Vilket parti ska man rösta på om man vill vara en god kristen?

Snart är det val i Sverige. Jag har poströstat för första gången och det var förvånansvärt enkelt. Ungefär lika lätt som att välja parti, vilket inte var så svårt denna gången. Jag måste också säga att det är väldigt mycket bra information tillgänglig nu förtiden om vad de olika partierna vill. Alla dessa kompasser och barometrar där även partiledare hade svarat...väldigt bra.

Jaja, till saken.

Vilket parti ska goda kristna människor rösta på?

a) Ingen aning. Det beror väl på vem man är och vilket parti man tycker har bäst politik.
b) Jag är principiellt emot att ett parti kallar sig för ett kristet parti, eller innehåller något i sitt namn som ska hänvisa till att man är ett kristet parti. Det känns inte rätt eller rättvist och blir liksom typ "om man måste säga det så är man det inte" syndromet.

Det finns fantastiska människor i alla riksdagspartierna i Sverige, kristna, icke-troende, muslimer och whatever, som gör otroligt mycket bra. Sverige är ett bra land där mycket bra händer.
Därför kan kristna människor som undrar vilket parti man ska rösta på göra det utan att känna någon press...för inget parti är kristet...eftersom ett politiskt parti inte kan vara det, lika lite som ett land kan vara det. Människor kan vara kristna men det är en annan sak.

Så, rösta på något parti som du tycker känns bra. Vill du rösta på något som du tycker står för Bibliska värderingar mer än något annat parti, vilket alltid är en god kristen anledning att agera, så rösta på det partiet då.

Svårare än så är det inte.

PS. Lite reklam för en sakfråga. Strandskyddet! Värna/Bevara strandskyddet! Jag vet inte hur många gånger jag har försökt åka och bada här i Norge (i havet eller i en sjö) nu i vår och i sommar...men allt är "Privat" och bommar för vägen. Det tycker jag inte om. Slut på reklam.

Att älska en kyrka

Gud hade ett problem. 

Världen han hade skapat behövde räddas från sig själv. Synd och död hade blivit inbjudna att delta i skapelsen och ödeläggelsen var förödande stor. Jag tror inte det var den framtiden Gud hade önskat sig, även om han visste att den var en möjlig verklighet.

När tiden var fulländad sände Han sin son Jesus för att leva, dö och uppstå för att besegra Djävulen och bekämpa synden som förstör. 

Men sen då? 

Efter detta gigantiskt ingrepp i tid och rum var det alltså den allsmäktige och all-vetande Gudens stora plan att få denna medicin att sprida sig till alla sjuka "celler"/personer i hela skapelsen. Det blev den Heliga Andens uppgift att vaccinera så många som möjligt med gudomligt liv så att Jesus gigantiska uppoffring blev till räddning för så många som möjligt.

I sin eviga och fullkomliga visdom skapade Gud i detta läge Kyrkan. Kyrkan är Guds stora plan och Guds stora redskap att sprida, vaccinera och leva ut Guds räddning till alla människor. Det är en svindlande tanke om man tänker efter: Det enda som skiljer dig och mig från en evighet i Helvetet är/hittar du i din närmaste kyrka och församling. 

Kyrkan är alltså Guds bästa plan för mänsklighetens frälsning. 

(För dom som tycker att en bloggartikel skall innehålla så många vinklar som möjligt ska det också sägas att Gud givetvis inte är begränsad till att bara gå genom kyrkan, men att kyrkan är Guds första och största och vanligaste metod. Gud begränsas inte av någonting.)

Det betyder också att om kyrkan (som består av fria själar/människor men som också är mer än summan av alla människor) bestämmer sig för att på olika sätt och att mer eller mindre aktivt sluta vaccinera människor mot synd och död så är det otrolig allvarligt. Hur ska människor bli frälsta om kyrkan håller på med annat? Vem ska berätta för människor om "-Omvänd er och tro!", som Jesus sa, om inte kyrkan gör det?

Det är därför jag skriver så hårt om det som ofta kallas för en progressiv teologi. När jag läser vad många som kallar sig "progressiva" skriver finns där mycket knäppt och mycket bra men jag läser sällan/aldrig om nödvändigheten till personlig omvändelse och tro. Jag läser sällan/aldrig om behovet av att försaka sitt gamla jag. Jag läser sällan om återhållsamhet eller att man måste bli helig för utan helighet ser man inte Herren. Jag läser sällan om efterföljelse. Jag läser sällan om Bibeln.

Jag läser om olika käpphästar/causes. Jag kommer t.ex. ihåg en diskussion där en man var så besviken på kyrkan eftersom han menade att Hon inte hade gjort tillräckligt för vad den där personen tyckte var viktigt, som kvinnors och arbetares rättigheter. 

Det kan nog stämma lite här och där...men det är missförståelse av vad kyrkan egentligen är till för. Det är en gammal och vanlig missförståelse att Kyrkan huvuduppgift är att göra denna världen bättre. 

Så är det inte. 

Kyrkans huvuduppgift är att göra alla människor till lärjungar...att göra allt hon kan så att så många som möjligt omvänder sig, tror och följer efter Jesus till att bli återskapade i Hans likhet.

Dessa människor som har mött Jesus på detta omvälvande och personliga sätt gör sedan i sin tur världen till en bättre plats. Inte genom att driva igenom den eller den agendan och den eller den politiken. Nej, dom gör världen till en bättre plats genom att följa Han som leder dom till att göra det Han vill. Låta Guds vilja ske på jorden, såsom i Himmelen. 

Tillbaka till kyrkan och hennes nuvarande situation.

Hon är full av massor av olika människor av olika sorter och tro. Den Svenska Kyrkan har tydligen 85% av sina medlemmar som inte tror på Jesus. Det är en slags kyrka. Den Episkopala kyrkan i USA  har splittrat sig i bittra strider och domstolsbeslut på grund av ideologi och teologi. Det är en annan slags kyrka. En annan kyrka skakas av katastrofala hemligheter som kommit upp i dagen. 

Om vi ska vara ärliga måste vi nog erkänna att jakten på den perfekta kyrkan är ett långskott, oavsett smak. Vilken kyrka passar in på den klassiska beskrivelsen:

En

Helig

Allmän

Apostolisk?

Nej, just det...inte helt lätt, men vad gör vi då? Blir missmodiga eller aggressiva? Sura? Konspiratoriska?

Nej, vi måste älska kyrkan.

Hur kan man älska en kyrka som håller på att underminera sin egen existens med hjälp av "strange fire" på sitt altare? 

Vi gör som författaren och teologen R.R. Reno skriver om i sin bok "In the ruins of the Church". Han menar att det i tider av progressiv teologi och dess ökande inflytande är två saker som inträffar:

1. Frälsningen och andra centrala klassiska dogmer/begrepp försvinner allt mer och mer, till kyrkans förfall/ruinering. Det blir bara ruiner kvar, mer eller mindre bokstavligt.

2. Man måste älska kyrkan även när den är under attack och fortsätta vara henne trogen. Man måste hålla ut och ha tro på henne. Hur annars kan människor få höra om frälsning och syndernas förlåtelse?

(Det hör till saken att J.J. Reno inte kunde hålla ut i sin kyrka (Episcopala kyrkan i USA) utan konverterade till Katolicismen...men det är inte säkert att det är rätt väg för alla att gå.) 

Kom ihåg, kyrkan tillhör Gud även när den inte tror som du, när Hon lämnar klassiskt vedertagna dogmer (eller behåller dom levande) eller när Hon vänder kappan efter vinden. Hon är inte en mänskligt institution. Det var inte lärjungarna som grundade Henne. Hon har stått genom kriser och katastrofer och kommer att stå även genom det som många upplever som tragiskt och våldsamt i våra dagar. 

