torsdag 17 december 2009

Min första begravning

Begravning i ett ord är "respekt".

Respekt inför:
döden
anhöriga
den avlidne
livet
Gud
allvaret
tillvaron
vardagen
tiden
Bibelordet

Begravningen gick bra. Men visst ställs tillvaron och tron på sin spets inför döden? Att som vissa tror sig veta, att alla kommer till himlen, är en skymf mot allt vad Bibelord, kristen tradition eller sunt förnuft heter, även om tanken förvisso är svindlande tilltalande. Att då förrätta en begravning där det handlade om en människa som i sin tro "höll ut intill döden" och därmed enligt Jesus ord nu finns hos honom är inte så svårt. Vilken otrolig tanke...att denna människa just nu befinner sig hos Gud! I himlen! Vad händer "däruppe"? Vad gör dom?

Döden ställer allt på sin spets men som jag påpekade i griftetalet så är kärleken starkare än döden. Det sägs av de som har haft "nära-döden upplevelser" att man ser ett ljus och jag vet vad det är för slags ljus. Det är ett "trafik"ljus och graven är inte ett rödljus längre. Nu är döden på sin höjd ett "gult ljust" för att ögonblickligen slå om till grönt...för dom som tror som författaren till Hebréerbrevet skrev.

Det är stort och det är mäktigt och det ger tillfälle till eftertanke. Kommer mitt "trafik"ljus att slå om till grönt när jag kommer dit? Lord, have mercy. Christ, have mercy.

Inga kommentarer:

ShareThis