Semester

Just det. Bloggandet återkommer när semestern är slut.

Frankrike, medlemskap och vapen

I dagarna har även Frankrike slutit sig till de länder där det (snart) är förbjudet för kvinnor att bära heltäckande muslimsk dräkt, s.k. burqa. Jag har egentligen inget intresse i frågan men undrade lite stillsamt på vilka grunder en riksdag/regering kunde göra det olagligt att klä sig på ett visst sätt. I Frankrike får man böter om man bär en sådan dräkt (119 euro) och en man som tvingar sin fru att bära en burqa riskerar 30,000 euro i böter och ett års fängelse. Jag såg några skäl som ligger bakom lagförslaget och det handlade om att kommunisterna tyckte att en burqa var detsamma som en likkista. Center-moderaterna uttryckte sig som så att det handlar om att "frigöra" kvinnan och att ett demokratiskt samhälle är "open faced".
Så nu har en sekulär stat beslutat att en religiös sed är förbjuden, även om den utövas frivilligt. En kvinna som väljer burqa gör ingen något illa, uppmanar inte till någonting...möjligtvis till återhållsamhet i våra sexfixerade samhällen och lever sin religion på ett påtagligt sätt. Kan detta även hända kristna? Jo, en anställd flygvärdinna på British Airways fick nyss veta att det inte är tillåtet att bära ett kors kring halsen under arbetstid. Inte samma sak, men nu när Europadomstolen håller på med frågan om kurcifix och offentliga platser kan man börja undra vart det bär hän.

Häromdagen pratade jag med en kollega om Bibeln.Ha sa att han trodde på allt som står i Bibeln men att han var inte troende. Kan man göra så? Är det kanske dags att hitta andra ord och uttryck för vad det innebär att följa Jesus än "troende"? Associerar människor fel när vi pratar med dom om vad som krävs för att bli en kristen? Som jag alltid säger så ger jag inte två ören för människor som vill förändra eller "förnya" kristendomen (som om människor 2000 år efter Jesus skulle veta bättre än Paulus, Johannes och de andra) men däremot är jag mycket intresserad av hur kristen tro kan få nya uttryck och vägar in till folk. Måste man vara "troende" för att vara kristen?

Kristendomen befinner sig i krig. Många, kanske de flesta, tycker detta är ett pinsamt och förlegat sätt att uttrycka sig på men det förändrar inte verkligheten. Om Bibeln säger någonting om verkligheten så är det att det finns en motståndare till Gud som vill förgöra människor. Han har många namn och de flesta kan man höra om man går på en allsvensk fotbollsmatch. Om man tvivlar på att han finns räcker det med att läsa Socialstyrelsens rapport om självmordsfrekvensen i Sverige eller slå på Rapport/Aktuellt eller varför inte läsa om vad som händer i andra länder i typ Afrika eller Sydamerika. Vilka vapen finns tillgängliga (om vi nu förstår att vi ligger i krig, som Jesus själv sa)? Som jag ser det så finns det två sorter, offensiva och defensiva. Jag tror att dom som har förstått att vi ligger i krig, att vi har en fiende och att insatserna är ohyggligt höga (själars evighet) ofta blandar ihop dom.
Som offensivt vapen tror jag att vi måste använda ett helt igenom heligt liv som är styrt och genomsyrat av Guds kärlek genom Heliga Ande. Inget annat fungerar och i våra dagar är detta nästan utrotat, ergo kyrkans och kristendomens marginalisering. Vårt defensiva vapen, som ofta missförstås som ett offensivt vapen, är apologetik, dvs. vad vår tro är, vad den säger och varför den säger det. Trons försvar.
Nu för tiden hör man ofta att kristna talar om för världen (och andra kristna) allt som är fel och vad rätt tro är. Nåväl, det finns rätt och fel tro. Det fungerar inte att tro fel även om man har ett gott uppsåt. Man kommer inte till Stockholm från Göteborg genom att gå söderut oavsett hur god tanken var. Men rätt tro är bara ett redskap till rätt liv. Det var med livet radikalt och unikt förvandlat av Gud som gjorde att Romarriket blev kristet. Alltså måste vi börja leva rätt enligt den rätta tron och sedan ge svar på varför och hur detta livet kommer sig genom att förklara och försvara tron.

Detta är väldigt svårt men jag tror det är nödvändigt. Annars lever vi som vi vill och inte som Gud vill. Annars anfaller vi våra patienter. Annars förgör vi varandra. Annars riskerar vi att bli en kyrka med gott om pengar men utan människor...fast det är vi ju redan.
Kanske är samfundens tid ute och gräsrots-/hemgruppskyrkornas tid kommen...



http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=218895

Varför politik är och alltid kommer att vara tvåa

För en kristen är politik alltid högst tvåa. Politik är egentligen bara försök att förbättra vår värld, vilket ju är väldigt bra. Men som kristna är vårt uppdrag inte att först och främst förbättra världen. Rent konkret kan vi i längden inte förbättra världen om vi inte gör det viktigaste vi har att göra.

Vilket är att förkunna, i ord och liv, förnyelse och förändring genom Jesus död och uppståndelse. Det är bättre att "förmedla" Jesus så att människor blir förändrade till Guds avbild därför att det är bättre att människor inte begår brott än att utbilda fler poliser. 

Livet på jorden är viktigt. Vi är placerade av Gud på jorden för att njuta av Guds skapelse och för att träna oss att älska och dela gemenskap inför himlen. Det är där vi hör hemma. Det är vad som står i våra pass under "medborgare". Men som genomresande innebär det att vi försöker lämna jorden bättre än vad vi fann den....vilket politik kan hjälpa till med. 

Men vi är inte Almedalens folk. Vi är Golgata folk. Vi är höjdens folk.

Skarpt läge

Mitt i sommarens möjligheter att bilda sig en uppfattning om nuets och "vägen vidare" teologi så mötte jag igår en man som, hör och häpna, var intresserad och öppen för kristendomen. Finns dom!?!  Mitt under en fika så kom det fram, i en fråga om "är alla frikyrkor är protestantiska?"...och fortsatte sedan med mycket viktigare saker.

Hela tiden bad jag frenetiskt till Gud. Vad skulle jag säga? Vem var denna människa och hur kunde jag bäst möta honom? Vuxendop, syndabekännelse och medlemskap kändes ohyggligt långt borta. Helig Ande, hjälp mig! Nu är jag dessutom pastor och en sådan, om någon, ska ju vara beredd på att leda en själ till korset och den tomma graven, och ändå måste jag erkänna att jag kände mig lite vilsen och tafatt. Inte bra alls. Inte så att jag gjorde bort mig totalt men jag var inte riktigt beredd.
Vad skulle du göra om du märkte att en människa kom från ingenstans och visade intresse för kristendomen? Jo, jag lyssnade. Jo, jag berättade lite om mig själv. Jo, jag gick från kyrka till Jesus. Jo, jag besvarade frågor. Men ändå, lite tafatt.

Jag tror att det är viktigt att så snabbt som möjligt, vilket inte behöver vara stressat för den sakens skull, anamma en teologi om läget (ruiner), sätta sig i skolbänken igen (mer om detta senare), hitta sin gåva i Anden och gå igång på den (teologi/apologetik för mig), samt att vara uppmärksam och påläst om människans nutida situation och framförallt Kristendomens svar på lidande (för en värld i synd kommer obönhörligen att lida). Det finns enstaka människor där ute som trots allt har nåtts av Guds Ande och svarat med ett öppet hjärta. Dom är inte många, men det gäller att inte villa bort sig utan att vara redo för Guds Ande att verka genom oss.

Att läsa Wesley...

...är alltid en utmaning. Ofta känner man sig som en hedning som har trott att man är frälst. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag läste hans predikan om helvetet och fick tända alla lampor...fastän det var ljust ute.
Ofta är det rakt på sak, svart eller vitt, himmel eller helvete. Samtidigt är John nästan alltid pastoral. Omtänksam. Varmhjärtad. Vill väl.

