar oss, eller rättare sagt våra inlägg och Facebook kommentarer eller Instagram bilder. Barnböcker, seriefigurer, statyer och allt möjligt ligger i riskzonen. Någon kan ju bli kränkt och det där med att "så länge det inte skadar någon" kommer att upptäckas vara den omöjliga och diktatoriska ideologin som den är. Någon kommer alltid att bli kränkt eftersom även den gulligaste Astrid Lindgrens sagan skrevs av en helt normal person som hade brister och fel som, ja, ni gissade rätt, säkert kränker någon. Det kommer att bli lättare att bli kränkt.
Det kommer att bli lättare att se hur fel alla andra har och hur rätt man själv har. Enligt Sveriges Television var Donald Trump den synligaste personen i svensk media. Nämndes 165000 gånger 2018, apropå någon som tror att han alltid har rätt. Det gör förresten alla. Ingen går omkring och håller fast vid felaktigheter med flit. Men 2019 kommer att bli ett år när logik och rationella argument baserade på fakta eller vedertagna sanningar minskar i inflytande till skrämmande nivåer.
Jag tror att 2019 kommer att göra det lättare att ha det svårt. Men det finns hopp.
I vanliga fall kan man som pastor och kristen visa på kyrkan som ett lysande exempel på en annorlunda verklighet, en verklighet där det är lätt, om än på ett svårare sätt. Kyrkan är där Guds kärlek och dess radikala "annorlundahet" syns bäst.
Nu är det inte så på många håll. Min egen kära Metodistkyrka håller på att spricka och det syns väldigt väl för alla som har ögon att se. Den bittra konservativ-progressiv kampen utkämpas på många håll och på många håll i bittra ordalag. Misstro tränger ut tro och resultatet är illa.
Försök görs att gjuta olja på vågorna men ofta slinter sådana försök in på den ena eller den andra sidan, såtillvida dom inte gör våld på sin egna integritet och övertygelse. Man ropar "peace, peace" men det finns ingen fred oavsett vad man kallar det. Att många hejar fram ett förslag som ändrades till att heta "One Church" är ett klassiskt exempel på detta. Man vill med ord tvinga fram den "annorlundahet" som kyrkan i vanliga fall kan visa på, även om det i detta fallet är en önskedröm. Vi firar ju inte ens nattvard ihop, á la Generalkonferensen 2016.
Nu är det dags att skriva lite om hopp.
Ja, det kommer att ges många tillfällen i 2019 att bli upprörd, sur, kränkt och direkt arg. Det spelar ingen direkt roll vilken övertygelse du har, alla kommer att frestas att ta några trappsteg ner på heliggörandets stege. Lever du i Norge eller Sverige och har en evangelikal kristen tro kommer det att bli fler tillfällen än för dom som är av en progressiv övertygelse. Det är så samhället ser ut.
Hoppet har vi i vår Gud. Rent konkret.
Oavsett vad som händer med Metodistkyrkan är hoppet i vår Gud.
Oavsett vad som händer med Trump eller klimathotet eller överkonsumtionen eller plast i haven eller Putin eller immgrationfrågan så kommer vårt hopp att vara i Gud.
Oavsett om våra kyrkor blir mindre eller större är vårt hopp i Gud.
Här är några anledningar till det:
- Gud väljer aldrig (uppfriskande!) sida A eller sida B, så som vi gör. När motsatser möts har vi tre alternativ. Ta utlevd homosexualitet i kristen tro. Antingen är det en synd eller inte....eller den tredje sidan som vi kalla sig för "mitt-sidan" och påstår att man kan låtsas som om det finns något som heter att vara oenig i enhet. Agree to disagree. Visst, som om Kristi Brud (kyrkan), som ska spegla Treenighetens enhet, plötsligt skulle komma på att hon är oenig med sig själv för Treenigheten är det.
Men Gud väljer inte "ja" eller "nej" sidan som vi gör. Han har sin egen sida och det är uppfriskande och avvärjande. Det lyfter alla som vänder sig till Gud upp ur skyttegravarna och vi kommer att få Guds perspektiv på frågan som skaver. Han har en väg där vi inte ser någon.
- Gud bestämmer vad som är rätt och fel, bra eller dåligt, sant eller falskt. Eftersom han är allsmäktig har han också kapacitet att förklara detta för oss människor (som det gäller). Varken kultur eller tidsepok eller teknologisk utveckling ligger i vägen för Guds plan att uppenbara för alla människor i alla tider och på alla plaster vad han vill och tycker och önskar.
Det betyder att du och jag slipper försöka komma på det. Detta är en anledning till att kyrkan i sin helhet alltid har haft en ganska enhetlig syn på det mesta. Hennes motto är "Det som har trotts överatll, av alla, genom alla tider". Det gör att vi slipper försöka komma på sanningen själva. Vi kan kliva upp ur våra skyttegravar och följa Han som har kapacitet att få tröga och själviska människor att se och förstå sin vilja.
- Gud är på vår sida. Livet är hårt. Ibland förlorar vi. Ibland syndar vi. Ibland har vi fel. Ibland är vi idioter. Ibland är vi otrevliga. Ibland är vi orättvisa. Ibland är vi blinda. Gud är på vår sida oavsett om vi behöver bekänna, falla på knä, be om förlåtelse, omvända oss eller vad det kan vara. Jag undrar om inte den oförlåtliga synden är att hävda att man inte behöver omvända sig, bekänna sig, be om förlåtelse, få en nystart. Våra handlingar visar våra hjärtan och således finns det koppling mellan våra handlingar och oss själva...men Gud är på vår sida om vi bara vill det. Om vi slutar med att stänga ute honom. Skapa vår egen verklighet. Gå vår egen väg. Försöka laga ett liv som går sönder hela tiden av sig självt.
Detta är något av kristendomens kärna. Inte att människor är "ok" och klarar sig. Inte att synd och elände inte finns i oss. Utan att Gud vill oss whatever it takes. Bara om vi bejakar den mörka sidan i oss och i världen kan vi se att vi behöver, ja, vill ha Gud. Det är när livet leker och man lever i ett fritt och välmående land som man tror att man klarar livet på egen hand. Att jag är störst, bäst och vackrast. Vi är alla amerikaner. Gud är den enda amerikanen och han vill oss.
Så 2019.
Det kommer att bli ett tufft år, särskilt för oss i den lilla Metodistkyrkan. Men vårt hopp är hos Gud. Han har hanterat större problem i sin tid och värre människor än oss. Jag tror att det till den grad vi vänder oss till Gud och håller oss tätt till honom kommer att bli ett bra år.
Det finns hopp om 2019.
.
Det kommer att vara lättare än någonsin att bli upprörd. Tack vare, så att säga, sociala media kan vem som helst skriva vad som helst till vem som helst. X på Twitter sa att.... Y på Snapchat skickade en sådan bild till någon. Vi har första parkett till arvssyndens effekter och det är inte så lätt. Det enda som är lätt är att bli upprörd.
Det kommer också att bli lättare att känna sig kränkt. Aldrig har det varit så lätt och så accepterat att inte behöva ta till sig av kritik. I 2019 kommer det, lättare än någonsin, alltid att vara någon annans fel. Man kan kalla det för den subjektiva relativismens diktatur, men det är lite invecklat. Det räcker med att säga att det sekulära och rika västerlandet kommer att omfamna individens absoluta självständighet, mer än någonsin. Det är gulligt att "det krävs en by för att uppfostra ett barn" men här är vi alla vuxna och bestämmer själva. Och vi gillar inte om någon inte gillar oss, eller rättare sagt våra inlägg och Facebook kommentarer eller Instagram bilder. Barnböcker, seriefigurer, statyer och allt möjligt ligger i riskzonen. Någon kan ju bli kränkt och det där med att "så länge det inte skadar någon" kommer att upptäckas vara den omöjliga och diktatoriska ideologin som den är. Någon kommer alltid att bli kränkt eftersom även den gulligaste Astrid Lindgrens sagan skrevs av en helt normal person som hade brister och fel som, ja, ni gissade rätt, säkert kränker någon. Det kommer att bli lättare att bli kränkt.
Det kommer att bli lättare att se hur fel alla andra har och hur rätt man själv har. Enligt Sveriges Television var Donald Trump den synligaste personen i svensk media. Nämndes 165000 gånger 2018, apropå någon som tror att han alltid har rätt. Det gör förresten alla. Ingen går omkring och håller fast vid felaktigheter med flit. Men 2019 kommer att bli ett år när logik och rationella argument baserade på fakta eller vedertagna sanningar minskar i inflytande till skrämmande nivåer.
Jag tror att 2019 kommer att göra det lättare att ha det svårt. Men det finns hopp.
I vanliga fall kan man som pastor och kristen visa på kyrkan som ett lysande exempel på en annorlunda verklighet, en verklighet där det är lätt, om än på ett svårare sätt. Kyrkan är där Guds kärlek och dess radikala "annorlundahet" syns bäst.
Nu är det inte så på många håll. Min egen kära Metodistkyrka håller på att spricka och det syns väldigt väl för alla som har ögon att se. Den bittra konservativ-progressiv kampen utkämpas på många håll och på många håll i bittra ordalag. Misstro tränger ut tro och resultatet är illa.
Försök görs att gjuta olja på vågorna men ofta slinter sådana försök in på den ena eller den andra sidan, såtillvida dom inte gör våld på sin egna integritet och övertygelse. Man ropar "peace, peace" men det finns ingen fred oavsett vad man kallar det. Att många hejar fram ett förslag som ändrades till att heta "One Church" är ett klassiskt exempel på detta. Man vill med ord tvinga fram den "annorlundahet" som kyrkan i vanliga fall kan visa på, även om det i detta fallet är en önskedröm. Vi firar ju inte ens nattvard ihop, á la Generalkonferensen 2016.
Nu är det dags att skriva lite om hopp.
Ja, det kommer att ges många tillfällen i 2019 att bli upprörd, sur, kränkt och direkt arg. Det spelar ingen direkt roll vilken övertygelse du har, alla kommer att frestas att ta några trappsteg ner på heliggörandets stege. Lever du i Norge eller Sverige och har en evangelikal kristen tro kommer det att bli fler tillfällen än för dom som är av en progressiv övertygelse. Det är så samhället ser ut.
Hoppet har vi i vår Gud. Rent konkret.
Oavsett vad som händer med Metodistkyrkan är hoppet i vår Gud.
Oavsett vad som händer med Trump eller klimathotet eller överkonsumtionen eller plast i haven eller Putin eller immgrationfrågan så kommer vårt hopp att vara i Gud.
Oavsett om våra kyrkor blir mindre eller större är vårt hopp i Gud.
Här är några anledningar till det:
- Gud väljer aldrig (uppfriskande!) sida A eller sida B, så som vi gör. När motsatser möts har vi tre alternativ. Ta utlevd homosexualitet i kristen tro. Antingen är det en synd eller inte....eller den tredje sidan som vi kalla sig för "mitt-sidan" och påstår att man kan låtsas som om det finns något som heter att vara oenig i enhet. Agree to disagree. Visst, som om Kristi Brud (kyrkan), som ska spegla Treenighetens enhet, plötsligt skulle komma på att hon är oenig med sig själv för Treenigheten är det.
Men Gud väljer inte "ja" eller "nej" sidan som vi gör. Han har sin egen sida och det är uppfriskande och avvärjande. Det lyfter alla som vänder sig till Gud upp ur skyttegravarna och vi kommer att få Guds perspektiv på frågan som skaver. Han har en väg där vi inte ser någon.
- Gud bestämmer vad som är rätt och fel, bra eller dåligt, sant eller falskt. Eftersom han är allsmäktig har han också kapacitet att förklara detta för oss människor (som det gäller). Varken kultur eller tidsepok eller teknologisk utveckling ligger i vägen för Guds plan att uppenbara för alla människor i alla tider och på alla plaster vad han vill och tycker och önskar.
Det betyder att du och jag slipper försöka komma på det. Detta är en anledning till att kyrkan i sin helhet alltid har haft en ganska enhetlig syn på det mesta. Hennes motto är "Det som har trotts överatll, av alla, genom alla tider". Det gör att vi slipper försöka komma på sanningen själva. Vi kan kliva upp ur våra skyttegravar och följa Han som har kapacitet att få tröga och själviska människor att se och förstå sin vilja.
- Gud är på vår sida. Livet är hårt. Ibland förlorar vi. Ibland syndar vi. Ibland har vi fel. Ibland är vi idioter. Ibland är vi otrevliga. Ibland är vi orättvisa. Ibland är vi blinda. Gud är på vår sida oavsett om vi behöver bekänna, falla på knä, be om förlåtelse, omvända oss eller vad det kan vara. Jag undrar om inte den oförlåtliga synden är att hävda att man inte behöver omvända sig, bekänna sig, be om förlåtelse, få en nystart. Våra handlingar visar våra hjärtan och således finns det koppling mellan våra handlingar och oss själva...men Gud är på vår sida om vi bara vill det. Om vi slutar med att stänga ute honom. Skapa vår egen verklighet. Gå vår egen väg. Försöka laga ett liv som går sönder hela tiden av sig självt.
Detta är något av kristendomens kärna. Inte att människor är "ok" och klarar sig. Inte att synd och elände inte finns i oss. Utan att Gud vill oss whatever it takes. Bara om vi bejakar den mörka sidan i oss och i världen kan vi se att vi behöver, ja, vill ha Gud. Det är när livet leker och man lever i ett fritt och välmående land som man tror att man klarar livet på egen hand. Att jag är störst, bäst och vackrast. Vi är alla amerikaner. Gud är den enda amerikanen och han vill oss.
Så 2019.
Det kommer att bli ett tufft år, särskilt för oss i den lilla Metodistkyrkan. Men vårt hopp är hos Gud. Han har hanterat större problem i sin tid och värre människor än oss. Jag tror att det till den grad vi vänder oss till Gud och håller oss tätt till honom kommer att bli ett bra år.
Det finns hopp om 2019.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar