Game on

En av erfarenheterna med att ha två, eller tre, jobb är att det handlar om att ställa om. Nu har jag varit på semester i Italien i sex underbara dagar. Fantastiska dagar med pool, Toscana, Katedraler, Krucifix, Pasta och mycket annat. I morse körde jag lastbil och hämtade hörnsoffor, i förrgår låg jag i en svalkande pool i ett varmt Toscana med utsikt över turistfällan San Gimignano. Omställning. Game on.

"Game on" har blivit lite av ett begrepp inom vår familj. När vi kommer hem från stugan efter en helg eller ledighet så brukar vi säga "Game on" när vi kommer till staden. Där väntar jobb och ansvar och problem och utmaningar. Där väntar på ett sätt verkligheten, fast en verklighet som är annorlunda.
"Game on" är något man säger i USA efter pausen när matchen går igång igen. Nu är semestern slut och vardagen sätter in. Samtidigt så är livet som pastor aldrig något man stänger av. "Att inte ta jobbet med sig hem" är säkert en sund inställning och det går kanske även för pastorer. En tid. Men tankarna och relationerna med människor upphör liksom inte klockan 18:01. Människors problem och lidande tar inte paus. Guds omsorg tar inte paus.
Samtidigt är det dumt att ta på sig hela världens problem på sina axlar. Men jag tänker ibland på vad min gamla rektor sa: "Sure, the world is going to Hell in a handbasket (Am. ordspråk), but who will first take the handbasket to Calvary?". Jag ska inte ta på mig hela världen problem men jag ska bära mina medmänniskor till Korset.

Nåväl, jag har många andra tankar att skriva om när det gäller resan till Italien och den andliga resa det innebar. Jag har också tänkt mycket på kristenhetens framtid i Sverige sett från min församlings- och/eller samfunds-perspektiv. Det måste jag smälta lite innan jag skriver om det.
Ett är säkert. Jag saknar den självklarhet mina Katolska kollegor känner och lever i som representanter för Guds rike mitt i världen, i kontrast med min svenska, Lutherskt-färgade, marginaliserande kyrka som försöker tala om för en ointresserad värld att vi har nåt att komma med (men som inte, uppenbarligen, ger någon vidare mätbar skillnad i vardagslivet). Vägen vidare är indeed den stora frågan men först måste vi veta var vi är. Är vi måhända bland ruinerna av en icke-folkligt förankrad statskyrka där egot har blivit Gud och när tvånget med kyrkan har försvunnit så förvinner även allt annat?

Vi piggar upp oss med en bild eller två på Italien...