Så jag säger, låt oss kämpa för en kyrka som erbjuder frälsning och efterföljelse, omvändelse och tro, klassiska dogmer som likt en karta leder till ett liv som är ett sunt och pleasing to the Lord.
Låt oss göra allt vi kan så att kyrkan blir en auktoritet på det goda och sunda men låt oss aldrig glömma att vårt uppdrag är först och främst inte att skapa en tidsenlig utopi utan att låta Guds rike komma och Hans vilja ske, på jorden som i Himmelen.
Låt oss inte glömma vår egen frälsning.
Låt oss vara tacksamma människor glada i Gud, i allt Han är och ger, och i hans godhet.

Frälsning till alla!

En progressiv kyrka är en tom kyrka - och en tanke om gnälliga och missmodiga Evangelikala

Det har alltid förvånat mig hur lösningen på ett problem ofta innebär att göra mer av samma. Ta till exempel kyrkan i Skandinavien. Aldrig har den varit så liberal i sin teologi som nu och aldrig har den varit så tom på människor. Storhetstiden för kyrkan var samtida med en mycket konservativ teologi. Kopplingen verkar solklar...men ändå tycks de flesta mena att kyrkan måste bli ännu mer liberal i sin teologi. Det hörs förvisso på namnet progressiv att man är på väg någonstans, men frågan blir ju då givetvis vart man är på väg. Fullständigt tomma kyrkor?

.

Nu är det inte helt rättvist att påstå att en liberal teologi är den enda anledningen till att våra kyrkor står tomma. I min erfarenhet är det också så att människor som har (eller har haft) en konservativ teologi har påskyndat utvandringen från kyrkan genom att vara alltför pådrivande med sina familjemedlemmar och vänner samt att man har varit för hårddrivande när det gäller hur en evangelikal teologi ska praktiseras (t.ex. att man fick hårda blickar om man gick i kyrkan på söndag men hade varit och dansat på lördagen).

Men, tillbaka till teologin. Teologi är egentligen som en karta. En god teologi/karta är sann mot verkligheten och leder till rätt destination/mål. En dålig teologi stämmer dåligt mot verkligheten och leder inte till rätt destination. Svårare än så är det inte. (Därför är alla teologier, och teologer, progressiva i ordets rätta bemärkelse, men det är en annan sak) Alla är dessutom teologer för att tro på Gud är att tänka om och på Gud...och vipps så är man teolog. Men det är också en annan sak

Det som till vardags kallas för en progressiv teologi idag är en dålig teologi som stämmer dåligt överens med verkligheten och som inte leder till rätt destination. En progressiv teologi är egentligen antropologi (läran om människan) med lite Gud påklistrat för effekt. Man har vänt på vem som är  vem och har gjort människan och hennes intressen till det högsta. Gud får hänga med, än så länge, men det handlar om det mänskliga livet här nere på jorden.
Bättre villkor för invandrare.
Jämlikhet mellan könen.
Smartare klimatval.

Köp närodlad mat.
Kvinnors rättigheter med mera.
Ursprungsbefolkningens rätt.

Som ni ser så är det mycket bra här...men det är inte teologi och det är således inte kyrkans huvuduppgift. Ergo, kyrkor står tomma, för vem behöver en kyrka som proklamerar och förkunnar det som alla andra redan gör? Den progressiva teologin har alltid en "cause" som den kämpar för, och inte så sällan på vänsterkanten av spektrat.
Har ni tänkt på att samhällsaktörerna alltid tacksamt tar emot kyrkans stöd för sina hjärtefrågor om och när det kommer. Det är inte tvärtom. Den progressiva teologin som ligger till grund för dagens progressiva/liberala kyrka är alltid långsammare än samhället är (och oftast sämre på att göra skillnad). Det fyller inga kyrkor, vilket är lite konstigt eftersom man är helt "in line" med vad samhället tycker om.
En progressiv teologi har glömt Gud och därför kommer ingen till kyrkan. Det säger ju sig självt. Skulle du gå till en kyrka om inte Gud fanns där? Nej, just det. Gud är liksom hela grejen med en kyrka. Vi har Röda Korset och Greenpeace och mycket annat för allt det andra.

Varför tänker då så många att lösningen på denna ekvationen som inte går ihop (en super-duper teologi borde innebära fulla kyrkor men dom står tomma) är att bli ännu mer progressiv?

Kanske är det så att dom progressiva tror att de är den gamla kvarlevan av evangelikala i kyrkan som hindrar deras succé? Att om man lyckas få bort alla gamla tankar och dogmer och kör 100% progressiv teologi så kommer framgångarna? Det verkar så för 40 år av liberal/progressiv teologi visar inga tecken på att avta. Tvärtom ökar den så till den grad att mycket av det mest fundamentala i kyrkan, som t.ex. Jesu död på korset eller bönen "Fader Vår", ändras eller försvinner. 15% av medlemmarna i Svenska kyrkan tror inte på Jesus, enligt deras egna undersökning...

Jag vet inte.
Det verkar solklart för mig att en kursändring i våra kyrkors teologi är nödvändig om inte annat för vår överlevnad. Men, häri ligger problemet. Hur får man till en kursändring?

Jag tror det finns olika möjligheter men jag är ganska säker på att den politiska vägen med val och nominationer inte fungerar särskilt bra. Jag är också ganska säker på att som det ser ut nu, med ett teologiskt skyttegravskrig som skapar oro, missmodig och misstro, inte heller funkar.

Så en tanke om missmodiga och gnälliga evangelikala/konservativa. Jag tror att en liten del av lösningen kanske finns här.
Jag tror att många evangelikala har hamnat i den progressiva fällan och gjort en "cause" till sin huvudsak. Man vill bevara tron och kyrkan från förfall och avfall och frånfall och gör allt man kan för att den progressiva trenden ska vända. När man så märker att man är i minoritet och att den progressiva gruppen är väldigt outspoken, ivrig och organiserad så är det lätt hänt att man blir missmodig. Gnällig. Konspiratorisk. Man sluter leden och försöker hitta en lösning. En väg. En strategi.

Jag tror att strategin måste vara det som den alltid har varit. En Bibeltrogen evangelikal har i alla tider varit i minoritet. Majoriteten av jordens människor har alltid varit progressiva/antropologer som sätter människan/sig själva först. Självfallet är det också så att en gnällig och missmodig kristen är en dålig missionär även om hon har rätt teologi.

Och ändå sitter vi här idag och har denna monologen. Det blev en religion av allt det här med Jesus och Gud...så på något sätt fann de första evangelikala en strategi som gjorde dom attraktiva istället för missmodiga och gnälliga...och jag tror jag vet vad det var. Jag låter två låtar illustrera mina tankar:

Hur känns det nu?

För ordningens skull i dessa polariserade tider...

Jag var nyss ute och gick med hunden. Tänkte på mitt förra blogginlägg och kom på att det var möjligt, för den som ville, att tolka det på ett sätt som jag inte hade tänkt.

Det var/är möjligt att tolka mitt förra inlägg som om att de som vill förändra kyrkan till det dom själva vill/tycker är bra är domsamma som inte har tagit emot Guds frälsning, innerligt och personligt.
Det var inte så jag tänkte.
Jag tänkte två skilda tankar som förvisso kan sammanfalla i vissa personer.
Alltså, det finns säkert de som vill förändra kyrkan enligt eget tycke och samtidens mode och som också har tagit emot Jesu frälsning...och de som inte har det. Förändring av kyrkans vara eller inte var en tanke.
En annan tanke var att det är alltför många i kyrkan som inte har tagit emot Jesu frälsning men som finns där ändå och som innebär att kyrkan har förlorat sitt huvudsyfte.

Således ska man tolka artikeln som att dessa två tankar inte nödvändigtvis alltid sammanfaller i en och samma person utan existerar fritt och var för sig.

Förhoppningsvis förtydligar detta mina tankar något.

Tankar efter en semester - har kyrkan en chans?

Efter en otroligt härlig sommar och semester sitter jag återigen på kontoret och skriver. Kan inte påstå att det är ett bra byte men nu är det som det är. 

För alla som inte är pastorer eller präster kan jag inviga er i en liten hemlighet. Varje höst känner vi pastorer en överhängande press om att det är kanske just denna hösten som det lossnar; som människor kommer till våra församlingar; som våra predikningar väcker folk ur sömnen och lättjan...och så vidare. Det finns säkert många lekfolk som också känner så men det allra, allra flesta pastorer gör det, särskilt de som betjänar små och/eller döende församlingar. Denna hösten känns det lite annorlunda, dock.

Givetvis är det också början på en höst som leder fram till en super-duper extra-allt Generalkonferens i början på 2019, med allt vad det innebär. Låt mig redan nu säga att det kommer inte att bli bättre. Tonläget kommer att bli hårdare. Misstankar och misstro kommer att öka. I ett ödets ironi kommer det som många kallar för "kärleksrevolutionen" att göra att Guds kärlek minskar och blir svår att hitta bland dom som främst borde vara dess ambassadörer. Oss kristna. It's going to get ugly...framförallt när dom som idag är trötta och likgiltiga på allt ger sig in i debatten då de anser att den har gått så långt att till och med de, de ljumma i mitten, reagerar. 

Så har jag en tanke till. 

Jag läste en kommentar från en meningmotståndare i sommar. På Facebook. Hon skrev att hon: "- I många år arbetade jag och många med mej för en öppnare kyrka som inte diskriminerar kvinnor och hbtq-personer till exempel". 

Det slog mig hur det citatet är en summering på hur väldigt många tänker om kyrkan idag. Hon är inte evig utan istället en institution som man kan, bör och ska förändra allt eftersom vad man själv tycker är bra. Självaste vår nye ordförande i den Norske Metodistkyrkan la ut en bild på kyrkans officiella logotyp på Facebook...med den röda färgen utbytt mot regnbågens färger. En tydlig (och möjligtvis olaglig) markering som tydligt visade att kyrkan inte är det hon alltid har varit utan istället vad hon kan bli.

Några tankar om det. 

• Jag kan tänka mig att detta är en självklarhet för många. Hur lätt är det inte att liksom bara anta vår tids mantra om att utveckling=bra? Hur lätt är det inte att liksom bara acceptera som en självklarhet att våra kalendrar är bra redskap för att finna vad som är sant och rätt ("- Hallå! Det är liksom 2018 nu! Är det inte dags att kyrkan...?)
• Jag kan också tänka mig att många tänker "är det inte bara ett faktum att kyrkan har ändrat sig hela tiden"? Var inte kyrkan emot vetenskapen, kvinnors rättigheter och allt möjligt som den inte är idag? Har hon inte alltid förändrats?
• Jag kan också tänka mig att många mer eller mindre medvetet tror att dagens västvärld har den bästa moralen; bästa filosofin; bästa sanningen. Allt är relativt. Individen är kung. Lagen är det man gör. Har föregående generationers visdom någonsin raderats så fort som nu?

Jag sa inledningsvis att denna hösten känns lite annorlunda för min del. Så här tänker jag:

Kyrkan är evig och inte något som du eller jag ska ändra, förändra, förbättra, förnya eller whatever. Hon är inte ett företag eller en förening eller en klubb eller ett parti. Hon ÄR.  

Kyrkans kris är samhällets kris för det är kyrkan som kommer först. Det är Hon som vet vad världens problem är och vad lösningen är...och bara dom blinda tror att samhället inte befinner sig i en kris. 

Det ser förvisso inte ut så. Västvärlden ser ut att må otroligt bra. Överflöd av grejer. Lever längre än någonsin. Statistiken pekar uppåt. Men för den som skrapar lite på ytan så märker man snabbt att allt är yta. Under den vackra ytan finns ingenting...ungefär som det jag läste om EU-parlamentariker som klagade på att skandinaver var dom värsta att sitta jämte på en middag. Inget att prata om. Ingen religion. Ingen kultur. Ingen filosofi. Väder, ytlighet och uttjatad identitets-svammel. Man bygger broar för rådjur för miljoner men låter gamla ligga ensamma. Man bygger vindkraft och solkraft så man kan fortsätta med löjligt hög konsumtion av löjliga saker. Man hittar på fler kön men vet inte ens att kvinnor och män är olika. Skriver "hen" och tror att det hjälper.

Samhället är i kris för kyrkan är i kris, och nej, inte krisen om hbqti+ och allt det där som sannolikt kommer att slita också Metodistkyrkan i bitar. Kyrkans kris är att hon har tappat bort själva anledningen till att hon finns. 

Frälsningen.

Frälsningen från en värld som är trasig. 

Frälsningen från frestelser som förstör.

Frälsningen från vår egen egoism.

Frälsningen från våra verkliga, moraliska, etiska, personliga synder mot Gud.

Frälsningen till Gud.

Frälsningen till den vi är skapt att vara.

Frälsningen från vår övertro på oss själva.

Frälsningen från mörkret och den Onde som ingen ser men som alltför många besöker.

Frälsningen till helig helhet.

Frälsningen till kärlek.

Det finns en kyrka i den staden där du bor för att Gud har tänkt att det är det bästa sättet för människor att finna tillbaka till Honom. att finna och få Frälsning. Otroligt, eller hur!

Frälsning. Jag är rädd för att det inte är så det ser ut. Längre. Kyrkan har blivit full av människor som aldrig har tagit emot frälsningen, på riktigt och personligt, och har börjat göra massa andra (ofta i sig själva bra) saker. Klimatet. Flyktingar. Någon grupps rättigheter. Man har glömt eller hoppat över frälsningen som bara finns i Jesus. Den har blivit pinsam. Omodern. Jobbig. Trång. 

Men kyrkans uppgift är inte, och har aldrig varit, att göra jorden till en himmel. Uppgiften har alltid varit att vara en plats där Himlen har kommit ner till jorden och bjuda in till följe på den vägen för att van dra tillbaka till Himlen en vacker dag. 

Så jag tänker att denna hösten är det inte dags att "frälsa världen" genom program och aktiviteter. Förnya eller anpassa kyrkan. Det är att leva i, eller ta emot, Guds frälsning i all sin djup och innerlighet, och försöka göra det som Gud har lagt ner i dig för att hjälpa andra att hitta samma frälsning. 

Kort sagt, det som dom som kom för oss gjorde. 

Alla tidigare generationer har såklart levt med frestelsen att göra om kyrkan till vad man tyckte den borde vara. Modern. Fräsch. Tidsenlig. Vi är inte först och inte heller de sista. Men det som faktiskt gjorde att det blev en kyrka, frälsningen från synd och till Gud, funkar. Det är på riktigt. Livet kan bli annorlunda. Jesus kan bli verklig i oss som han blev i dom som gav oss en kyrka att ta hand om.

Så sök Gud och hans frälsning medans tid är. 

Gör det som Han har gett dig att göra (och INTE det som andra tycker du ska göra)

Slappna av och bekymra dig inte över höstens kyla och mörker...och kyrkans minskade position och ökande kris. 

Lev i frälsningen och lita på Gud. 

Känn ingen oro. Tro på Gud och på hans son Jesus som han har sänt. 

Då har kyrkan, världen och du och jag en chans.