Så här i slutet på året händer det nåt nytt i vår kyrka, ja alltså i Alingsås. Vet inte riktigt vad det är och om det verkligen kan vara ett bönesvar. Hade jag förväntat mig att bönesvaret skulle synas på något speciellt sätt?
Under hösten har två situationer uppstått som gör att församlingen har möjligheter att verkligen "falla" framåt. Församlingen är på ungefär samma plats som man var för 100 år sedan, dvs. i ett kyrkoplanterarstadium. Detta innebär en liten skara människor som vill, kan, har gåvor, har engagemang, ork, tankar, idéer, visioner faktiskt vill bli använda (ja, vill uppoffra sig) för Guds rike i vår stad. Mer om detaljerna senare men det är väldigt roligt och väldigt spännande och jag är samtidigt ganska "apprehensive" (hittade inte svenskan).
Jag blir mer och mer övertygad om att vägen vidare för mig och "min" församling (och kanske andra också) är kantad och belagd och skyltad "Himmelsk glädje." Att i spänningen mellan det "stora" (samfundsteologi, bl.a.) och det "lilla" (den personliga helgelsen), eller konservativ/liberal, finns det en väg framåt som är väldigt lockande. Att gå vidare som lärjungarna gjorde...i en överväldigande kärlek och glädje över mötet och relationen med den Helige. Jesus. Att inte hitta på ekumeniker som man gillar, teologier man gillar, partier man gillar, evenemang man gillar...utan att helt enkelt vända all sin energi till personen Jesus och den relation man har med honom. Alltså då det helgade livet...ett "omöjligt" liv i och genom den helige Anden som visar världen att "här är något i görningen för så trevlig/kärleksfull/whatever är inte X i vanliga fall".
Det låter så enkelt. Så självklart. Så "det har vi redan provat". Har vi det? Har du?
Ett sådant liv är att vara pionjär idag. Det var så det faktiskt finns något som vi idag kan kalla för fornstora dagar för det var så "dom" gjorde. Dom gamla pionjärerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar