Jag funderade lite på det här med hopp och kom att tänka på att det är märkligt hur saker och ting utvecklar sig. I en tid när (svensk) kristen tro fokuserade på synd och syndakataloger växte sig en ny teologi fram, en teologi som grundade sig på tanken om människans inneboende godhet och Guds oändliga kärlek. Bort med synd, för att citera en kollega, och in med en förlåtande Gud. En Gud som älskar alla som dom är. En Gud som tycker om oss.
Ingen fördömelse.
Ingen dom.
Inget helvete.
Ingen synd.
Ingen Djävul.
Inga demoner.
Ingen omvändelse.
Inga krav.
Tanken var säkert god för hur kunde Gud bry sig om ifall man hade gardiner eller inte eller om man fick dansa eller inte? Gud måste vara större än så, eller hur?
Nu blev det viktigt att istället för synd tala om nåd. Människan var inte längre en syndare, först och främst, utan en stackars varelse som behövde lite uppmuntran, lite tröst på vägen till himlen. Lite hjälp att klara av all okunskap och ignorans som finns och fanns.
Det som hände var att alla blev lika goda kålsupare. Påminner mig litegrann om när jag var nygift och jobbade som brandman i USA. Ofta fick jag höra uttrycket "det kommer att ändra sig om några år" om vårt äktenskap. Vi var för lyckliga och genom vår lycka blev de andras olyckliga äktenskap mycket tydligare. Allt blir tydligare i kontrast med dess motsats. Så mina kollegor ville hellre dra ner mitt lyckliga äktenskap till deras nivå än att försöka höja sitt egna äktenskap. En tendens som jag ser överallt, framförallt i landet Lagom.
Problemet är bara att om det ska va' nåt med nåden och Gud och allt så måste alla först ner på samma uschliga plats där vi fattar att vi har faktiskt en dom över oss men nåden räddar oss. Hur kan Guds nåd göra oss upphetsade och sprickfärdiga av glädje och tacksamhet om vi på samma gång inte fattar att vi är dödsdömda? Hur kan Guds räddning bli fantastisk om det inte finns något att räddas från? Hur kan vi förändra världen när vi själva förblir samma gamla hösttrötta pratmakare med fina ord och långa utläggningar om allt möjligt vi tycker är viktigt?
Det är en ironi att vi måste först inse att vi har en dom över oss och våra liv för att kunna inse att nåden och Guds kärlek är till för sådana som vi. Hopp behövs inte om man först inte inser att allt hopp är ute...men när man förstår och inser den Bibliska sanningen behöver man inte stanna upp och ta kort på alla synder och elände som finns och fanns i livet. Då gäller det att på Paulinskt sätt lämna det gamla syndlivet bakom sig (som var fullt av elände som leder till skam och död) och blicka framåt...därför att there is no condemnation for those who are in Christ Jesus. Kontrasten blir att det finns fördömelse för dom som inte är i Jesus Kristus. Men det finns alltid HOPP om vår teologi tillåter oss att balansera synd och hopp. Låt oss sätta vart ord på rätt sida korset.
måndag 3 oktober 2011
fredag 30 september 2011
Att ha fel
Varför är vi så otroligt dåliga på konflikter och det där med rätt och fel? När har Sverige eller du och jag tagit ställning till att något faktiskt är helt galet fel?
Det finns många saker där samhället fortfarande hävdar att vissa saker är rätt eller fel. Man har sällan haft så dålig grund till varför man tycker att något är rätt eller fel men likväl finns det en hel del där de flesta är överens. Populära ämnen i våra dagar är allt som har med kvinnor att göra, typ kvinnovåld (fel), kvinnors jämlikhet till män (rätt), trafficking (fel), abort (rätt), insemination för lesbiska (rätt), kvinnors dåliga lön (fel), kvinnors rätt att köpa och visa upp dyra handväskor (rätt).
I mina ögon är det intressant i sig att det här med "gender" har blivit så stort i Sverige. Jag tycker det verkar som om det råder så stort kaos och så stor förvirring att det förvånar mig inte att någon tyckte vi skulle införa ett tredje kön i Sverige, Hen. När den kanske mest grundläggande och fundamentala biten med att vara människa försvinner är allt möjligt...även en recension av filmen Bilar 2 där recensenten började sin recension med orden "Ja, vi vet ju att kön är en social konstruktion...". Hur käpprätt galet är det inte när man har kommit så långt att Sveriges största och mest inflytelserika tidning recenserar en barnfilm med en utläggning om "genderkonstruktioner"?
Men för att återgå till min tanke om rätt och fel. Jag läser fru Camnerins abstrakt i hennes arbete om försoningen i kristen tro...och förfasas över den radikala feltänkande som finns där. MEN då visar det sig att det som suspekt är inte att hon menar t.ex. att korset är problematiskt i kristen tro/försoningslära utan istället att jag säger att hon har fel. Varför är det så? Varför är det snudd på lag att gängse norm är en falsk tolerans och s.k. öppenhet för allt? Hur kan t.ex. en kyrka ledas av tre människor som delar diametralt olika syn och tro på försoningen? Det är ju inte möjligt att två motsatser är rätt, eller hur?
Men ingen vill säga till den andre att "du har fel". Man är feg eller man vill inte såra någon eller man vet kanske inte riktigt varför man tycker att någon har fel. Dessutom är våra liv så påverkade av vår samtid att vi tror på fullt allvar att objektiv sanning inte finns, att alla sanningar är ok, att var och en blir salig på sin tro, att man inte kan veta något utan bara tro något inom kristendomen, osv..
Men vem har bestämt det?
Jag tar det för givet att en avgörande sak i våra liv och i vår tro är att vi måste veta vad som är rätt och fel, vad som är etiskt och moraliskt rätt och fel. Vad som är rätt och fel tro. Skälet till detta är att Jesus tyckte så, Paulus tyckte så, Petrus tyckte så, Johannes tyckte så och hela Bibeln tycker så. Gud säger att x är fel och y är rätt, då är det så. Punkt. Nej, vi kan inte i oss själva säga vad som är rätt eller fel men det är ju därför Gud gav oss Bibeln och vårt förstånd och vår läskunnighet.
En norrman som hade ett TV program där han levde "ett med naturen" avslöjades nyligen att ha bott på hotell under sin tid i vildmarken när kameran var avstängd. När han avslöjades sa han "det är svårt att veta vad som är rätt och fel och det är svårt att ta reda på". Snack. Det är bara att slå upp i Bibeln och läsa...om nu ditt samvete är helt avstängt så till den grad att lögn inte känns fel.
Det finns rätt och fel och det är inte svårt att veta vilket i de flesta fall. Det som är svårt att böja sig för Gud och erkänna att Han vet men inte jag.
onsdag 21 september 2011
från marginalen
Det är en intressant gåta att tillhöra Jesus, universums mittpunkt och omfång, men ändå befinna sig i samhällets marginal. Ungefär som att sitta i skolbänken och höra hur "all makt i himlen och på jorden har givits åt mig [Jesus]" men dyka upp som predikant på sin första gudstjänst och 12 stycken pensionärer sitter i bänkarna.
Det finns inte så oerhört många vägar vidare att gå, trots att det i våra tider finns så otroligt många vägar att gå rent generellt. Om vi är ensamma och ingen kommer på våra fantastiska predikningar kan vi blogga eller twittra eller facebooka. Om ingen tycker att det vi säger är bra kan vi kommentera anonymt. Om vi vill ändra på världen kan vi skriva en insändare till Sändaren i pajamas.
En väg att gå, som jag tror på, är att börja med insikten att det inte finns så många vägar för Guds rike att gå vidare. Det är vad det är oavsett vad vi tycker eller tror. Denna vägen kallar jag för Vincents väg. Vincent av Lerins var en härlig kille som levde för länge sedan och som rent vetenskapligt gick till väga för att komma till rätta med frågan "Vad är kristen tro?". Han som vi inser att det behövs en auktoritet som säger att "evangeliet är x och inte y", "frälsning är x och inte y", och så vidare. Kyrkan hade påven men vad hände om kyrkan eller påven gjorde/valde/röstade fel? Hur vet man det? Vincent av Lerins gjorde en undersökning i hela kristendomen och kom fram till följande formel som en måttstock på vad som är kristen tro: "Det som har trotts av alla, på alla platser, genom alla tider, är kristen tro". För min del är den helt lysande och hjälper oss att hålla fast vi den tro som lärjungarna fick av Jesus och GT (Jesus Bibel).
På denna vägen, där tron liksom i sitt innehåll är dynamiskt men också statiskt (den går djupare, inte bredare) finns det en annan insikt som jag tror är viktig för oss i marginalen. Guds rike rullar på, för Gud är inte så nödgad av oss att allt står stilla och väntar på att vi ska göra rätt eller hitta rätt eller lyssna rätt. Gud har i sin vishet valt kyrkan som medel att frälsa världen men kyrkan är större än x antal medlemmar. Det är Gud som frälser världen, inte vi. Detta får den konsekvens att vi måste stanna upp och se var är Guds rike på gång. Vad gör Gud i vårt samhälle, eller ännu hellre i våra medmänniskor, idag? Detta tar tid och det kräver disciplin. Det kräver djup kunskap om den tro vi har fått i arv och det kräver ett stort mått av öppenhet och ödmjukhet inför våra medmänniskor. Dom är inte våra fiender oavsett hur fel dom har eller gör. Detta gör också att vi inte tar oss själva på så stort allvar även om vårt uppdrag är allvarligt.
Detta i sin tur leder till ännu en insikt och det är att vi måste komma närmre människorna än vad vi gör idag. Vi måste först och främst dyka rätt ner i den ocean av tro som Vincent beskriver men sedan komma upp på land igen, drypande genomblöta och droppandes av den tro vi har mött där i Guds ocean för att skvätta ner vår omgivning. En människa åt gången, och antagligen människor som vi umgås med i vanliga fall. Jag tror inte att alla måste umgås med alla och vara allas evangelist. Det är onaturligt. Jag tror hellre att alla måste vara äkta evangelister så som dom är och på så sätt nå dom människor som man umgås med mest naturligt. Självklart betyder inte detta att man kan slippa träffa jobbiga och smutsiga människor för vi ska nå alla människor, men jag tror det är viktigt att vi får vara den typen av människor som Gud har tänkt oss till. Dryper vi sedan av Guds liv/vatten tvivlar jag på att vi bara talar och umgås med vackra människor. Det gjorde inte Gud.
Till sist tror jag det är av yppersta vikt att vi inte gör vår tro mer fantastisk än vad vi har upplevt den som. I våra dagar är äkthet så ovanligt att folk knappt tror det finns. Reklamvärldens ord-massaker har gjort att folk rent instinktivt känner på sig att nåt är fel om det låter för bra (vilket är väldigt intressant i sig. Har folk en äkthets indikator inbyggt? Av vem?). Därför tvivlar jag på uttalande eller publikationer som får tron att låta så övernaturligt fantastisk. Är kyrkan verkligen så fantastisk som vi säger att den är? Är den som en familj där man hjälper varandra och stödjer varandra...eller är det så att man känner sin brevbärare bättre än många "bröder och systrar"?
Först om vi har haft "first hand knowledge of God" kan vi ha nåt att säga för är det nåt vår samtid letar efter och saknar så är det något som faktiskt händer och förändrar. Har ni tänkt på att nästan allt i vårt samhälle är tomt? Där vi lägger ner mest pengar och tid och kraft, exempelvis våra hus eller våra bilar eller våra jobb eller våra prylar eller våra resor är tomma i sig. Allt måste fyllas med innehåll och om vi är dom som ska fylla livet med innehåll, vilket det är, så blir det ju omöjligt att genomföra om det är oss det är "fel" på...om det är du och jag som behöver fyllas med nåt (typ liv).
Men har vi fyllts av Gud, genom den trånga, smala grinden kallad "omvändelse och tro", DÅ har vi något att komma med. Om vi verkligen har Gud i oss och vet om det och världen ser det...då händer det grejer. Inte förr.
Det finns inte så oerhört många vägar vidare att gå, trots att det i våra tider finns så otroligt många vägar att gå rent generellt. Om vi är ensamma och ingen kommer på våra fantastiska predikningar kan vi blogga eller twittra eller facebooka. Om ingen tycker att det vi säger är bra kan vi kommentera anonymt. Om vi vill ändra på världen kan vi skriva en insändare till Sändaren i pajamas.
En väg att gå, som jag tror på, är att börja med insikten att det inte finns så många vägar för Guds rike att gå vidare. Det är vad det är oavsett vad vi tycker eller tror. Denna vägen kallar jag för Vincents väg. Vincent av Lerins var en härlig kille som levde för länge sedan och som rent vetenskapligt gick till väga för att komma till rätta med frågan "Vad är kristen tro?". Han som vi inser att det behövs en auktoritet som säger att "evangeliet är x och inte y", "frälsning är x och inte y", och så vidare. Kyrkan hade påven men vad hände om kyrkan eller påven gjorde/valde/röstade fel? Hur vet man det? Vincent av Lerins gjorde en undersökning i hela kristendomen och kom fram till följande formel som en måttstock på vad som är kristen tro: "Det som har trotts av alla, på alla platser, genom alla tider, är kristen tro". För min del är den helt lysande och hjälper oss att hålla fast vi den tro som lärjungarna fick av Jesus och GT (Jesus Bibel).
På denna vägen, där tron liksom i sitt innehåll är dynamiskt men också statiskt (den går djupare, inte bredare) finns det en annan insikt som jag tror är viktig för oss i marginalen. Guds rike rullar på, för Gud är inte så nödgad av oss att allt står stilla och väntar på att vi ska göra rätt eller hitta rätt eller lyssna rätt. Gud har i sin vishet valt kyrkan som medel att frälsa världen men kyrkan är större än x antal medlemmar. Det är Gud som frälser världen, inte vi. Detta får den konsekvens att vi måste stanna upp och se var är Guds rike på gång. Vad gör Gud i vårt samhälle, eller ännu hellre i våra medmänniskor, idag? Detta tar tid och det kräver disciplin. Det kräver djup kunskap om den tro vi har fått i arv och det kräver ett stort mått av öppenhet och ödmjukhet inför våra medmänniskor. Dom är inte våra fiender oavsett hur fel dom har eller gör. Detta gör också att vi inte tar oss själva på så stort allvar även om vårt uppdrag är allvarligt.
Detta i sin tur leder till ännu en insikt och det är att vi måste komma närmre människorna än vad vi gör idag. Vi måste först och främst dyka rätt ner i den ocean av tro som Vincent beskriver men sedan komma upp på land igen, drypande genomblöta och droppandes av den tro vi har mött där i Guds ocean för att skvätta ner vår omgivning. En människa åt gången, och antagligen människor som vi umgås med i vanliga fall. Jag tror inte att alla måste umgås med alla och vara allas evangelist. Det är onaturligt. Jag tror hellre att alla måste vara äkta evangelister så som dom är och på så sätt nå dom människor som man umgås med mest naturligt. Självklart betyder inte detta att man kan slippa träffa jobbiga och smutsiga människor för vi ska nå alla människor, men jag tror det är viktigt att vi får vara den typen av människor som Gud har tänkt oss till. Dryper vi sedan av Guds liv/vatten tvivlar jag på att vi bara talar och umgås med vackra människor. Det gjorde inte Gud.
Till sist tror jag det är av yppersta vikt att vi inte gör vår tro mer fantastisk än vad vi har upplevt den som. I våra dagar är äkthet så ovanligt att folk knappt tror det finns. Reklamvärldens ord-massaker har gjort att folk rent instinktivt känner på sig att nåt är fel om det låter för bra (vilket är väldigt intressant i sig. Har folk en äkthets indikator inbyggt? Av vem?). Därför tvivlar jag på uttalande eller publikationer som får tron att låta så övernaturligt fantastisk. Är kyrkan verkligen så fantastisk som vi säger att den är? Är den som en familj där man hjälper varandra och stödjer varandra...eller är det så att man känner sin brevbärare bättre än många "bröder och systrar"?
Först om vi har haft "first hand knowledge of God" kan vi ha nåt att säga för är det nåt vår samtid letar efter och saknar så är det något som faktiskt händer och förändrar. Har ni tänkt på att nästan allt i vårt samhälle är tomt? Där vi lägger ner mest pengar och tid och kraft, exempelvis våra hus eller våra bilar eller våra jobb eller våra prylar eller våra resor är tomma i sig. Allt måste fyllas med innehåll och om vi är dom som ska fylla livet med innehåll, vilket det är, så blir det ju omöjligt att genomföra om det är oss det är "fel" på...om det är du och jag som behöver fyllas med nåt (typ liv).
Men har vi fyllts av Gud, genom den trånga, smala grinden kallad "omvändelse och tro", DÅ har vi något att komma med. Om vi verkligen har Gud i oss och vet om det och världen ser det...då händer det grejer. Inte förr.
torsdag 8 september 2011
Jesus hade fel
...trodde jag när jag läste Bibeln härom dagen. Så kan det väl inte stå och så kan han ju inte mena?? Hur lätt det är att min bild av Jesus blir formgivande för hur Jesus faktiskt är. Det finns ett botemedel.
The Methodist way. Att höra the superhero pastor Adam Hamilton beskriva Metodistkyrkan i varma och tydliga ordalag gjorde gott. Vi som knappt vet varför vi är Metodister, eller var, fick höra hur fantastiskt bra vi är och hur sunda och "Via media/Mittenvägen" vi är. Att vara mittenfolket måste ju vara en straffspark i landet Lagom men ack nej...
Att hålla ihop evangeliets olika tankar är få protestantiska förbund ordnat som vårt. Evangeliet är brett och spretigt men det är inte vad som helst. Det är X men inte Y...och vi människor har svårt för sånt. Katolska kyrkan är bättre än många andra på att leva med ett brett evangelium men vi är inte långt efter och det känns väldigt bra.
Vi kan till exempel hålla ihop kärlek och helighet (iallafall på papperet) och det är ovanligt. Vi kan säga med Bibeln på hjärtat att Gud älskar dig som du är men kräver omvändelse. Det är så lätt hänt att "vår" Jesus blir en Jesus som aldrig ställde krav, som accepterade människor som du var och välsignade deras liv och val, som vann alla människor med sin kärlek och nåd och sanning, som tog hand om alla människor och bara tyckte illa om fariséer och teologiexperter...men älskade alla svaga och fattiga. Problemet är bara att det är en halv Jesus och en halv Jesus blir ingen hel relation. Alla kan tälja till en egen Jesus som passar behoven (HBT Jesus, Socialism Jesus, Green-peace Jesus, Sälja vapen Jesus, etc...), men endast Bibelordet i sin helhet kan ge oss den riktiga Jesus.
Jag tror att ett sätt att hitta Jesus-livet är att gå tillbaka till Bibeln och läsa HELA Bibeln med ett öppet sinne och traditionens hjälp och Andens ledning. Att bli som ett (skol-)barn igen och återgå till HELA Bibelordet är inte så lätt men viktigt. Tro på vad som står utan en massa krångliga och bortförklaringar. Vi ska inte läsa barnsligt men barnslikt, lita på att universums Gud faktiskt kan bevara det vi behöver veta i Bibeln utan att budskapet ska gå förlorat genom historiens gång.
The Methodist Way - Bibelns folk
The Methodist way. Att höra the superhero pastor Adam Hamilton beskriva Metodistkyrkan i varma och tydliga ordalag gjorde gott. Vi som knappt vet varför vi är Metodister, eller var, fick höra hur fantastiskt bra vi är och hur sunda och "Via media/Mittenvägen" vi är. Att vara mittenfolket måste ju vara en straffspark i landet Lagom men ack nej...
Att hålla ihop evangeliets olika tankar är få protestantiska förbund ordnat som vårt. Evangeliet är brett och spretigt men det är inte vad som helst. Det är X men inte Y...och vi människor har svårt för sånt. Katolska kyrkan är bättre än många andra på att leva med ett brett evangelium men vi är inte långt efter och det känns väldigt bra.
Vi kan till exempel hålla ihop kärlek och helighet (iallafall på papperet) och det är ovanligt. Vi kan säga med Bibeln på hjärtat att Gud älskar dig som du är men kräver omvändelse. Det är så lätt hänt att "vår" Jesus blir en Jesus som aldrig ställde krav, som accepterade människor som du var och välsignade deras liv och val, som vann alla människor med sin kärlek och nåd och sanning, som tog hand om alla människor och bara tyckte illa om fariséer och teologiexperter...men älskade alla svaga och fattiga. Problemet är bara att det är en halv Jesus och en halv Jesus blir ingen hel relation. Alla kan tälja till en egen Jesus som passar behoven (HBT Jesus, Socialism Jesus, Green-peace Jesus, Sälja vapen Jesus, etc...), men endast Bibelordet i sin helhet kan ge oss den riktiga Jesus.
Jag tror att ett sätt att hitta Jesus-livet är att gå tillbaka till Bibeln och läsa HELA Bibeln med ett öppet sinne och traditionens hjälp och Andens ledning. Att bli som ett (skol-)barn igen och återgå till HELA Bibelordet är inte så lätt men viktigt. Tro på vad som står utan en massa krångliga och bortförklaringar. Vi ska inte läsa barnsligt men barnslikt, lita på att universums Gud faktiskt kan bevara det vi behöver veta i Bibeln utan att budskapet ska gå förlorat genom historiens gång.
The Methodist Way - Bibelns folk
måndag 5 september 2011
The evolution of truth
Det har varit konferens. Vi har funderat på hur våra församlingar inom kyrkan kan växa och frodas, utvecklas och förändra världen.
En av talarna var Adam Hamilton, en amerikansk superhero som började sin församling med 4 och nu är 18000. En megachurch starkt präglad av affärsvärlden. Mycket var bra, mycket var inte bra men jag tror det är viktigt att inse att det är ok om andra inte gör som jag. Det kan vara bra även om inte jag tycker om det eller håller med om hur man gör det (kyrka, alltså). Om människor verkligen kommer till tro i hans församling så är det bara bra.
Samme true-blue american superpastor tog även upp frågan om homosexualitet. Motvilligt ska nämnas, och det kan man ju förstå. Han gjorde det bra och visade på respekt för både sidor i debatten. Det som retade mig och som jag tror är en väldigt farlig väg att börja vandra är inte vägen från konservativ till liberal. Jag tror däremot att det är väldigt farligt när man säger att "kyrkans position i den här frågan kommer att ändra sig inom 20 år när de unga som idag i stor majoritet håller en liberal position i frågan börja komma upp i ålder och röstar på General Conference"...och när man tycker att en sådan framtid är ok.
Frågan är väl ändå inte upp till tidsandan? Det är i mina ögon helt fel om en kyrka i väsentliga delar av sin teologi kan ändra sig genom årens gång. Det har smugit sig in en slags evolutions-tänk i kyrkan att det nya alltid är en förbättring av det gamla...men vem har sagt att det är på det sättet? Inom kyrkan har det ju alltid varit tvärtom, att blicka tillbaka till ursprunget och Jesus. Vi kan och får inte bli så förälskade i vår moderna och postmoderna värld att vi går på niten att allt nytt är bra och det gamla är per definition dåligt.
För att vara trovärdig och trofast måste en kyrka, i mina ögon, säga att "x är enligt Gud fel och synd" oavsett vad vi tycker eller vad vår omvärld säger. Det kan väl inte vara möjligt att t.ex. homosexualitet idag och igår och genom två millenier är synd och att missa Guds plan och mening med eviga konsekvenser...men att det inom 20 år kommer att bli ok? Hur schysst är det mot homosexuella som levde på 1900-talet och aldrig fick uppleva den radikala förändringen i kyrkan? Har kyrkan alltså haft fel i alla år och lurat människor när den har sagt att t.ex. utlevd homosexualitet är en synd? Hur kan människor då överhuvudtaget lita på att kyrkan vet vad den talar om idag eller i framtiden i sådana fall? Vad mer påstår sig kyrkan veta är synd men som egentligen kan ändras om några år?
Nej, det känns inte schysst att ändra sig hela tiden. Dock är det inte heller schysst att behandla HBT människor (eller andra som finns i marginalen) på ett förnedrande sätt eller avvisande sätt. Jesus visar vägen, som vanligt, i berättelsen om kvinnan/horan som fällde tårar på Jesu fötter och torkade dom med sitt hår i Lukas 7 (som vår biskop predikade om nyligen). Poängen är inte att det är ok att vara prostituerad och fortsätta med det (Jesus älskar dig och allt du gör som det är). Poängen är att kvinnan kom till Jesus, "bad"/önskade om förlåtelse, ville bli älskad och upprättad, älskade Jesus, trodde att Jesus kunde och ville det, litade på Jesus (säkerligen med viss bävan för vad han skulle säga) och fick sin frälsning genom sin tro. Aldrig någonsin sa Jesus att "det är ok att du är som du är...fortsätt med att synda för synd finns inte längre." Jesus tog emot alla men hade alltid en förvandling i bakfickan åt alla som önskade räddning och frälsning...genom omvändelse och tro (Markus 1:15).
Sanning kan aldrig utvecklas. Sanning kan aldrig bli falskhet och tvärtom. Den kan heller aldrig röstas fram. Sanning bara är och även om det är självklart att inte jag har sanningen kan det lika väl vara sant att jag har sanningen genom att jag har tagit emot den från någon annan, typ Jesus. Den är inte min i det att jag har hittat på den men den är min för jag har fått den i gåva av Jesus. Det har egentligen alla, i Bibel ordet, och samma gåva har försiktigt förts vidare från människa till människa, från generation till generation. Jag önskar inte ändra i den sanningen utan bara ta den till mig och leva ut den så att Jesus kan bli lika attraktiv för andra som han var och är för mig...och där har jag säkert mycket att lära.
En av talarna var Adam Hamilton, en amerikansk superhero som började sin församling med 4 och nu är 18000. En megachurch starkt präglad av affärsvärlden. Mycket var bra, mycket var inte bra men jag tror det är viktigt att inse att det är ok om andra inte gör som jag. Det kan vara bra även om inte jag tycker om det eller håller med om hur man gör det (kyrka, alltså). Om människor verkligen kommer till tro i hans församling så är det bara bra.
Samme true-blue american superpastor tog även upp frågan om homosexualitet. Motvilligt ska nämnas, och det kan man ju förstå. Han gjorde det bra och visade på respekt för både sidor i debatten. Det som retade mig och som jag tror är en väldigt farlig väg att börja vandra är inte vägen från konservativ till liberal. Jag tror däremot att det är väldigt farligt när man säger att "kyrkans position i den här frågan kommer att ändra sig inom 20 år när de unga som idag i stor majoritet håller en liberal position i frågan börja komma upp i ålder och röstar på General Conference"...och när man tycker att en sådan framtid är ok.
Frågan är väl ändå inte upp till tidsandan? Det är i mina ögon helt fel om en kyrka i väsentliga delar av sin teologi kan ändra sig genom årens gång. Det har smugit sig in en slags evolutions-tänk i kyrkan att det nya alltid är en förbättring av det gamla...men vem har sagt att det är på det sättet? Inom kyrkan har det ju alltid varit tvärtom, att blicka tillbaka till ursprunget och Jesus. Vi kan och får inte bli så förälskade i vår moderna och postmoderna värld att vi går på niten att allt nytt är bra och det gamla är per definition dåligt.
För att vara trovärdig och trofast måste en kyrka, i mina ögon, säga att "x är enligt Gud fel och synd" oavsett vad vi tycker eller vad vår omvärld säger. Det kan väl inte vara möjligt att t.ex. homosexualitet idag och igår och genom två millenier är synd och att missa Guds plan och mening med eviga konsekvenser...men att det inom 20 år kommer att bli ok? Hur schysst är det mot homosexuella som levde på 1900-talet och aldrig fick uppleva den radikala förändringen i kyrkan? Har kyrkan alltså haft fel i alla år och lurat människor när den har sagt att t.ex. utlevd homosexualitet är en synd? Hur kan människor då överhuvudtaget lita på att kyrkan vet vad den talar om idag eller i framtiden i sådana fall? Vad mer påstår sig kyrkan veta är synd men som egentligen kan ändras om några år?
Nej, det känns inte schysst att ändra sig hela tiden. Dock är det inte heller schysst att behandla HBT människor (eller andra som finns i marginalen) på ett förnedrande sätt eller avvisande sätt. Jesus visar vägen, som vanligt, i berättelsen om kvinnan/horan som fällde tårar på Jesu fötter och torkade dom med sitt hår i Lukas 7 (som vår biskop predikade om nyligen). Poängen är inte att det är ok att vara prostituerad och fortsätta med det (Jesus älskar dig och allt du gör som det är). Poängen är att kvinnan kom till Jesus, "bad"/önskade om förlåtelse, ville bli älskad och upprättad, älskade Jesus, trodde att Jesus kunde och ville det, litade på Jesus (säkerligen med viss bävan för vad han skulle säga) och fick sin frälsning genom sin tro. Aldrig någonsin sa Jesus att "det är ok att du är som du är...fortsätt med att synda för synd finns inte längre." Jesus tog emot alla men hade alltid en förvandling i bakfickan åt alla som önskade räddning och frälsning...genom omvändelse och tro (Markus 1:15).
Sanning kan aldrig utvecklas. Sanning kan aldrig bli falskhet och tvärtom. Den kan heller aldrig röstas fram. Sanning bara är och även om det är självklart att inte jag har sanningen kan det lika väl vara sant att jag har sanningen genom att jag har tagit emot den från någon annan, typ Jesus. Den är inte min i det att jag har hittat på den men den är min för jag har fått den i gåva av Jesus. Det har egentligen alla, i Bibel ordet, och samma gåva har försiktigt förts vidare från människa till människa, från generation till generation. Jag önskar inte ändra i den sanningen utan bara ta den till mig och leva ut den så att Jesus kan bli lika attraktiv för andra som han var och är för mig...och där har jag säkert mycket att lära.
måndag 15 augusti 2011
Efter ett långt uppehåll
Sommaren är snart slut. Otroligt vad tiden kan gå när man har en ny son i familjen. Vart tog all tid vägen för skrivande och bloggande?
Tankarna har dock snurrat (om än lite långsammare) kring det här med kyrka, pastor och att leva i ett så post-kristet land som vårt. Varför funkar det inte? Varför går så få till kyrkan? Vad är det för fel? Jag läser Bibeln och slås av en slående kontrast....det är så lite som behövs för att få det att funka där. För vår del är det så mycket som vi gör för att få det att funka. Hos dom kom folket även om Peter predikade att dom hade dödat livet självt. Hos oss kommer ingen även om vi predikar att alla är frälsta, Gud älskar dig som du är och KÄRLEKEN och NÅDEN är slogans.
Länge har det protestantiska projektet funderat på hur man ska vara kyrka och vad det innebär att vara kyrka i världen. I vår del av världen har det länge varit en trend att revisionister och Bultmann-fans har levt rövare i tro och kyrka för att (ofta men inte alltid) försöka hjälpa människor att hitta den riktiga och livs-givande Jesus. Om vi bortser från dom som med ren illvilja vill förändra kristen tro för att dom inte vill anpassa sig eller för att dom tycker att den är idiotisk så är den springande frågan för alla, "Var finns Jesus och hur får vi del av hans liv?".
Så jakten går. Från klassisk förståelse till post-kristen förståelse. Från hela Bibeln och dess felfria och Gudomliga auktoritet till klipp-och-klistra Bibel där urgamla heresier återuppväcks för att om möjligt kunna upptäcka vad tidigare generationer har gömt/glömt/missat. Med lykta letar många bland förkastade teorier och teologier...för Jesus-livet kan inte finnas i den enkla och raka förståelsen av Bibelordet, bröd och vin, dop och bön. Man har testat och funnit att den tro man har fått inte fungerar utan enbart lovar...utlovar ett liv som omöjligen kan finnas i gamla dammiga ord, liturgier eller böcker. Hur kan Jesus-livet, Andens liv, finnas tillgängligt i ord och riter när inte jag (läs: vem som helst) har upplevt det? Det är Tron det är fel på...inte oss.
Så har Sverige under decennier levt med en kristendom som till största del har letat efter Jesus-livet på andra ställen, nya ställen, det ena mer exotiskt än det andra. Exemplen kan mångfaldigas där man byter ut eller förändrar eller tar bort det man har tagit emot enbart för att man inte hittar det man söker och vill ha, Jesus-livet...och samtidigt med dalande medlemssiffror så har det med all säkerhet gått upp en del ljus (som oftast har släckts snabbt) att det kanske inte är så att Jesus-livet finns i s.k. "relevanta" eller "alternativa" versioner av Tron och om det är så att Jesus-livet inte finns i den historiska tro man hade tagit emot men inte heller i den tro man har konstruerat själv...var finns den då?
Förvirringen blir total och många är nog frestade att ge upp. I Svenska kyrkan har en studie nyligen funnit att endast 15% av medlemmarna tror på Jesus. Folket flyr kyrkan och kyrkan ligger i ruiner och ingen vet längre var Jesus-livet finns att få (fastän många högt och tydligt påstår sig veta). En ny kyrka har fötts men i princip är det ingen skilllnad. Den är inte svaret och har inte heller ambitionen att ha ett svar på frågan. Frågan har remitterats till församlingarna där man, just nu, funderar över just denna fråga. "Hur ska vi nu i höst vinna människor för Jesus? Hur ska vi finna och hur ska vi förmedla Jesus-livet till ett folk som inte bryr sig?". Hur ska man just denna höst undvika att misslyckas med sitt uppdrag? Hur ska man just detta verksamhetsår landa på + i medlemsstatistiken? Hur ska man just detta år vinna världen?
Att påstå att jag vet svaret vore högfärdigt om det vore så att jag hade kommit på det själv. Då hade ju jag varit en av dom som högljutt hade påstått mig veta det andra har missat. Men en sak vet jag och det är att jag är övertygad om att Jesus-livet finns varken i den tro jag skapar eller den tro du skapar. Min tro är inte min tro. Jesus-livet finns i den tro du och jag har tagit emot. I den enkla och uppenbara Bibeltexten. I nattvarden. I bönen. I Trobekännelserna. I den tro som förenar oss med Ortodoxa och Katoliker och som ödmjukt säger att vi inte kan skapa en ny tro (eller kyrka för den delen). Vi kan bara ta emot, ta in och ge vidare utan att redigera eller revidera, come Hell or high water, för att använda ett bra uttryck.
Tankarna har dock snurrat (om än lite långsammare) kring det här med kyrka, pastor och att leva i ett så post-kristet land som vårt. Varför funkar det inte? Varför går så få till kyrkan? Vad är det för fel? Jag läser Bibeln och slås av en slående kontrast....det är så lite som behövs för att få det att funka där. För vår del är det så mycket som vi gör för att få det att funka. Hos dom kom folket även om Peter predikade att dom hade dödat livet självt. Hos oss kommer ingen även om vi predikar att alla är frälsta, Gud älskar dig som du är och KÄRLEKEN och NÅDEN är slogans.
Länge har det protestantiska projektet funderat på hur man ska vara kyrka och vad det innebär att vara kyrka i världen. I vår del av världen har det länge varit en trend att revisionister och Bultmann-fans har levt rövare i tro och kyrka för att (ofta men inte alltid) försöka hjälpa människor att hitta den riktiga och livs-givande Jesus. Om vi bortser från dom som med ren illvilja vill förändra kristen tro för att dom inte vill anpassa sig eller för att dom tycker att den är idiotisk så är den springande frågan för alla, "Var finns Jesus och hur får vi del av hans liv?".
Så jakten går. Från klassisk förståelse till post-kristen förståelse. Från hela Bibeln och dess felfria och Gudomliga auktoritet till klipp-och-klistra Bibel där urgamla heresier återuppväcks för att om möjligt kunna upptäcka vad tidigare generationer har gömt/glömt/missat. Med lykta letar många bland förkastade teorier och teologier...för Jesus-livet kan inte finnas i den enkla och raka förståelsen av Bibelordet, bröd och vin, dop och bön. Man har testat och funnit att den tro man har fått inte fungerar utan enbart lovar...utlovar ett liv som omöjligen kan finnas i gamla dammiga ord, liturgier eller böcker. Hur kan Jesus-livet, Andens liv, finnas tillgängligt i ord och riter när inte jag (läs: vem som helst) har upplevt det? Det är Tron det är fel på...inte oss.
Så har Sverige under decennier levt med en kristendom som till största del har letat efter Jesus-livet på andra ställen, nya ställen, det ena mer exotiskt än det andra. Exemplen kan mångfaldigas där man byter ut eller förändrar eller tar bort det man har tagit emot enbart för att man inte hittar det man söker och vill ha, Jesus-livet...och samtidigt med dalande medlemssiffror så har det med all säkerhet gått upp en del ljus (som oftast har släckts snabbt) att det kanske inte är så att Jesus-livet finns i s.k. "relevanta" eller "alternativa" versioner av Tron och om det är så att Jesus-livet inte finns i den historiska tro man hade tagit emot men inte heller i den tro man har konstruerat själv...var finns den då?
Förvirringen blir total och många är nog frestade att ge upp. I Svenska kyrkan har en studie nyligen funnit att endast 15% av medlemmarna tror på Jesus. Folket flyr kyrkan och kyrkan ligger i ruiner och ingen vet längre var Jesus-livet finns att få (fastän många högt och tydligt påstår sig veta). En ny kyrka har fötts men i princip är det ingen skilllnad. Den är inte svaret och har inte heller ambitionen att ha ett svar på frågan. Frågan har remitterats till församlingarna där man, just nu, funderar över just denna fråga. "Hur ska vi nu i höst vinna människor för Jesus? Hur ska vi finna och hur ska vi förmedla Jesus-livet till ett folk som inte bryr sig?". Hur ska man just denna höst undvika att misslyckas med sitt uppdrag? Hur ska man just detta verksamhetsår landa på + i medlemsstatistiken? Hur ska man just detta år vinna världen?
Att påstå att jag vet svaret vore högfärdigt om det vore så att jag hade kommit på det själv. Då hade ju jag varit en av dom som högljutt hade påstått mig veta det andra har missat. Men en sak vet jag och det är att jag är övertygad om att Jesus-livet finns varken i den tro jag skapar eller den tro du skapar. Min tro är inte min tro. Jesus-livet finns i den tro du och jag har tagit emot. I den enkla och uppenbara Bibeltexten. I nattvarden. I bönen. I Trobekännelserna. I den tro som förenar oss med Ortodoxa och Katoliker och som ödmjukt säger att vi inte kan skapa en ny tro (eller kyrka för den delen). Vi kan bara ta emot, ta in och ge vidare utan att redigera eller revidera, come Hell or high water, för att använda ett bra uttryck.
onsdag 15 juni 2011
En biskop pratar politikiska
Svenska kyrkan har släppt en undersökning som ger ett väldigt bra underlag för hur dess medlemmar ser på sin kyrka och tro. 15% tror på Jesus. Biskop Eva Brunne menar att det inte är en krisrapport utan säger:
"- Det kan finnas en risk att man ser det så, men det här är ett viktigt material för oss för när vi ska se hur vi ska vara kyrka. Det är ingen kris att det finns ett antal ateister och agnostiker som vill vara med. Att de valt att inte gå ur säger något om att vi är en kyrka med mycket stort förtroende."
Självklart är det ingen kris att ateister eller agnostiker vill vara med vilket inte heller är frågan. Förvisso borde det vara en kris att ateister känner sig hemma i en kyrka som tror på Gud som medlemmar, men det är ett annat problem. Huvudproblemet är väl ändå att endast 15% tror på Jesus. Hur kan det bli något annat än kris i en kyrka om 85% inte tror på Jesus?
Föga förvånande talar f.d. statskyrkan politikiska för i verklighetens språk kallas ett sådant resultat för kris.
Undrar vad det skulle bli i de andra kyrkorna?
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=264978
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kyrkan-ifragasatter-sin-relevans_6245786.svd
"- Det kan finnas en risk att man ser det så, men det här är ett viktigt material för oss för när vi ska se hur vi ska vara kyrka. Det är ingen kris att det finns ett antal ateister och agnostiker som vill vara med. Att de valt att inte gå ur säger något om att vi är en kyrka med mycket stort förtroende."
Självklart är det ingen kris att ateister eller agnostiker vill vara med vilket inte heller är frågan. Förvisso borde det vara en kris att ateister känner sig hemma i en kyrka som tror på Gud som medlemmar, men det är ett annat problem. Huvudproblemet är väl ändå att endast 15% tror på Jesus. Hur kan det bli något annat än kris i en kyrka om 85% inte tror på Jesus?
Föga förvånande talar f.d. statskyrkan politikiska för i verklighetens språk kallas ett sådant resultat för kris.
Undrar vad det skulle bli i de andra kyrkorna?
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=264978
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kyrkan-ifragasatter-sin-relevans_6245786.svd
söndag 12 juni 2011
Vem behöver ett samfund?
Spelar samfund någon roll?
På ett sätt inte och på ett annat sätt absolut. Samfund spelar ingen roll om man inte är kristen och vill bli det. Däremot spelar samfund en väldigt viktig roll när det handlar om det kristna livet. Ingen organisation (sorry Katoliker) frälser eller helgar men kyrkor/samfund kan antingen hjälpa eller stjälpa livet i Jesus, det vi även kallar för helgelse.
För en otroende är samfundsfrågan helt ointressant förutom vad som skiljer dom åt vilket ju i våra dagar är en icke-fråga då spridningen är lika stor inom samfunden. Nästan ingen borde välja Jesus beroende på ett samfund men man borde välja var man vill tjäna Gud och leva sitt kristna liv.
I upptakten till GF-kyrkans blivande gjordes en analys av vårt samhälle där 9 punkter lades fram. Dessa punkter ansågs som problem eller möjligheter i samhället där kyrkan kunde vara en kraft för det goda. Bland dessa stod bl.a. individualismen och ytligheten. Helt riktigt är dessa två problem för ett samhälle eftersom de i grund och botten uppmanar till anarki och banalitet. Detta i sin tur leder att i samhällen som vårt med en lång kristen historia kommer olika krafter att försöka motverka dessa två, anarki och banalitet, eftersom de anses (med rätta) vara destruktiva och meningslösa. Individualism (som i grunden flirtar med anarki) leder till förödande maktkamper och politiska rävspel. Ytlighet leder till det som alla anser vara höjden av löjlighet att t.ex. BigBrother Börje står på löpsedeln när Syriens president mördar sina egna. Innerst inne tycker alla att ytlighet är meningslöst men det är det enda som finns när djupet är borta...och med djupet menar jag Gud.
Åter till frågan om samfund behövs. Samfund och kyrka är ju egentligen bara en samling människor som samlas och delar en uppfattning om Gud och världen. Den vill vara en del av Jesu kropp, ledas av Jesus och visa vägen till Jesus...men också fostra i Jesus, hjälpa och undervisa i efterföljelse, stödja i kriser, hjälpa ett trasigt samhälle, m.m.. Om då ett samfund, som är en större version av den lokala församlingen, inte gör detta blir det heller inget av församlingen. Lite falskt. Hur kan en församling vara trovärdig om den inte delar samfundets åsikter och tankar om hur man främjar livet som kristen, som ett exempel.
Ett exempel på detta är att t.ex. GF-kyrkan har hitintills valt att inte ta ställning i någon fråga som kan härledas till just ytlighet eller individualism, förutom i beslutet att låta alla församlingar ha sin egen tro och syn på ett liv med Jesus i nästan alla avseenden. Men för att trovärdigheten ska bli äkta måste även frågor och situationer upp på tapeten som alla brottas med och där alla har olika åsikter. Hur ska det protestantiska projektets allra största problem, auktoritet, avgöras i ett samfund när alla får ha sina egna åsikter? Kan det bli ett samfund där medlemmarna känner sig delaktiga och hörda om alla får tro som dom vill?
Nu låter detta som kritik mot GF-kyrkan vilket inte riktigt är tanken. Detta finns inom alla samfund, mer eller mindre, och min åsikt är att samfund är en naturlig del av Guds samlande av sina barn och dessa barns längtan efter samhörighet, gemenskap och hjälp i efterföljelse och förståelse av vem Gud är och vad han vill med oss. Visst spelar det roll med samfund för ett samfunds enda berättigade skäl att existera är att det främjar den gemensamma strävan och längtan dess medlemmar har att på djupet förstå, älska och följa huvudet Jesus.
Låt oss slippa förenklade svar på frågan om det betyder något vilket samfund man tillhör. Det är viktigt om man tar sitt ansvar som kristen på allvar och att man inser att man inte är en ö utan i ständigt behov av relationer med andra (vilket är ett annat sätt att säga samfund). Samfund är en del av dig och du en del av det och då är det klart det spelar roll var man finns. Vi tror på en Treenighet och inte en Tre-Gud-het. Gud är en, Fader, Son och Ande. Detta är bilden av en kyrka eller ett samfund. Vi är inte individer som råkar vara medlemmar i samma klubb. Vi är personer skapade i treenighetens avbild som är en enighet av skillnader.
På ett sätt inte och på ett annat sätt absolut. Samfund spelar ingen roll om man inte är kristen och vill bli det. Däremot spelar samfund en väldigt viktig roll när det handlar om det kristna livet. Ingen organisation (sorry Katoliker) frälser eller helgar men kyrkor/samfund kan antingen hjälpa eller stjälpa livet i Jesus, det vi även kallar för helgelse.
För en otroende är samfundsfrågan helt ointressant förutom vad som skiljer dom åt vilket ju i våra dagar är en icke-fråga då spridningen är lika stor inom samfunden. Nästan ingen borde välja Jesus beroende på ett samfund men man borde välja var man vill tjäna Gud och leva sitt kristna liv.
I upptakten till GF-kyrkans blivande gjordes en analys av vårt samhälle där 9 punkter lades fram. Dessa punkter ansågs som problem eller möjligheter i samhället där kyrkan kunde vara en kraft för det goda. Bland dessa stod bl.a. individualismen och ytligheten. Helt riktigt är dessa två problem för ett samhälle eftersom de i grund och botten uppmanar till anarki och banalitet. Detta i sin tur leder att i samhällen som vårt med en lång kristen historia kommer olika krafter att försöka motverka dessa två, anarki och banalitet, eftersom de anses (med rätta) vara destruktiva och meningslösa. Individualism (som i grunden flirtar med anarki) leder till förödande maktkamper och politiska rävspel. Ytlighet leder till det som alla anser vara höjden av löjlighet att t.ex. BigBrother Börje står på löpsedeln när Syriens president mördar sina egna. Innerst inne tycker alla att ytlighet är meningslöst men det är det enda som finns när djupet är borta...och med djupet menar jag Gud.
Åter till frågan om samfund behövs. Samfund och kyrka är ju egentligen bara en samling människor som samlas och delar en uppfattning om Gud och världen. Den vill vara en del av Jesu kropp, ledas av Jesus och visa vägen till Jesus...men också fostra i Jesus, hjälpa och undervisa i efterföljelse, stödja i kriser, hjälpa ett trasigt samhälle, m.m.. Om då ett samfund, som är en större version av den lokala församlingen, inte gör detta blir det heller inget av församlingen. Lite falskt. Hur kan en församling vara trovärdig om den inte delar samfundets åsikter och tankar om hur man främjar livet som kristen, som ett exempel.
Ett exempel på detta är att t.ex. GF-kyrkan har hitintills valt att inte ta ställning i någon fråga som kan härledas till just ytlighet eller individualism, förutom i beslutet att låta alla församlingar ha sin egen tro och syn på ett liv med Jesus i nästan alla avseenden. Men för att trovärdigheten ska bli äkta måste även frågor och situationer upp på tapeten som alla brottas med och där alla har olika åsikter. Hur ska det protestantiska projektets allra största problem, auktoritet, avgöras i ett samfund när alla får ha sina egna åsikter? Kan det bli ett samfund där medlemmarna känner sig delaktiga och hörda om alla får tro som dom vill?
Nu låter detta som kritik mot GF-kyrkan vilket inte riktigt är tanken. Detta finns inom alla samfund, mer eller mindre, och min åsikt är att samfund är en naturlig del av Guds samlande av sina barn och dessa barns längtan efter samhörighet, gemenskap och hjälp i efterföljelse och förståelse av vem Gud är och vad han vill med oss. Visst spelar det roll med samfund för ett samfunds enda berättigade skäl att existera är att det främjar den gemensamma strävan och längtan dess medlemmar har att på djupet förstå, älska och följa huvudet Jesus.
Låt oss slippa förenklade svar på frågan om det betyder något vilket samfund man tillhör. Det är viktigt om man tar sitt ansvar som kristen på allvar och att man inser att man inte är en ö utan i ständigt behov av relationer med andra (vilket är ett annat sätt att säga samfund). Samfund är en del av dig och du en del av det och då är det klart det spelar roll var man finns. Vi tror på en Treenighet och inte en Tre-Gud-het. Gud är en, Fader, Son och Ande. Detta är bilden av en kyrka eller ett samfund. Vi är inte individer som råkar vara medlemmar i samma klubb. Vi är personer skapade i treenighetens avbild som är en enighet av skillnader.
torsdag 9 juni 2011
tisdag 7 juni 2011
Athanasius
hette en man som för länge sedan befann sig i en spännande men också mycket allvarlig situation. Jag kände en liten del av det han måste han känt för sisådär 1700 år sedan.
I helgen röstades ett nytt samfund fram. Det låter väldigt bra om man lyssnar på dom som tycker att detta är bra, nästan trendbrytande. Tonläget är uppskruvat och plötsligt har lite håglösa metodister och andra fått en nästan amerikansk glöd i både ord och skrift. The sky is the limit.
Själv röstade jag efter övertygelse och således var mitt tonläge inte riktigt detsamma. Förvisso är parallelen till Athanasius inte klockren...han var i minoritet för en Biblisk tro på Gud som Treenig vilket knappast är min verklighet när jag röstar emot majoriteten idag. Nu står inte Biblisk tro på spel. Ändå infinner sig en känsla jag tror jag delar med Athanasius, nämnligen den där känslan som får mig att undra om jag har fel och majoriteten har rätt. Kan det vara så att jag borde ändra mig och rösta för den nya kyrkan eftersom så väldigt många andra verkar tycka att det är en bra grej?
Nog är det många som inte röstar för den nya kyrka efter moget övervägande och djupgående analys om att den ligger i Guds vilja, men det är många som tydligen upplever att Gud vill denna nya kyrka. Då känns det inte så självklart att rösta "nej". Är jag bättre på att känna vad Guds vilja är än alla ja-sägare?
Jag tror inte det handlar om det. Guds rike är inte vad majoriteten röstar om. Dessutom handlar det i detta läge inte om himmel eller helvete utan istället om var man känner sig hemma och var man tror att Gud leder en. Den stora frågan är om samfundstillhörighet spelar någon roll egentligen. Frågar du nån på gatan är svaret sannolikt "nej". Nu är det ju dock så att jag och andra inte är "på gatan" utan mitt i smeten och då kanske det spelar roll. En del menar att det spelar ingen roll vilket samfund man tillhör bara man trivs och "funkar" i församlingen...men jag tycker det är en lite orättvis och felaktig bild eftersom församlingen egentligen bara är ett samfund i miniatyr. Dessutom innebär ett samfund också så mycket mer än bara administration och ett ansikte utåt. Fråga en katolik eller en grek-ortodox...
Min biskop sa att detta är ett "window of opportunity" och att kyrkan ska vara i (bl.a.) tunnelbanan där höga ungdomar kräktes på varandra. Jag undrar hur detta Bildarmöte som hölls kan innebära en möjlighet till förändring och förnyelse i sig och jag undrar vad biskopen menade med att kyrkan måste finnas i tunnelbanan. Jag tror han menade att Bildarmötet är ett brott i slentrianen, vilket är bra och att vi som är kyrkan, dvs. Jesu kropp, också måste vara kyrka där vi finns och är till...och således var vi kyrka på tunnelbanan. Biskopen var där.
Nu väntar sommaren med långa dagar att be och fundera och agera Guds vilja. Vad vill Gud i vår tid och på våra platser egentligen? Är det tid att vänta och be eller att agera och göra? Är kyrkan i ruiner? Hur kan vi bygga upp den och ska vi?
Den stora frågan är ju trots allt om en ny tre-åring i familjen kommer att tillåta tid till eftertanke...
I helgen röstades ett nytt samfund fram. Det låter väldigt bra om man lyssnar på dom som tycker att detta är bra, nästan trendbrytande. Tonläget är uppskruvat och plötsligt har lite håglösa metodister och andra fått en nästan amerikansk glöd i både ord och skrift. The sky is the limit.
Själv röstade jag efter övertygelse och således var mitt tonläge inte riktigt detsamma. Förvisso är parallelen till Athanasius inte klockren...han var i minoritet för en Biblisk tro på Gud som Treenig vilket knappast är min verklighet när jag röstar emot majoriteten idag. Nu står inte Biblisk tro på spel. Ändå infinner sig en känsla jag tror jag delar med Athanasius, nämnligen den där känslan som får mig att undra om jag har fel och majoriteten har rätt. Kan det vara så att jag borde ändra mig och rösta för den nya kyrkan eftersom så väldigt många andra verkar tycka att det är en bra grej?
Nog är det många som inte röstar för den nya kyrka efter moget övervägande och djupgående analys om att den ligger i Guds vilja, men det är många som tydligen upplever att Gud vill denna nya kyrka. Då känns det inte så självklart att rösta "nej". Är jag bättre på att känna vad Guds vilja är än alla ja-sägare?
Jag tror inte det handlar om det. Guds rike är inte vad majoriteten röstar om. Dessutom handlar det i detta läge inte om himmel eller helvete utan istället om var man känner sig hemma och var man tror att Gud leder en. Den stora frågan är om samfundstillhörighet spelar någon roll egentligen. Frågar du nån på gatan är svaret sannolikt "nej". Nu är det ju dock så att jag och andra inte är "på gatan" utan mitt i smeten och då kanske det spelar roll. En del menar att det spelar ingen roll vilket samfund man tillhör bara man trivs och "funkar" i församlingen...men jag tycker det är en lite orättvis och felaktig bild eftersom församlingen egentligen bara är ett samfund i miniatyr. Dessutom innebär ett samfund också så mycket mer än bara administration och ett ansikte utåt. Fråga en katolik eller en grek-ortodox...
Min biskop sa att detta är ett "window of opportunity" och att kyrkan ska vara i (bl.a.) tunnelbanan där höga ungdomar kräktes på varandra. Jag undrar hur detta Bildarmöte som hölls kan innebära en möjlighet till förändring och förnyelse i sig och jag undrar vad biskopen menade med att kyrkan måste finnas i tunnelbanan. Jag tror han menade att Bildarmötet är ett brott i slentrianen, vilket är bra och att vi som är kyrkan, dvs. Jesu kropp, också måste vara kyrka där vi finns och är till...och således var vi kyrka på tunnelbanan. Biskopen var där.
Nu väntar sommaren med långa dagar att be och fundera och agera Guds vilja. Vad vill Gud i vår tid och på våra platser egentligen? Är det tid att vänta och be eller att agera och göra? Är kyrkan i ruiner? Hur kan vi bygga upp den och ska vi?
Den stora frågan är ju trots allt om en ny tre-åring i familjen kommer att tillåta tid till eftertanke...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)