En gång för länge sedan åkte jag tåg genom Sverige för att beskåda vårt vackra land. Vilken natur! Vilka städer! Vilka kontraster! Efter några timmar klev ett amerikanskt par ombord och satte sig mittemot mig. Efter bara några minuter kom kommentarerna: "Åh, vilket härligt tåg! Vilken underbar utsikt". De hade åkt med rälsbuss för att möta mitt tåg och skillnaden på tåg var så stor att nu kunde dom njuta av det vackra.
Att läsa bloggar och artiklar och Facebook-kommentarer i dagens kristna Sverige är som att vara på en lång och spännande resa i ett vackert land fast åkandes i en rälsbuss. Det skulle kunna vara vackert och innerligt och berörande på djupet...men istället är det tröttsamt och stökigt och gnisslande. Vart jag än vänder mig handlar det om "för" eller "emot", "liberal" eller "konservativ", "tolerans" eller "intolerans".
Ta till exempel hbt-frågan eftersom den är i ropet just nu. Läser man på Berndt Isakssons hemsida får man en vinkel, läser man P-A Sahlbergs blogg en annan. Det är ungefär samma argument, fast tvärtom givetvis. Det är ungefär samma stil och samma tankegångar, återigen tvärtom. I dessa två exempel är P-A bättre med ord, i min mening, medan Isaksson är tydligare.
Det är en maktkamp som pågår och båda sidor lägger fram sina bästa argument. Båda sidor vill övertala och locka medlemmar. Jag försöker stå emot frestelsen att ge mig in i debatten på allvar men lyckas inte riktigt. Jag har uttalat mig och blivit märkt och anses tro och tycka en hop saker som vi "konservativa" ska tro...men som ingen har frågat mig om. Jag tycker att jag har bra argument och kompetens att förmedla vad jag tycker...och att andra ska tycka som jag;). Det är svårt att låta bli att skriva för det är ju så lätt.
Ändå känner jag längst inne en längtan efter att få slippa. Jag vill inte in i debatten för det är ingen debatt längre. Det är inget samtal. Det är ingen diskussion. Det är polemik. Det är makt. Det är politik. Det är "störst går först". Det är ad hominem in absurdum. Det är en förvånande, i mina ögon, miss att man ser fienden i sin meningsmotståndare och inte i Djävulen och synden. Han, om någon, skrattar gott när vi käbblar och skriver och glömmer att "gå ut i hela världen och gör folk...".
Så där åker jag...rälsbuss. Jag längtar efter att få kunna åka X2000 och njuta av dofterna, synerna och Ordet av en lovprisande Kyrka...som gemensamt och i glädje lyfter blicken, hjärtat och händerna mot Gud för att genom Honom vända dom mot världen. Men gnisslet överröstar.
Just idag känner jag att det är mitt största problem med de som just nu förespråkar förändring. Ni kommer och förstör och stör det som vackert var. Ni tvingar oss som vill njuta av en teologi, kyrka, tro och gemenskap som har fungerat hur länge som helst, att hoppa av X2000 och stiga ombord på en rälsbuss. Varför? Varför just nu när min församling behöver hjälp och ledarskap att ta vara på den trendbrytning som man knappt (men dock!) kan urskilja händer just nu?
Är det brytningstider just nu?
Är det tid för kamp just nu?
Är det tid att stå upp och kämpa för x eller y?
Är det någon som vet?
Finns det inte en bättre väg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar