Sommaren är snart slut. Otroligt vad tiden kan gå när man har en ny son i familjen. Vart tog all tid vägen för skrivande och bloggande?
Tankarna har dock snurrat (om än lite långsammare) kring det här med kyrka, pastor och att leva i ett så post-kristet land som vårt. Varför funkar det inte? Varför går så få till kyrkan? Vad är det för fel? Jag läser Bibeln och slås av en slående kontrast....det är så lite som behövs för att få det att funka där. För vår del är det så mycket som vi gör för att få det att funka. Hos dom kom folket även om Peter predikade att dom hade dödat livet självt. Hos oss kommer ingen även om vi predikar att alla är frälsta, Gud älskar dig som du är och KÄRLEKEN och NÅDEN är slogans.
Länge har det protestantiska projektet funderat på hur man ska vara kyrka och vad det innebär att vara kyrka i världen. I vår del av världen har det länge varit en trend att revisionister och Bultmann-fans har levt rövare i tro och kyrka för att (ofta men inte alltid) försöka hjälpa människor att hitta den riktiga och livs-givande Jesus. Om vi bortser från dom som med ren illvilja vill förändra kristen tro för att dom inte vill anpassa sig eller för att dom tycker att den är idiotisk så är den springande frågan för alla, "Var finns Jesus och hur får vi del av hans liv?".
Så jakten går. Från klassisk förståelse till post-kristen förståelse. Från hela Bibeln och dess felfria och Gudomliga auktoritet till klipp-och-klistra Bibel där urgamla heresier återuppväcks för att om möjligt kunna upptäcka vad tidigare generationer har gömt/glömt/missat. Med lykta letar många bland förkastade teorier och teologier...för Jesus-livet kan inte finnas i den enkla och raka förståelsen av Bibelordet, bröd och vin, dop och bön. Man har testat och funnit att den tro man har fått inte fungerar utan enbart lovar...utlovar ett liv som omöjligen kan finnas i gamla dammiga ord, liturgier eller böcker. Hur kan Jesus-livet, Andens liv, finnas tillgängligt i ord och riter när inte jag (läs: vem som helst) har upplevt det? Det är Tron det är fel på...inte oss.
Så har Sverige under decennier levt med en kristendom som till största del har letat efter Jesus-livet på andra ställen, nya ställen, det ena mer exotiskt än det andra. Exemplen kan mångfaldigas där man byter ut eller förändrar eller tar bort det man har tagit emot enbart för att man inte hittar det man söker och vill ha, Jesus-livet...och samtidigt med dalande medlemssiffror så har det med all säkerhet gått upp en del ljus (som oftast har släckts snabbt) att det kanske inte är så att Jesus-livet finns i s.k. "relevanta" eller "alternativa" versioner av Tron och om det är så att Jesus-livet inte finns i den historiska tro man hade tagit emot men inte heller i den tro man har konstruerat själv...var finns den då?
Förvirringen blir total och många är nog frestade att ge upp. I Svenska kyrkan har en studie nyligen funnit att endast 15% av medlemmarna tror på Jesus. Folket flyr kyrkan och kyrkan ligger i ruiner och ingen vet längre var Jesus-livet finns att få (fastän många högt och tydligt påstår sig veta). En ny kyrka har fötts men i princip är det ingen skilllnad. Den är inte svaret och har inte heller ambitionen att ha ett svar på frågan. Frågan har remitterats till församlingarna där man, just nu, funderar över just denna fråga. "Hur ska vi nu i höst vinna människor för Jesus? Hur ska vi finna och hur ska vi förmedla Jesus-livet till ett folk som inte bryr sig?". Hur ska man just denna höst undvika att misslyckas med sitt uppdrag? Hur ska man just detta verksamhetsår landa på + i medlemsstatistiken? Hur ska man just detta år vinna världen?
Att påstå att jag vet svaret vore högfärdigt om det vore så att jag hade kommit på det själv. Då hade ju jag varit en av dom som högljutt hade påstått mig veta det andra har missat. Men en sak vet jag och det är att jag är övertygad om att Jesus-livet finns varken i den tro jag skapar eller den tro du skapar. Min tro är inte min tro. Jesus-livet finns i den tro du och jag har tagit emot. I den enkla och uppenbara Bibeltexten. I nattvarden. I bönen. I Trobekännelserna. I den tro som förenar oss med Ortodoxa och Katoliker och som ödmjukt säger att vi inte kan skapa en ny tro (eller kyrka för den delen). Vi kan bara ta emot, ta in och ge vidare utan att redigera eller revidera, come Hell or high water, för att använda ett bra uttryck.
måndag 15 augusti 2011
onsdag 15 juni 2011
En biskop pratar politikiska
Svenska kyrkan har släppt en undersökning som ger ett väldigt bra underlag för hur dess medlemmar ser på sin kyrka och tro. 15% tror på Jesus. Biskop Eva Brunne menar att det inte är en krisrapport utan säger:
"- Det kan finnas en risk att man ser det så, men det här är ett viktigt material för oss för när vi ska se hur vi ska vara kyrka. Det är ingen kris att det finns ett antal ateister och agnostiker som vill vara med. Att de valt att inte gå ur säger något om att vi är en kyrka med mycket stort förtroende."
Självklart är det ingen kris att ateister eller agnostiker vill vara med vilket inte heller är frågan. Förvisso borde det vara en kris att ateister känner sig hemma i en kyrka som tror på Gud som medlemmar, men det är ett annat problem. Huvudproblemet är väl ändå att endast 15% tror på Jesus. Hur kan det bli något annat än kris i en kyrka om 85% inte tror på Jesus?
Föga förvånande talar f.d. statskyrkan politikiska för i verklighetens språk kallas ett sådant resultat för kris.
Undrar vad det skulle bli i de andra kyrkorna?
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=264978
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kyrkan-ifragasatter-sin-relevans_6245786.svd
"- Det kan finnas en risk att man ser det så, men det här är ett viktigt material för oss för när vi ska se hur vi ska vara kyrka. Det är ingen kris att det finns ett antal ateister och agnostiker som vill vara med. Att de valt att inte gå ur säger något om att vi är en kyrka med mycket stort förtroende."
Självklart är det ingen kris att ateister eller agnostiker vill vara med vilket inte heller är frågan. Förvisso borde det vara en kris att ateister känner sig hemma i en kyrka som tror på Gud som medlemmar, men det är ett annat problem. Huvudproblemet är väl ändå att endast 15% tror på Jesus. Hur kan det bli något annat än kris i en kyrka om 85% inte tror på Jesus?
Föga förvånande talar f.d. statskyrkan politikiska för i verklighetens språk kallas ett sådant resultat för kris.
Undrar vad det skulle bli i de andra kyrkorna?
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=264978
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kyrkan-ifragasatter-sin-relevans_6245786.svd
söndag 12 juni 2011
Vem behöver ett samfund?
Spelar samfund någon roll?
På ett sätt inte och på ett annat sätt absolut. Samfund spelar ingen roll om man inte är kristen och vill bli det. Däremot spelar samfund en väldigt viktig roll när det handlar om det kristna livet. Ingen organisation (sorry Katoliker) frälser eller helgar men kyrkor/samfund kan antingen hjälpa eller stjälpa livet i Jesus, det vi även kallar för helgelse.
För en otroende är samfundsfrågan helt ointressant förutom vad som skiljer dom åt vilket ju i våra dagar är en icke-fråga då spridningen är lika stor inom samfunden. Nästan ingen borde välja Jesus beroende på ett samfund men man borde välja var man vill tjäna Gud och leva sitt kristna liv.
I upptakten till GF-kyrkans blivande gjordes en analys av vårt samhälle där 9 punkter lades fram. Dessa punkter ansågs som problem eller möjligheter i samhället där kyrkan kunde vara en kraft för det goda. Bland dessa stod bl.a. individualismen och ytligheten. Helt riktigt är dessa två problem för ett samhälle eftersom de i grund och botten uppmanar till anarki och banalitet. Detta i sin tur leder att i samhällen som vårt med en lång kristen historia kommer olika krafter att försöka motverka dessa två, anarki och banalitet, eftersom de anses (med rätta) vara destruktiva och meningslösa. Individualism (som i grunden flirtar med anarki) leder till förödande maktkamper och politiska rävspel. Ytlighet leder till det som alla anser vara höjden av löjlighet att t.ex. BigBrother Börje står på löpsedeln när Syriens president mördar sina egna. Innerst inne tycker alla att ytlighet är meningslöst men det är det enda som finns när djupet är borta...och med djupet menar jag Gud.
Åter till frågan om samfund behövs. Samfund och kyrka är ju egentligen bara en samling människor som samlas och delar en uppfattning om Gud och världen. Den vill vara en del av Jesu kropp, ledas av Jesus och visa vägen till Jesus...men också fostra i Jesus, hjälpa och undervisa i efterföljelse, stödja i kriser, hjälpa ett trasigt samhälle, m.m.. Om då ett samfund, som är en större version av den lokala församlingen, inte gör detta blir det heller inget av församlingen. Lite falskt. Hur kan en församling vara trovärdig om den inte delar samfundets åsikter och tankar om hur man främjar livet som kristen, som ett exempel.
Ett exempel på detta är att t.ex. GF-kyrkan har hitintills valt att inte ta ställning i någon fråga som kan härledas till just ytlighet eller individualism, förutom i beslutet att låta alla församlingar ha sin egen tro och syn på ett liv med Jesus i nästan alla avseenden. Men för att trovärdigheten ska bli äkta måste även frågor och situationer upp på tapeten som alla brottas med och där alla har olika åsikter. Hur ska det protestantiska projektets allra största problem, auktoritet, avgöras i ett samfund när alla får ha sina egna åsikter? Kan det bli ett samfund där medlemmarna känner sig delaktiga och hörda om alla får tro som dom vill?
Nu låter detta som kritik mot GF-kyrkan vilket inte riktigt är tanken. Detta finns inom alla samfund, mer eller mindre, och min åsikt är att samfund är en naturlig del av Guds samlande av sina barn och dessa barns längtan efter samhörighet, gemenskap och hjälp i efterföljelse och förståelse av vem Gud är och vad han vill med oss. Visst spelar det roll med samfund för ett samfunds enda berättigade skäl att existera är att det främjar den gemensamma strävan och längtan dess medlemmar har att på djupet förstå, älska och följa huvudet Jesus.
Låt oss slippa förenklade svar på frågan om det betyder något vilket samfund man tillhör. Det är viktigt om man tar sitt ansvar som kristen på allvar och att man inser att man inte är en ö utan i ständigt behov av relationer med andra (vilket är ett annat sätt att säga samfund). Samfund är en del av dig och du en del av det och då är det klart det spelar roll var man finns. Vi tror på en Treenighet och inte en Tre-Gud-het. Gud är en, Fader, Son och Ande. Detta är bilden av en kyrka eller ett samfund. Vi är inte individer som råkar vara medlemmar i samma klubb. Vi är personer skapade i treenighetens avbild som är en enighet av skillnader.
På ett sätt inte och på ett annat sätt absolut. Samfund spelar ingen roll om man inte är kristen och vill bli det. Däremot spelar samfund en väldigt viktig roll när det handlar om det kristna livet. Ingen organisation (sorry Katoliker) frälser eller helgar men kyrkor/samfund kan antingen hjälpa eller stjälpa livet i Jesus, det vi även kallar för helgelse.
För en otroende är samfundsfrågan helt ointressant förutom vad som skiljer dom åt vilket ju i våra dagar är en icke-fråga då spridningen är lika stor inom samfunden. Nästan ingen borde välja Jesus beroende på ett samfund men man borde välja var man vill tjäna Gud och leva sitt kristna liv.
I upptakten till GF-kyrkans blivande gjordes en analys av vårt samhälle där 9 punkter lades fram. Dessa punkter ansågs som problem eller möjligheter i samhället där kyrkan kunde vara en kraft för det goda. Bland dessa stod bl.a. individualismen och ytligheten. Helt riktigt är dessa två problem för ett samhälle eftersom de i grund och botten uppmanar till anarki och banalitet. Detta i sin tur leder att i samhällen som vårt med en lång kristen historia kommer olika krafter att försöka motverka dessa två, anarki och banalitet, eftersom de anses (med rätta) vara destruktiva och meningslösa. Individualism (som i grunden flirtar med anarki) leder till förödande maktkamper och politiska rävspel. Ytlighet leder till det som alla anser vara höjden av löjlighet att t.ex. BigBrother Börje står på löpsedeln när Syriens president mördar sina egna. Innerst inne tycker alla att ytlighet är meningslöst men det är det enda som finns när djupet är borta...och med djupet menar jag Gud.
Åter till frågan om samfund behövs. Samfund och kyrka är ju egentligen bara en samling människor som samlas och delar en uppfattning om Gud och världen. Den vill vara en del av Jesu kropp, ledas av Jesus och visa vägen till Jesus...men också fostra i Jesus, hjälpa och undervisa i efterföljelse, stödja i kriser, hjälpa ett trasigt samhälle, m.m.. Om då ett samfund, som är en större version av den lokala församlingen, inte gör detta blir det heller inget av församlingen. Lite falskt. Hur kan en församling vara trovärdig om den inte delar samfundets åsikter och tankar om hur man främjar livet som kristen, som ett exempel.
Ett exempel på detta är att t.ex. GF-kyrkan har hitintills valt att inte ta ställning i någon fråga som kan härledas till just ytlighet eller individualism, förutom i beslutet att låta alla församlingar ha sin egen tro och syn på ett liv med Jesus i nästan alla avseenden. Men för att trovärdigheten ska bli äkta måste även frågor och situationer upp på tapeten som alla brottas med och där alla har olika åsikter. Hur ska det protestantiska projektets allra största problem, auktoritet, avgöras i ett samfund när alla får ha sina egna åsikter? Kan det bli ett samfund där medlemmarna känner sig delaktiga och hörda om alla får tro som dom vill?
Nu låter detta som kritik mot GF-kyrkan vilket inte riktigt är tanken. Detta finns inom alla samfund, mer eller mindre, och min åsikt är att samfund är en naturlig del av Guds samlande av sina barn och dessa barns längtan efter samhörighet, gemenskap och hjälp i efterföljelse och förståelse av vem Gud är och vad han vill med oss. Visst spelar det roll med samfund för ett samfunds enda berättigade skäl att existera är att det främjar den gemensamma strävan och längtan dess medlemmar har att på djupet förstå, älska och följa huvudet Jesus.
Låt oss slippa förenklade svar på frågan om det betyder något vilket samfund man tillhör. Det är viktigt om man tar sitt ansvar som kristen på allvar och att man inser att man inte är en ö utan i ständigt behov av relationer med andra (vilket är ett annat sätt att säga samfund). Samfund är en del av dig och du en del av det och då är det klart det spelar roll var man finns. Vi tror på en Treenighet och inte en Tre-Gud-het. Gud är en, Fader, Son och Ande. Detta är bilden av en kyrka eller ett samfund. Vi är inte individer som råkar vara medlemmar i samma klubb. Vi är personer skapade i treenighetens avbild som är en enighet av skillnader.
torsdag 9 juni 2011
tisdag 7 juni 2011
Athanasius
hette en man som för länge sedan befann sig i en spännande men också mycket allvarlig situation. Jag kände en liten del av det han måste han känt för sisådär 1700 år sedan.
I helgen röstades ett nytt samfund fram. Det låter väldigt bra om man lyssnar på dom som tycker att detta är bra, nästan trendbrytande. Tonläget är uppskruvat och plötsligt har lite håglösa metodister och andra fått en nästan amerikansk glöd i både ord och skrift. The sky is the limit.
Själv röstade jag efter övertygelse och således var mitt tonläge inte riktigt detsamma. Förvisso är parallelen till Athanasius inte klockren...han var i minoritet för en Biblisk tro på Gud som Treenig vilket knappast är min verklighet när jag röstar emot majoriteten idag. Nu står inte Biblisk tro på spel. Ändå infinner sig en känsla jag tror jag delar med Athanasius, nämnligen den där känslan som får mig att undra om jag har fel och majoriteten har rätt. Kan det vara så att jag borde ändra mig och rösta för den nya kyrkan eftersom så väldigt många andra verkar tycka att det är en bra grej?
Nog är det många som inte röstar för den nya kyrka efter moget övervägande och djupgående analys om att den ligger i Guds vilja, men det är många som tydligen upplever att Gud vill denna nya kyrka. Då känns det inte så självklart att rösta "nej". Är jag bättre på att känna vad Guds vilja är än alla ja-sägare?
Jag tror inte det handlar om det. Guds rike är inte vad majoriteten röstar om. Dessutom handlar det i detta läge inte om himmel eller helvete utan istället om var man känner sig hemma och var man tror att Gud leder en. Den stora frågan är om samfundstillhörighet spelar någon roll egentligen. Frågar du nån på gatan är svaret sannolikt "nej". Nu är det ju dock så att jag och andra inte är "på gatan" utan mitt i smeten och då kanske det spelar roll. En del menar att det spelar ingen roll vilket samfund man tillhör bara man trivs och "funkar" i församlingen...men jag tycker det är en lite orättvis och felaktig bild eftersom församlingen egentligen bara är ett samfund i miniatyr. Dessutom innebär ett samfund också så mycket mer än bara administration och ett ansikte utåt. Fråga en katolik eller en grek-ortodox...
Min biskop sa att detta är ett "window of opportunity" och att kyrkan ska vara i (bl.a.) tunnelbanan där höga ungdomar kräktes på varandra. Jag undrar hur detta Bildarmöte som hölls kan innebära en möjlighet till förändring och förnyelse i sig och jag undrar vad biskopen menade med att kyrkan måste finnas i tunnelbanan. Jag tror han menade att Bildarmötet är ett brott i slentrianen, vilket är bra och att vi som är kyrkan, dvs. Jesu kropp, också måste vara kyrka där vi finns och är till...och således var vi kyrka på tunnelbanan. Biskopen var där.
Nu väntar sommaren med långa dagar att be och fundera och agera Guds vilja. Vad vill Gud i vår tid och på våra platser egentligen? Är det tid att vänta och be eller att agera och göra? Är kyrkan i ruiner? Hur kan vi bygga upp den och ska vi?
Den stora frågan är ju trots allt om en ny tre-åring i familjen kommer att tillåta tid till eftertanke...
I helgen röstades ett nytt samfund fram. Det låter väldigt bra om man lyssnar på dom som tycker att detta är bra, nästan trendbrytande. Tonläget är uppskruvat och plötsligt har lite håglösa metodister och andra fått en nästan amerikansk glöd i både ord och skrift. The sky is the limit.
Själv röstade jag efter övertygelse och således var mitt tonläge inte riktigt detsamma. Förvisso är parallelen till Athanasius inte klockren...han var i minoritet för en Biblisk tro på Gud som Treenig vilket knappast är min verklighet när jag röstar emot majoriteten idag. Nu står inte Biblisk tro på spel. Ändå infinner sig en känsla jag tror jag delar med Athanasius, nämnligen den där känslan som får mig att undra om jag har fel och majoriteten har rätt. Kan det vara så att jag borde ändra mig och rösta för den nya kyrkan eftersom så väldigt många andra verkar tycka att det är en bra grej?
Nog är det många som inte röstar för den nya kyrka efter moget övervägande och djupgående analys om att den ligger i Guds vilja, men det är många som tydligen upplever att Gud vill denna nya kyrka. Då känns det inte så självklart att rösta "nej". Är jag bättre på att känna vad Guds vilja är än alla ja-sägare?
Jag tror inte det handlar om det. Guds rike är inte vad majoriteten röstar om. Dessutom handlar det i detta läge inte om himmel eller helvete utan istället om var man känner sig hemma och var man tror att Gud leder en. Den stora frågan är om samfundstillhörighet spelar någon roll egentligen. Frågar du nån på gatan är svaret sannolikt "nej". Nu är det ju dock så att jag och andra inte är "på gatan" utan mitt i smeten och då kanske det spelar roll. En del menar att det spelar ingen roll vilket samfund man tillhör bara man trivs och "funkar" i församlingen...men jag tycker det är en lite orättvis och felaktig bild eftersom församlingen egentligen bara är ett samfund i miniatyr. Dessutom innebär ett samfund också så mycket mer än bara administration och ett ansikte utåt. Fråga en katolik eller en grek-ortodox...
Min biskop sa att detta är ett "window of opportunity" och att kyrkan ska vara i (bl.a.) tunnelbanan där höga ungdomar kräktes på varandra. Jag undrar hur detta Bildarmöte som hölls kan innebära en möjlighet till förändring och förnyelse i sig och jag undrar vad biskopen menade med att kyrkan måste finnas i tunnelbanan. Jag tror han menade att Bildarmötet är ett brott i slentrianen, vilket är bra och att vi som är kyrkan, dvs. Jesu kropp, också måste vara kyrka där vi finns och är till...och således var vi kyrka på tunnelbanan. Biskopen var där.
Nu väntar sommaren med långa dagar att be och fundera och agera Guds vilja. Vad vill Gud i vår tid och på våra platser egentligen? Är det tid att vänta och be eller att agera och göra? Är kyrkan i ruiner? Hur kan vi bygga upp den och ska vi?
Den stora frågan är ju trots allt om en ny tre-åring i familjen kommer att tillåta tid till eftertanke...
måndag 2 maj 2011
Mitt imellan
allt som händer känns det svårt att fokusera på att skriva ner tankar av värde. Nu handlar mest allt om att bollas mellan två stora frågor (plus en massa små) och att hitta en bra balans. Bloggen får vila lite nu. Finns annat att göra. Njut av våren tills vi möts igen, på andra sidan Kina-resan när min familj har blivit 4 istället för 3.
lördag 23 april 2011
Kors, Helvete, Grav
Ja, inte är det konstigt att handeln har funnit det svårt att kommersialisera påsken. Det är svårt att hitta något som passar in och det är absolut inte lika mysigt som ett nyfött barn i ett stall.
Varför måste Jesus dö?
Vad gjorde han i Helvetet?
Vad betyder en tom grav?
Ibland tror vi att vi vet svaren när det enda vi vet är en liten, liten del av svaren. Luther, denne krångliga man, trodde att Jesus dog och uppstod för att besegra Djävulen. En del tror att Jesus dog för att betala för mina synder. Andra tror att Jesus dog för att ta på sig Guds vrede så vi skulle slippa. Vissa tror att Jesus dog för att ge oss ett exempel och visa Guds kärlek.
En sak vet jag och det är att endast en Gud som tar ondskan och mänskligt lidande på allvar är intressant för mig. Muhammed, Buddha, Brahman, Joseph Smith, Christer Sturmark får ursäkta men min Gud tog mig och mitt liv på allvar och dog för mig och mitt nya liv. Vilken Gud!
Varför måste Jesus dö?
Vad gjorde han i Helvetet?
Vad betyder en tom grav?
Ibland tror vi att vi vet svaren när det enda vi vet är en liten, liten del av svaren. Luther, denne krångliga man, trodde att Jesus dog och uppstod för att besegra Djävulen. En del tror att Jesus dog för att betala för mina synder. Andra tror att Jesus dog för att ta på sig Guds vrede så vi skulle slippa. Vissa tror att Jesus dog för att ge oss ett exempel och visa Guds kärlek.
En sak vet jag och det är att endast en Gud som tar ondskan och mänskligt lidande på allvar är intressant för mig. Muhammed, Buddha, Brahman, Joseph Smith, Christer Sturmark får ursäkta men min Gud tog mig och mitt liv på allvar och dog för mig och mitt nya liv. Vilken Gud!
måndag 11 april 2011
Vicarious atonement
Mycket händer just nu men två saker har fastnat lite extra i mig.
För det första, Jesus ord till Rådet i Lukas 22 "Om jag säger det, tror ni det inte, och om jag frågar er, svarar ni inte." Det får mig att tänka på en berättelse (till stor del säkert en legend) om en av de första biskoparna, Ignatius av Antiokia. när han hade arresterats och stod framför den romerska guvernören för sina sista ord innan han skulle brännas på bål. Guvernören var inte helt avig till kristendomen och bad biskopen att övertyga folkmassan och honom själv om kristendomens rimlighet. Lyckades han skulle han bli fri. Han svarade "-Nej, jag har inget att säga folkmassan för den lyssnar ändå inte. Men om du ger mig en dag kan jag förklara min tro för dig." Guvernören blev besviken och kanske lite förnärmad och avslog biskopens begäran. Dödsdomen genomfördes genom att biskopen brändes på bål.
Varför nekade biskopen att "vittna om sin tro" för en hel stadion fylld med människor? För min del låter det som ett ypperligt tillfälle...men likt Jesus finns det tillfällen när det inte spelar någon roll oavsett vad man säger. Utgången är redan klar. Logiken och förnuftet har bytts ut mot passion och blind känsla. Vad spelar det för roll att vittna till döva öron?
Risken är att vi tar alla slags tillfällen i akt i vårt land där så många är så sekulära, men är det smart? Kan inte risken bli att vi tar till olika knep eller oratoriska metoder för att visa hur bra eller förnuftig eller sann eller "förbättrande" kristen tro är...och så predikar ett evangelium utan kraft (1 Kor 2:4-5 Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft?)
---
För det andra, det här med försoningen. Vad var det Jesus gjorde på korset egentligen? Vad hände? Exakt vad var det som var fullbordat när han sa "-Det är fullbordat"? Varför måste Jesus dö?
Inom teologin om försoningen använder vi ofta ett begrepp som på engelska heter "Vicarious Atonement" vilket lite träigt blir Ställföreträdande Försoning. På svenska handlar det om att Jesus dog i ditt och mitt ställe. Men hur funkar det egentligen? Kan en man (Jesus) dö för mina synder? Hur funkar själva överförandet av mina synder och min skuld till en annan, oskyldig, man?
Jag minns en lektion i USA där vi fick frågan ställd så här:
"En kvinna springer mittgången ner i en stor Romersk-Katolsk katedral i Mexico. Katedralen var tom, dammig och ödslig...kvinnans höga klackar ekade tydligt. Hon var en vacker kvinna, klädd i typisk advokatutstyrsel och var ingen som man förknippade med känslomässiga utbrott på offentlig plats. Men här kom hon springandes fram till altaret, gråtandes och förtvivlad. Hon faller på knä framför altaret och det stora krucifixet. Ur djupet av sitt hjärta låter hon sin fråga och förtvivlan stiga upp till mannen på korset. '-Hur kan din död för 2000 år sedan hjälpa mig med mina synder idag!'"
Frågan är hyperaktuell för även om ingen kommer springandes ner våra mittgångar så ska vi inte inbilla oss att människor inte syndar längre eller att synden inte straffar sig själv eller att synd numera är helt ok. Som filmen 23 med Jim Carrey påpekar i slutet med sitt citat från 4:e Mosebok 32:23 "...your sin will find you out". Vad har vi att säga människor som undrar varför deras liv inte fungerar? Hur förklarar vi vad Bibeln säger till människor som hellre läser Se&Hör än Bibeln? Hur förstår vi korset och en 2000 år gammal berättelse om en man som dog i vårt ställe och hur hjälper det oss med våra synder idag och den ångest och förtvivlan dom lämnar efter sig?
Risken är att vi kyrkfolk är så vana vid påskbudskapet att vi glömmer hur allvarligt det här är. Allt är inte så självklart och så enkelt när man tänker till...framförallt inte under påsk. Därför ska jag ägna lite extra tid till att begrunda korset i år. För min egen del men också för min familj, min församling och mina medmänniskor. Det kan bli bra...
För det första, Jesus ord till Rådet i Lukas 22 "Om jag säger det, tror ni det inte, och om jag frågar er, svarar ni inte." Det får mig att tänka på en berättelse (till stor del säkert en legend) om en av de första biskoparna, Ignatius av Antiokia. när han hade arresterats och stod framför den romerska guvernören för sina sista ord innan han skulle brännas på bål. Guvernören var inte helt avig till kristendomen och bad biskopen att övertyga folkmassan och honom själv om kristendomens rimlighet. Lyckades han skulle han bli fri. Han svarade "-Nej, jag har inget att säga folkmassan för den lyssnar ändå inte. Men om du ger mig en dag kan jag förklara min tro för dig." Guvernören blev besviken och kanske lite förnärmad och avslog biskopens begäran. Dödsdomen genomfördes genom att biskopen brändes på bål.
Varför nekade biskopen att "vittna om sin tro" för en hel stadion fylld med människor? För min del låter det som ett ypperligt tillfälle...men likt Jesus finns det tillfällen när det inte spelar någon roll oavsett vad man säger. Utgången är redan klar. Logiken och förnuftet har bytts ut mot passion och blind känsla. Vad spelar det för roll att vittna till döva öron?
Risken är att vi tar alla slags tillfällen i akt i vårt land där så många är så sekulära, men är det smart? Kan inte risken bli att vi tar till olika knep eller oratoriska metoder för att visa hur bra eller förnuftig eller sann eller "förbättrande" kristen tro är...och så predikar ett evangelium utan kraft (1 Kor 2:4-5 Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft?)
---
För det andra, det här med försoningen. Vad var det Jesus gjorde på korset egentligen? Vad hände? Exakt vad var det som var fullbordat när han sa "-Det är fullbordat"? Varför måste Jesus dö?
Inom teologin om försoningen använder vi ofta ett begrepp som på engelska heter "Vicarious Atonement" vilket lite träigt blir Ställföreträdande Försoning. På svenska handlar det om att Jesus dog i ditt och mitt ställe. Men hur funkar det egentligen? Kan en man (Jesus) dö för mina synder? Hur funkar själva överförandet av mina synder och min skuld till en annan, oskyldig, man?
Jag minns en lektion i USA där vi fick frågan ställd så här:
"En kvinna springer mittgången ner i en stor Romersk-Katolsk katedral i Mexico. Katedralen var tom, dammig och ödslig...kvinnans höga klackar ekade tydligt. Hon var en vacker kvinna, klädd i typisk advokatutstyrsel och var ingen som man förknippade med känslomässiga utbrott på offentlig plats. Men här kom hon springandes fram till altaret, gråtandes och förtvivlad. Hon faller på knä framför altaret och det stora krucifixet. Ur djupet av sitt hjärta låter hon sin fråga och förtvivlan stiga upp till mannen på korset. '-Hur kan din död för 2000 år sedan hjälpa mig med mina synder idag!'"
Frågan är hyperaktuell för även om ingen kommer springandes ner våra mittgångar så ska vi inte inbilla oss att människor inte syndar längre eller att synden inte straffar sig själv eller att synd numera är helt ok. Som filmen 23 med Jim Carrey påpekar i slutet med sitt citat från 4:e Mosebok 32:23 "...your sin will find you out". Vad har vi att säga människor som undrar varför deras liv inte fungerar? Hur förklarar vi vad Bibeln säger till människor som hellre läser Se&Hör än Bibeln? Hur förstår vi korset och en 2000 år gammal berättelse om en man som dog i vårt ställe och hur hjälper det oss med våra synder idag och den ångest och förtvivlan dom lämnar efter sig?
Risken är att vi kyrkfolk är så vana vid påskbudskapet att vi glömmer hur allvarligt det här är. Allt är inte så självklart och så enkelt när man tänker till...framförallt inte under påsk. Därför ska jag ägna lite extra tid till att begrunda korset i år. För min egen del men också för min familj, min församling och mina medmänniskor. Det kan bli bra...
måndag 28 mars 2011
Blandat
Idag känns det som om den smala vägen är väldigt smal och den breda vägen väldigt bred. Man blir lite trött.
Som när man läser när nåt företag i Metro har en helsidesannons där man basunerar ut att "förr vad människan skapt av Gud till unika personer men idag är vi 90% (eller vad det 80%) gris-DNA och 18% pappers-DNA"...då blir man trött. Vilket fruktansvärt "budskap".
eller i samband med ett årsmöte som visade på mycket men inte på det jag hade önskat.
eller i samband med mötet med klyschan (med en arbetskollega) att den som säger sig veta vad sanningen är eller känner sanningen är arrogant och att det låter så mycket bättre och sundare att alla får ha sin egen sanning att tro på. "Sant för mig" men inte nödvändigtvis "sant för dig" alltså. Att inte veta är populärt. Att inte ha sanningen är också populärt. Att tillåta alla sanningar är populärt...förutom då självklart de som person A eller B tycker är fel eller dumma.
Detta är såååå tröttsamt för inte nog med att det är en meninglös paradox (Är det sant, på riktigt och för alla, att "Sant för mig är inte sant för dig"?). Dessutom använder sig ingen av sådana argument i vardagen utan bara när det handlar om att få vara sig egen påve. Vem skulle säga så till en bilmekaniker eller en tandläkare eller en socialsekreterare eller en polis eller vem som helst? Om det vore ett godkänt argument borde föräldraskap vara en omöjligt, för att inte tala om lag och ordning. Varför är det så fruktansvärt svårt för oss att acceptera att en del har fel och andra har rätt? En del har sanningen och andra inte? En del har kommit långt i sin tro och andra inte? Låt människor få hävda att dom har rätt och vet vad sanningen är och sedan argumentera utifrån relevanta resonemang och påståenden för att övertyga varandra. Det händer ju hela tiden ändå så varför inte göra det ok?
(Den som läser detta och tror att jag hävdar att jag har alla rätt borde boka tid på nästa flight till verkligheten).
Man blir lite trött när det blir lite mycket och jag undrar om det finns det nåt hopp för Sverige eller är det bara att "hoppas på det bästa" och att "det blir nog bra?".
Det är klart, jag vet att Guds lag vinner i slutändan men ibland hade det varit skönt om det syntes lite tydligare. Visst, det är att dra på lite stora växlar att undra om det finns nåt hopp för Sverige bara för att det är lite motigt, men det kan inte hjälpas att ibland så undrar man, och trötta klyschor funkar dåligt i sådana lägen.
Men det är så verkligheten är ibland och det är därför lämpligt att komma ihåg att vi är i fastan nu. På väg mot Gethsemane och Korset. Det är just den karga verkligheten om livet på denna av synd förstörda jord som fastan handlar om. Att förbereda sig och rannsaka sig själv inför Gud. Verkligheten är den att denna världens representanter tog död på Jesus...för vi ska inte tro att vi helt självklart hade stått och gråtit vid korset. Där stod till slut två personer, Maria och Johannes, av alla de tusentals som hade följt Jesus. Månne är det en bild av hur det är med oss människor och Jesus. Många säger sig hörsamma Jesus ord "Följ mig!" men går egna vägar och endast några få finns kvar tills slutet. Kanske är det så.
Jag vill med Andens och kyrkans hjälp gå med Jesus hela vägen, från ljuvliga (innan korset) till hemska (korset) till ljuvliga del (uppståndelse) och hjälpa så många som möjligt med samma resa. Vet jag alltid vägen? nej. Vet jag alltid sanningen om allt? nej. Vet jag alla svar? nej. Men ett vet jag...
...Gud vet och Hans Ande och Kropp/Kyrka kan hjälpa mig att hitta rätt. Tack Gode Gud för din Ande och för Kyrkan!
Som när man läser när nåt företag i Metro har en helsidesannons där man basunerar ut att "förr vad människan skapt av Gud till unika personer men idag är vi 90% (eller vad det 80%) gris-DNA och 18% pappers-DNA"...då blir man trött. Vilket fruktansvärt "budskap".
eller i samband med ett årsmöte som visade på mycket men inte på det jag hade önskat.
eller i samband med mötet med klyschan (med en arbetskollega) att den som säger sig veta vad sanningen är eller känner sanningen är arrogant och att det låter så mycket bättre och sundare att alla får ha sin egen sanning att tro på. "Sant för mig" men inte nödvändigtvis "sant för dig" alltså. Att inte veta är populärt. Att inte ha sanningen är också populärt. Att tillåta alla sanningar är populärt...förutom då självklart de som person A eller B tycker är fel eller dumma.
Detta är såååå tröttsamt för inte nog med att det är en meninglös paradox (Är det sant, på riktigt och för alla, att "Sant för mig är inte sant för dig"?). Dessutom använder sig ingen av sådana argument i vardagen utan bara när det handlar om att få vara sig egen påve. Vem skulle säga så till en bilmekaniker eller en tandläkare eller en socialsekreterare eller en polis eller vem som helst? Om det vore ett godkänt argument borde föräldraskap vara en omöjligt, för att inte tala om lag och ordning. Varför är det så fruktansvärt svårt för oss att acceptera att en del har fel och andra har rätt? En del har sanningen och andra inte? En del har kommit långt i sin tro och andra inte? Låt människor få hävda att dom har rätt och vet vad sanningen är och sedan argumentera utifrån relevanta resonemang och påståenden för att övertyga varandra. Det händer ju hela tiden ändå så varför inte göra det ok?
(Den som läser detta och tror att jag hävdar att jag har alla rätt borde boka tid på nästa flight till verkligheten).
Man blir lite trött när det blir lite mycket och jag undrar om det finns det nåt hopp för Sverige eller är det bara att "hoppas på det bästa" och att "det blir nog bra?".
Det är klart, jag vet att Guds lag vinner i slutändan men ibland hade det varit skönt om det syntes lite tydligare. Visst, det är att dra på lite stora växlar att undra om det finns nåt hopp för Sverige bara för att det är lite motigt, men det kan inte hjälpas att ibland så undrar man, och trötta klyschor funkar dåligt i sådana lägen.
Men det är så verkligheten är ibland och det är därför lämpligt att komma ihåg att vi är i fastan nu. På väg mot Gethsemane och Korset. Det är just den karga verkligheten om livet på denna av synd förstörda jord som fastan handlar om. Att förbereda sig och rannsaka sig själv inför Gud. Verkligheten är den att denna världens representanter tog död på Jesus...för vi ska inte tro att vi helt självklart hade stått och gråtit vid korset. Där stod till slut två personer, Maria och Johannes, av alla de tusentals som hade följt Jesus. Månne är det en bild av hur det är med oss människor och Jesus. Många säger sig hörsamma Jesus ord "Följ mig!" men går egna vägar och endast några få finns kvar tills slutet. Kanske är det så.
Jag vill med Andens och kyrkans hjälp gå med Jesus hela vägen, från ljuvliga (innan korset) till hemska (korset) till ljuvliga del (uppståndelse) och hjälpa så många som möjligt med samma resa. Vet jag alltid vägen? nej. Vet jag alltid sanningen om allt? nej. Vet jag alla svar? nej. Men ett vet jag...
...Gud vet och Hans Ande och Kropp/Kyrka kan hjälpa mig att hitta rätt. Tack Gode Gud för din Ande och för Kyrkan!
onsdag 23 mars 2011
Skäl nummer 1
till att jag med all sannolikhet väljer att inte gå med i GF-kyrkan (eller vad den kommer att heta) handlar om det viktigaste för mig när det gäller att välja kyrka eller samfund...är detta ett samfund för mig?
I den frågan ryms mycket och det är här jag känner att GF är ett samfund, som även kommer att bli ett samfund, som inte passar mig. Jag tror helt enkelt inte på allt som sägs om "en ny kyrka" eller att vi metodister kan påverka den nya kyrkan eller att "inåt, utåt, framåt" motiverar mig. Jag tror att detta nya samfund, trots allt, blir Missionskyrkan 2.0. Detta är inte detsamma som att jag tycker att Missionskyrkan är helt kass. Det betyder bara att den inte är en kyrka för mig.
Jag hoppas på ett sätt att jag har fel och att detta nya samfund blir något nytt och radikalt för jag känner många som arbetar för det...men jag tror det inte. Allt material som jag har läst i denna process och framförallt i dess senaste skede är för min del gammal skåpmat. Det är mycket organisation. Det är lite tunn teologi. Det är hastigt. Det är (ibland) propaganda. Det är politik. Det är klyschor. Det är som om man inte orkar lyfta sig över det som finns idag, lite som att inte orka skrapa bort gammal målarfärg innan man målar nytt.
För min del är det inte bara att jag inte känner att det "nya" blir något för mig. Jag är också besviken på att det nya inte är nytt utan att det är så gammalt/samma...och att det är samma människor som formar det nya som har format det gamla. Vi pratar fortfarande om kyrka och tro som om det vore 80-talet. Vi talar organisation och struktur när ingen bryr sig och t.ex. Facebook gör sånt irrelevant. Vi talar tunt och glättigt men världen ropar efter attraktiva djup.
När ska vi förstå att kyrkan är i marginalen i Sverige idag?
När ska vi förstå att vi inte förstår vårt samhälle?
När ska vi ta oss tid att analysera vad det är som har gått fel?
När ska vi ta oss tid att djupdyka i vår tro för att förstå vår egen teologi/tro?
När ska vi ta oss tid att hitta effektiva sätt att leva och förmedla denna teologi/tro?
För min del...inte i den nya kyrkan. Troligtvis.
I den frågan ryms mycket och det är här jag känner att GF är ett samfund, som även kommer att bli ett samfund, som inte passar mig. Jag tror helt enkelt inte på allt som sägs om "en ny kyrka" eller att vi metodister kan påverka den nya kyrkan eller att "inåt, utåt, framåt" motiverar mig. Jag tror att detta nya samfund, trots allt, blir Missionskyrkan 2.0. Detta är inte detsamma som att jag tycker att Missionskyrkan är helt kass. Det betyder bara att den inte är en kyrka för mig.
Jag hoppas på ett sätt att jag har fel och att detta nya samfund blir något nytt och radikalt för jag känner många som arbetar för det...men jag tror det inte. Allt material som jag har läst i denna process och framförallt i dess senaste skede är för min del gammal skåpmat. Det är mycket organisation. Det är lite tunn teologi. Det är hastigt. Det är (ibland) propaganda. Det är politik. Det är klyschor. Det är som om man inte orkar lyfta sig över det som finns idag, lite som att inte orka skrapa bort gammal målarfärg innan man målar nytt.
För min del är det inte bara att jag inte känner att det "nya" blir något för mig. Jag är också besviken på att det nya inte är nytt utan att det är så gammalt/samma...och att det är samma människor som formar det nya som har format det gamla. Vi pratar fortfarande om kyrka och tro som om det vore 80-talet. Vi talar organisation och struktur när ingen bryr sig och t.ex. Facebook gör sånt irrelevant. Vi talar tunt och glättigt men världen ropar efter attraktiva djup.
När ska vi förstå att kyrkan är i marginalen i Sverige idag?
När ska vi förstå att vi inte förstår vårt samhälle?
När ska vi ta oss tid att analysera vad det är som har gått fel?
När ska vi ta oss tid att djupdyka i vår tro för att förstå vår egen teologi/tro?
När ska vi ta oss tid att hitta effektiva sätt att leva och förmedla denna teologi/tro?
För min del...inte i den nya kyrkan. Troligtvis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)