Advent är för många kyrkor nyttår. Många kyrkor, som ofta har en kyrkosyn som heter "Konnektional" och betyder att kyrkan är en med många menigheter (istället för många menigheter som tillsammans är en kyrka, vilket heter "Kongretionalistisk"), har en nystart på kyrkoåret. Det är nya texter som ska predikas över. Det är nystart på alla högtider. Cirkeln sluts med Domsöndag och startas med Jesus som rider in i Jerusalem.
Jag har aldrig blivit klok på varför texterna för 1.a advent är tagna från Palmsöndagen, men det är en annan sak. Det som jag vill skriva om idag är känslan av ett nytt år och alla möjligheter som ligger framför oss.
Metodistkyrkans nuvarande kris är en kris för kyrkan men inte nödvändigtvis för hennes menigheter. För många kyrkosamfund är detta en icke-fråga men för oss metodister handlar det om vad vi kan predika, vem vi kan viga, vem som får bli präst och vad synd är när det gäller sexualitet. Det som kyrkan bestämmer blir det som menigheterna, och i förlängningen medlemmarna, måste förhålla sig till. Därför tar debatten upp all tid och energi och fokus. Vi är inte fria i oss själva att göra vad vi vill.
Jag förstår att det är så, eftersom kyrkan är uppbyggd som den är.
Men jag tror att det i detta fallet är olyckligt. Vår kyrkosyn förlamar oss och hindrar oss från att sätta fokus där fokus borde ligga. Ett exempel:
På årskonferensen i år blev det klart och tydligt presenterat att extremt få människor kommer till tro, frälsning och lärjungaskap i våra menigheter. Biskopen pausade konferensen och var mycket tydlig med att detta var ett väldigt allvarligt problem i kyrkan och, kanske på grund av att detta är något av min käpphäst, det viktigaste vi borde fokusera på.
Inte homofili.
Menigheterna märker av homofili debatten på många olika sätt och för många upplevs debatten som svår och onödig, mest på grund av att det är så få människor som frågan berör i våra kyrkor. Självklart finns det homofila människor/medlemmar i våra kyrkor och kanske även pastorer och diakoner...men det är knappast så att det finns mängder av människor som vill gifta sig i våra kyrkor och är homofila eller som är lever i homofila relationer och vill bli präster. Den stora massan homofila står inte och bankar på våra kyrkportar och "vill in".
Däremot går den stora massan förbi våra kyrkor och lägger ganska lite vikt vid att det finns en kyrkport överhuvudtaget. För en del (många?) är detta ett mer jordiskt problem. Kyrkan behöver medlemmar för att fungera och överleva. För mig är det ett evighets -problem. Om människor inte kommer till tro i våra kyrkor kommer dom inte till Himlen.
Jag har alltid haft en önskan om att ha varit evangelist. Tänk att ha en nådegåva från Gud att hjälpa människor in i Guds rike till frälsning och efterföljelse. Vilken grej! Tänk att sådär fritt och härligt bara möta människor här och där och leda dom till Gud. Frimodigt. Uppriktigt. Redo.
Det har visat sig att så inte är fallet. Jag har alltid uppfattat mig som en kyrkans tjänare, en man som tjänar Gud, som gav mig ett kall, i hans kyrka. Mer som lärare och förkunnare och lärjungagörare.
Det är därför jag är i Norge och i Metodistkyrkan nu. Det är en kyrka som har ett antal menigheter i sig. Det är en kyrka som har en felles tro. En felles ordning. En felles syn på allt ifrån nattvard till frälsning till synd till himmel och helvete. En kyrka-en tro.
Som det ser ut nu så kommer detta att förändras...om man läser mellan raderna. För att bevara en synlig enhet offrar man trons enhet för en annan enhet. Kyrkan kommer sannolikt att bestämma sig för att låta var årskonferens eller menighet eller präst att få ha sin syn på mänsklig sexualitet och synd relaterat till det. För mig har detta varit, och är, en väldigt prövande situation eftersom jag redan har befunnit mig i en liknande situation tidigare i Sverige. Man säger att det inte är samma sak men jag uppfattar situationerna som snarlika, bakom alla vackra slogans.
Ok. Må så vara.
Kampen om den rena kyrkan har alltid varit svår och ofta har den gått fel. Inte alltid, men ofta.
Kampen om kyrkan ska vara en i tro eller en i organisation är också en kamp som är gammal.
Men om kyrkans kamp innebär att fokus inte ligger på människor som hon/kyrkan är sänd till att erbjuda frälsning genom Jesus och tron på han så undrar jag om det är värt det. Jag är också starkt tvivlande till om det är möjligt att kämpa för kyrkans teologiska enhet OCH samtidigt ha fokus och energi till att erbjuda människor frälsning. Om kyrkans kamp har ett fokus på ett speciellt område, särskilt om det är ganska smalt, och det området inte är människors frälsning från evig död så är kanske kampen där mindre viktig än kampen i menigheten där människor faktiskt möter andra människor som ännu inte känner Jesus. Det är i menigheten frälsning erbjuds och tas emot. Det är där lärjungar skapas och samlas och blir utskickade. Det är där livet sker, om man vill göra det till en fin slogan.
I mitt fall handlar kyrkans kamp, som är så viktig för mig, också om att den sker i USA och är något som jag har väldigt liten påverkan på. Varför vara så upptagen av kyrkans kamp i USA när människor går förbi min kyrkoport här i Norge...särskilt när min kyrka på många andra områden än dagens kamp har lämnat kyrkohistoriens gemensamma tro? Om jag kan leva och verka i en kyrka som accepterar skilsmässa, som Jesus väldigt specifikt förbjöd annat än vid otrohet, varför skulle jag inte kunna verka i en kyrka som har en tvådelad syn på homofili?
Det är i menigheten det händer och det är där frälsningen erbjuds och lärjungaskap händer. Det är menigheten som är kyrkans största under...genom Jesus Kristus hennes Herre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar