Jesus föddes inte i Betlehem

Som en sista blogg"post" innan jul och nyår börjar blir det en tanke som får utvecklas lite här på bloggen. Som pastor finns alltid en tendens att försöka en ny vinkel eller ett nytt perspektiv på en bekant berättelse. Jul är ett praktexempel. Vad har inte sagts förut?

Själv kommer jag att tala om att det var änglarna som talade om för herdarna, och oss, vad julens budskap är. Ära åt Gud.Fred på jorden på dem han har utvalt.

Men det finns en annan tanke, eller sanning, som är både hyperaktuell och urgammal.  Kanske för att ingen förstår vad det handlar om. Kanske för att det är för "djupt". Kanske för att det finns andra heta potatisar som man "måste" behandla först (suck). I dessa dagar av privatreligion är det sällan man hör något om Treenigheten och sanningen jag talar om är den att Jesus föddes inte i Betlehem utan har alltid funnits som den andra gudomliga personen i Treenigheten.

I jultid handlar det mycket om Jesus. Jesusbarnet. Jungfru Maria. Josef. Stallet. Herdarna. Änglarna. De Vise Männen. Fåren. Ironiskt nog är det ytterst lite av allt detta som har med 24:e (eller 25:e) december att göra. Jesus föddes mer troligt på hösten. Vad hör julen till egentligen och vad är egentligen min poäng?

Jo, att om Jesus alltid har funnits så är allt i Gamla Testamentet lika mycket om Jesus som om Fadern som om Anden. Detta mörka hål i vår Bibelkunskap där allt möjligt hemskt tillskrivs en Gud som inte är som den kristna Guden (tvärtemot vad Jesus sa i Johannes 10:31...), där är det alltid den Treeniga Guden som talar, agerar, räddar, älskar, dömer, osv.. Detsamma gäller givetvis kärlek, nåd, frihet, försoning och allt det andra fina som vi är vana vid och som av någon anledning överväldigande (och felaktigt) tillskrivs Nya Testamentet. Det påverkar allt, det här med att Jesus alltid har funnits.

Så denna jul, 2009, vad är då julens budskap? Vad är det för en Gud som kom till jorden i ett litet barn? Vad betyder det och, framförallt, hur påverkar det dig och mig idag?
För det första, "vi har den Guden som finns och inte den Guden vi vill ha". Gud/Treenigheten är densamme igår, idag och i evighet. Våra åsikter och tankar ändrar inte på det. Jesus är Gud och som sådan evig, vilket borde räcka för Gamla Testamentet och även det som komma skall.
För det andra, vi måste förstå och ta det till oss att Jesaja hade rätt, "Men de ogudaktiga är som ett upprört hav, ett som inte kan vara stilla, ett hav vars vågor rör upp dy och orenlighet. Det finns ingen frid för de ogudaktiga, säger min Gud." Frid kommer med gudaktighet, eller dygd. Synd ger inte frid. Vad vi bestämmer är rätt eller fel, synd eller dygd, är oväsentligt. Våra handlingar och tankar och ord är vad de är i Guds ögon oavsett vad vi tror om dom. Har Gud haft en åsikt som människor har förstått i över 3000 år lär den inte ändra sig...Varför annars är frid och fred så omöjligt att finna, frid som håller inför Gud och medmänniska?
För det tredje, Gud/Jesus kom till jorden för att ge de han hade utvalt frid.
Vilka är dom?
Alla som tror på Jesus för det är i Jesus Fadern ger oss frid. Sin frid.

Julens budskap i år, som i alla år, är att i Jesus/Gud har vi vår frid.
Låt oss tillsammans och genom den Heliga Ande vara i Jesus i år.
Det är en God Jul.

En enda sak

Kan vi stilla oss så länge i jul att Gud kan lära oss en enda ny sak eller berätta en enda liten sanning eller vara begrunda julens mysterium en enda timma?

En God Jul till er "alla" och kom ihåg att Gud kom till jorden för DIN skull.

åäö

Test

Min första begravning

Begravning i ett ord är "respekt".

Respekt inför:
döden
anhöriga
den avlidne
livet
Gud
allvaret
tillvaron
vardagen
tiden
Bibelordet

Begravningen gick bra. Men visst ställs tillvaron och tron på sin spets inför döden? Att som vissa tror sig veta, att alla kommer till himlen, är en skymf mot allt vad Bibelord, kristen tradition eller sunt förnuft heter, även om tanken förvisso är svindlande tilltalande. Att då förrätta en begravning där det handlade om en människa som i sin tro "höll ut intill döden" och därmed enligt Jesus ord nu finns hos honom är inte så svårt. Vilken otrolig tanke...att denna människa just nu befinner sig hos Gud! I himlen! Vad händer "däruppe"? Vad gör dom?

Döden ställer allt på sin spets men som jag påpekade i griftetalet så är kärleken starkare än döden. Det sägs av de som har haft "nära-döden upplevelser" att man ser ett ljus och jag vet vad det är för slags ljus. Det är ett "trafik"ljus och graven är inte ett rödljus längre. Nu är döden på sin höjd ett "gult ljust" för att ögonblickligen slå om till grönt...för dom som tror som författaren till Hebréerbrevet skrev.

Det är stort och det är mäktigt och det ger tillfälle till eftertanke. Kommer mitt "trafik"ljus att slå om till grönt när jag kommer dit? Lord, have mercy. Christ, have mercy.

Och så en rolig...

Ibland känner jag mig gammaldags. Som till exempel när jag såg detta youtubeinlägg om ett bröllop. Ska man skratta eller gråta?

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=196299

Pionjär eller fornstora dagar?

Så här i slutet på året händer det nåt nytt i vår kyrka, ja alltså i Alingsås. Vet inte riktigt vad det är och om det verkligen kan vara ett bönesvar. Hade jag förväntat mig att bönesvaret skulle synas på något speciellt sätt?

Under hösten har två situationer uppstått som gör att församlingen har möjligheter att verkligen "falla" framåt. Församlingen är på ungefär samma plats som man var för 100 år sedan, dvs. i ett kyrkoplanterarstadium. Detta innebär en liten skara människor som vill, kan, har gåvor, har engagemang, ork, tankar, idéer, visioner faktiskt vill bli använda (ja, vill uppoffra sig) för Guds rike i vår stad. Mer om detaljerna senare men det är väldigt roligt och väldigt spännande och jag är samtidigt ganska "apprehensive" (hittade inte svenskan).

Jag blir mer och mer övertygad om att vägen vidare för mig och "min" församling (och kanske andra också) är kantad och belagd och skyltad "Himmelsk glädje." Att i spänningen mellan det "stora" (samfundsteologi, bl.a.) och det "lilla" (den personliga helgelsen), eller konservativ/liberal, finns det en väg framåt som är väldigt lockande. Att gå vidare som lärjungarna gjorde...i en överväldigande kärlek och glädje över mötet och relationen med den Helige. Jesus. Att inte hitta på ekumeniker som man gillar, teologier man gillar, partier man gillar, evenemang man gillar...utan att helt enkelt vända all sin energi till personen Jesus och den relation man har med honom. Alltså då det helgade livet...ett "omöjligt" liv i och genom den helige Anden som visar världen att "här är något i görningen för så trevlig/kärleksfull/whatever är inte X i vanliga fall".

Det låter så enkelt. Så självklart. Så "det har vi redan provat". Har vi det? Har du?

Ett sådant liv är att vara pionjär idag. Det var så det faktiskt finns något som vi idag kan kalla för fornstora dagar för det var så "dom" gjorde. Dom gamla pionjärerna.

Öäå

Vi går framåt

Våra grupper för arbetet med framtiden samlades till en kväll av mycket god mat, gemenskap och samtal/funderingar/frågor/föredrag om arbetet mot framtiden.

Enkäten hade samlats in och presenterades som en halvvägsrapport. Vi fick veta att det vi visste stämde. Men vi samlades kring just arbetet vidare under parollen “Pionjär eller Fornstora dagar"?”

Vi står på samma plats som församlingen gjorde i sin linda, men med vissa skillnader. Idag är det inte väckelsetider men nu har vi en vacker kyrka och 100 år av kontakter i samhället. Vi har ett gott rykte. Skillnader finns men också möjligheter…att tänka pionjärt. Lite spännande för utgången av vårt arbete inför framtiden är osäkert. Men med Guds hjälp är inget omöjligt. Vi tar lite paus och funderar under helgerna för att samlas igen i januari och så till församlingsdagen. En god kväll i Metodistkyrkan!

Aktuellt

Roman: “Svek”, Karin Altvegen

Kyrkofader: Athanasius, “On the incarnation”

Låt: “Fader Vår” på Andrea Bocellis julplatta. (Den är så bra att den skulle kunna få mig att köpa en bättre stereo bara för den låten)

Bibelbok: Jesaja

Konsert: St.Jakobs julkonsert (mycket bra)

Mat: Allt gott min fru lagar

Film: ingen värd namnet

Att åka rälsbuss genom häpnadsväckande skönhet

En gång för länge sedan åkte jag tåg genom Sverige för att beskåda vårt vackra land. Vilken natur! Vilka städer! Vilka kontraster! Efter några timmar klev ett amerikanskt par ombord och satte sig mittemot mig. Efter bara några minuter kom kommentarerna: "Åh, vilket härligt tåg! Vilken underbar utsikt". De hade åkt med rälsbuss för att möta mitt tåg och skillnaden på tåg var så stor att nu kunde dom njuta av det vackra.

Att läsa bloggar och artiklar och Facebook-kommentarer i dagens kristna Sverige är som att vara på en lång och spännande resa i ett vackert land fast åkandes i en rälsbuss. Det skulle kunna vara vackert och innerligt och berörande på djupet...men istället är det tröttsamt och stökigt och gnisslande. Vart jag än vänder mig handlar det om "för" eller "emot", "liberal" eller "konservativ", "tolerans" eller "intolerans".

Ta till exempel hbt-frågan eftersom den är i ropet just nu. Läser man på Berndt Isakssons hemsida får man en vinkel, läser man P-A Sahlbergs blogg en annan. Det är ungefär samma argument, fast tvärtom givetvis. Det är ungefär samma stil och samma tankegångar, återigen tvärtom. I dessa två exempel är P-A bättre med ord, i min mening, medan Isaksson är tydligare.
Det är en maktkamp som pågår och båda sidor lägger fram sina bästa argument. Båda sidor vill övertala och locka medlemmar. Jag försöker stå emot frestelsen att ge mig in i debatten på allvar men lyckas inte riktigt. Jag har uttalat mig och blivit märkt och anses tro och tycka en hop saker som vi "konservativa" ska tro...men som ingen har frågat mig om. Jag tycker att jag har bra argument och kompetens att förmedla vad jag tycker...och att andra ska tycka som jag;). Det är svårt att låta bli att skriva för det är ju så lätt.
Ändå känner jag längst inne en längtan efter att få slippa. Jag vill inte in i debatten för det är ingen debatt längre. Det är inget samtal. Det är ingen diskussion. Det är polemik. Det är makt. Det är politik. Det är "störst går först". Det är ad hominem in absurdum. Det är en förvånande, i mina ögon, miss att man ser fienden i sin meningsmotståndare och inte i Djävulen och synden. Han, om någon, skrattar gott när vi käbblar och skriver och glömmer att "gå ut i hela världen och gör folk...".

Så där åker jag...rälsbuss. Jag längtar efter att få kunna åka X2000 och njuta av dofterna, synerna och Ordet av en lovprisande Kyrka...som gemensamt och i glädje lyfter blicken, hjärtat och händerna mot Gud för att genom Honom vända dom mot världen. Men gnisslet överröstar.

Just idag känner jag att det är mitt största problem med de som just nu förespråkar förändring. Ni kommer och förstör och stör det som vackert var. Ni tvingar oss som vill njuta av en teologi, kyrka, tro och gemenskap som har fungerat hur länge som helst, att hoppa av X2000 och stiga ombord på en rälsbuss. Varför? Varför just nu när min församling behöver hjälp och ledarskap att ta vara på den trendbrytning som man knappt (men dock!) kan urskilja händer just nu?
Är det brytningstider just nu?
Är det tid för kamp just nu?
Är det tid att stå upp och kämpa för x eller y?

Är det någon som vet?

Finns det inte en bättre väg?

Lite bilder...

Några bilder från festen i fredags. Tack vare bl.a. lite ljushjälp från St.Jakob blev kvällen mycket lyckad. Hur ofta samlas det så mycket nya och gamla vänner i Alingsås Metodistkyrka? Hur ofta får vi in 18 personliga böneämnen för muslimer och deras frälsning?