måndag 4 oktober 2010

En vision för framtiden

Framtiden, detta land som har den oönskade tendensen att bli nutid hela tiden. Att planera för framtiden är som att planera för en försenad framtid, som alltså inte riktigt är här än så länge. Framtiden är ungefär som SJ, inte riktigt här, typ nutiden försenad.

Men bortom allt filosofiskt prat om tid och framtid så finns det en tanke. Tanken är den att det är väldigt svårt att planera för framtiden. Men det gör vi ändå för inte kan man liksom vakna varje dag helt oförberedd? Man måste ändå planera lite...eller hur? Alla som har eller som nu jobbar i en församling känner igen detta när augusti kommer krypande...då drar hösten program igång och allt ska planeras.

Så jag tänker så här: kanske vore det inte så dumt att bland dessa ruiner, vare sig de är realiserade/nutida Metodistiska ruiner eller framtida (dvs. snart nutida) Missions/Baptistkyrkoruiner, sitta ner och reflektera över vad det är som har hänt. Hur kunde det bli så här? Vi är som Denethor i Hornborgen som inför mörkrets till synes ofantliga övertag muttrar orden "How did it come to this?". Hur kunde "the glory fade?".
Frågan är relevant även för oss. Hur kunde det gå så här? Jag tror inte ett smack på teorin om "Tidens tand" eller hur Sveriges föreningsliv har minskat generellt. Vi är ingen förening! Hur kunde en sådan rykande het väckelse slockna nästan helt?

Det är frestande att försöka luska ut vems fel det är, och det finns visst fog för det. Men det är viktigare att gå vidare när vi har hittat felet (det är jag som är felet, och kanske även du). Receptet på problemet ligger i grund och botten i ordet Helgelse, ett ord som flitigt används men få förstår. Enkelt uttryckt betyder det att om jag är jag så händer inget men om Jesus är mitt "jag" så händer allt.

Jesus sa en gång att utan honom så kan vi inte göra någonting. Är det så det är eller gör vi lite själva och lite Jesus? Har vi honom litegrann och lyckas därför litegrann? Lite oss och lite Jesus blir lite kyrka och lite "framgång". Mycket Jesus måste betyda mycket mer "framgångsrik" kyrka.

Så då tycker jag att vi börjar där...med att göra allt som krävs för att få så mycket av Jesus istället för oss själva i oss själva...och slutar upp med att göra allt annat.

3 kommentarer:

Lennart G C Johansson sa...

Bra och mycket tänkvärt inlägg.

Själv sitter jag i en bygd där missionskyrkoruinerna finns, tomma, nedlagda och sålda missionshus som vittnar om fornstora dagar.

Men mitt i allt detta finns hoppet, hoppet om framtiden. Min erfarenhet är just den att man generellt vill att framtiden ska bli bättre, men att den, liksom SJs tåg, kommer komma vad man än gör och oavsett vad vi gör så är det bara ett tåg... Alltså vi vill inte jobba för framtiden, för väckelse och för evangeliet utan vill att det ska hända ändå.

GF kyrkan menar jag är ett utmärkt exempel på detta, det handlar inte om att bygga nytt och se på framtiden utan om att avveckla tre gamla trötta kyrkor. Det gör vi idag genom byråkrati och ändlösa diskussioner om stadgar, men vi lämnar det viktiga, evangeliet, åt framtiden, en framtid som vi tror kommer bli bra, men som vi inte vill arbeta för.

Andreas Kjernald sa...

@Lennart - Tack för din kommentar. Förstår inte riktigt om du är positiv eller negativ till projektet GF kyrka.Själv tror jag att det kan vara en bra grej men personligen tror jag inte på det. Det behövs något annat.

Det som krävs tror jag är det vi oftast inte vill göra...att sitta still vid Jesu fötter och lyssna. Lyssna på allt ifrån kritik till nåd till sändning. Mitt i en förvirrad tid när allt faller och ruiner reser sig är det bästa jag kan göra att springa till Jesus och vänta till kaoset har lagt sig och jag kan höra hans röst.

Lennart G C Johansson sa...

Ja, jag är inte odelat positiv om man säger så. Jag kommer inte att överge skeppet utan vara med och påverka om beslutet blir sådant att GF kyrkan blir verklighet, men i dagsläget skulle jag personligen rösta nej.

SB, MK och SMK har allt för mycket bra att utveckla och kan berika varandra i ett nära samarbete, vi kan bli tydligare i vår teologi, tryggare i oss själva och finna styrka i våra olikheter tillsammans och därför tror jag att en gemensam kyrka är fel väg att gå.

I vilket fall som helst är det fel läge just nu, vi/man behöver formulera hur den nya kyrkan ska kunna bli starkare, bättre och mer kristusinriktad än vad de olika samfunden är var för sig. När man är det, då kan det vara dags att öppna nytt enligt mig.

Allt gott!
Lennart

ShareThis