Man får en tydlig lägesrapport när man läser honom. En sann och framförallt klart Biblisk bild av situationen, av verkligheten.
Nu senaste har jag också upplevt en annan sak när jag har läst ett antal predikningar...som är oroväckande på ett annat sätt. John får mig att känna som om jag har missat något väsentligt med tron. I flyktiga ögonblick kan jag förnimma vad han menar, men det är svårt att greppa. Det är nåt med sann kristendom, den varianten som gör att Gud blir glad och himlens port öppnas...och vad den är och hur den ser ut. Igår läste jag hans preikan "The wedding garment" (om Jesu liknelse om mannen som slängdes ut från festen pga fel klädsel), som skrevs i slutet av hans liv.
Där skrev han att ortodox tro, dvs. tro på rätt saker, är livsviktigt för fel tro leder fel (så här långt var jag med)...MEN ortodox tro är inte den "klädnad" som krävs för att få närvara vid den himmelska festen. Det handlar om "the holiness without which no man will see the Lord"...och att Djävulen tror också att Gud skapade världen, att Mose gav israeliterna lagen, på mirakel, på intåget i Kanaans land, på att Jesus var Guds son, dog och uppstod, men sitter givetvis inte med på festen han heller.

Rätt tro, vilket i våra tider försvinner mer och mer för att ersättas av tillrättalagda och egotrippade varianter, är vara ett redskap, en väg för att nå målet...och målet är alltså nåt annat än rätt tro.
Det är detta mål som Wesley fann och som ånyo gäckar mig...och det har med kärlek att göra. En kärlek genom men också bortom konservativ/ortodox/Wesleyansk tro, månne?

Vem är R.R. Reno?

Jo, han är en teolog i USA som har skrivit mycket och tänkt mycket kring kyrkan och det postmoderna/kristna samhället. Mer om honom lite senare.

När sommarvärmen ligger på, det är ledig lördag och det är varmt i vattnet är det inte många tankar som orkar ta sig samman och bilda en begripbar kedja. Men det finns en och annan usling som försöker...och jag har kommit fram till en grej. En grej som har med kyrka och tro att göra.

Det sägs att vi är på väg. Det sägs att den nya kyrkan och hela det kristna livet är att vara på väg och att våga möta vägen vidare. I samma verklighet är det också så att nästan ingen i samhället bryr sig om vad vi gör och alla är rörande överens om att det är för dom i samhället vi är till för (vilket i sig kanske inte är helt rätt). Men ändå.
Om vi antar några grundläggande saker först.
1. Gud, som är allsmäktig och god vill frälsa världen för världen/människorna kan inte frälsa sig själva utan syndar ihjäl sig.
2. Kyrkan består till vis del av människor som har blivit räddade/frälsta/omvända/upprättade.
3. Kyrkan växer inte utan minskar (drastiskt) i antal.
4. Fler och fler människor, ofta nästan alla i ett samhälle, blir alltså inte räddade och går således en dyster framtid till mötes.

Om vi är på väg så är vi nog överens om att i enlighet med bilden av att vara på väg så är vi vilse. Vi vet inte vart vi är på väg och alltså är våra "lockrop" till andra att hänga på föga övertygande. Vem vill hänga på ett dystert gäng som inte vet vart dom är på väg eller varför?

Om vi dessutom lägger till att omvärlden inte är neutral till kyrkan och hennes budskap utan ivrigt har attackerat allt ifrån Bibelns trovärdighet och sanningsvärde och genom Darwin till Sartre till Hegel till Kant till Nieztsche(?) till Derrida tilll Heidegger har gjort det oerhört svårt att evangelisera och vinna människor har vi en svår nöt att knäcka. Vi har mycket pengar, centrala och fina tillgångar, lokaler, duktiga pastorer, men vi gör inte folk till lärjungar.

R.R. Reno säger att läget är kritiskt. Kyrkan ligger i ruiner i västeuropa, framförallt i norden. Allt annat är en illusion från statskyrkans "fornstora" dagar av medlemstvång genom barndop. Enstaka stenar kanske glimrar men det är ibland stenar vi går. Det finns en väg att gå men först måste vi veta var vi är.

Det finns mycket mer att säga men för min del är det en uppfriskande och bra början... nämligen att vet var man är...bland ruinerna.

Kyrka - hmmm... - det här är ju en fredad zon.

Så lät det på ett besök jag gjorde hos en granne till kyrkan idag. Jag gjorde sådär som vi ska göra. Nå ut till våra grannar...gå ut och göra världen till lärjungar. Men "nejtack, det här är en fredad zon och vi har ju tystnadsplikt och så...".

Så har det blivit i Sverige idag. Kyrkan kommer och knackar på och frågar artigt om vi kan stå till tjänst, och möts med att nej, det här är en fredad zon och kyrkan skulle alltså inkräkta. Är kyrkan inkräktare? Är vi inte längre den fredade zonen i samhället?

Vår granne är kanske inte den mest kyrkovänliga institution i samhället, men ändå? Vilka utmaningar vi har! Spelplanen är inte plan, som vi säger i USA. Vi kämpar i uppförsbacke, folk har en negativ och inte en neutral inställning till kyrkan...eller är det så att folk i allmänhet har en positiv bild av kyrkan?
Jag tror det beror på vad man lägger i begreppet "kyrka" men intressant nog är det som vi tycker är det "goda budskapet" om frälsning aldrig med på listan över vad folk tycker vi gör bra. Folk gillar vårt sociala ansvar och vår allmänna positiva kraft i samhället för att förbättra. Men aldrig har jag läst att folk gillar vårt budskap om omvändelse och frälsning. Har du?
Men kyrkan är inte ett politiskt parti. Den är inte ens en demokrati. Helt riktigt är den en inkräktare i samhället, men en god sådan. C.S. Lewis sa att Jesus invaderade jorden och vi är rebeller som kämpar i väntan på krigets avslut. Så nog är vi inkräktare men i positiv bemärkelse. Hur får vi folk att fatta det, att vi har medicinen och att alla är sjuka?

Vad håller vi på med...

...i vår kyrka? ...i vår tro? ...i vårt samhälle?


Varför ägnar vi oss åt det vi gör och varför är det så få som tycker att vi håller på med något nyttigt? Nej, jag flummar inte runt i ett slags neurotiskt behov av att vara viktigt och hörd, att vara den som alla lyssnar på och som har strålkastarljuset på sig. Jag tänker mer allmänt. Varför är vi i grund och botten engagerade i kyrkan?

Vad är det som är vår drivkraft? Vårt mål? Vår väg?

Att vara kristen är att ha världens absolut svåraste arbetsbeskrivning.
Tänk dig själv. Du är en kille som har träffat Johannes på en restaurang. Han var där och åt med några vänner och du hör honom prata om en kille som hette Jesus. Vagt kommer du ihåg namnet från morgonens "Eko nyheter" och lyssnar lite till. Efter maten vågar du dig fram, vilket i sig är otroligt eftersom du egentligen tycker om att vara en i mängden. "Lagom" är ditt motto. Men Johannes lyssnar och berättar att du kan möta den här Jesus själv. Fastän han numera inte finns på jorden utan lite kryptiskt finns i "himlen" säger Johannes.

Låter lite som en begagnad åsnehandlare eller den där jättebilliga kärran som bara råkade vara slutsåld när du rusade till affären. Jaha, tänker du, kan man kan få möta Jesus? Jodå, säger Johannes som också säger att Jesus är Gud, och som vandrade runt på jorden i 30 år...fast du kan inte möta honom idag på samma sätt som man möter vem som helst...det beror på hur du definierar ordet "möta"...

Johannes var en pastor men också en vanlig kristen. Hans arbetsuppdrag var att göra hela världen till lärjungar. Alla. Det är en arbetsbeskrivning som heter duga. Han hade det mycket lättare än vi men också mycket svårare. Han levde i en kultur som var hyperreligiös men väldigt ointresserad av kristendomen. Den skulle helst förföljas och utrotas. Dessutom var lärjungaskap och personlig tro omöjligt i det samhälle han levde i. Där handlade det mest om att göra lite olika ritualer och hoppas på det bästa. Ödet var nyckfullt.

Varför lyckades lärjungarna men inte vi? Är det möjligt att vi har missat något, eller är det som det så ofta sägs att "tidens trend" är sådan att kristen tro är ute och passé? Personligen tror jag bara att det är sådant vi säger. Tidens trend/tecken är det alltid när det går dåligt men när det är väckelse är "Gud på gång!". Jo, jag tackar.
Men kanske har allt ifrån ångmaskinen till Facebook gjort oss överflödiga? Kanske har Ockham, Sartre, Descartes, Kant, Locke, Hume, Russell, Hegel, Derrida m.fl. gjort att det är omöjligt för oss att fortsätta inom högutbildade och välmående kulturer?
En stilla fråga är varför vi protestanter håller på med alla slags "relevant" byggen medans Katolska och Ortodoxa kyrkan växer, överallt.

Så, nu är det en ny kyrka på gång. Ett samfund växer fram och förväntningarna är höga. Ingen vill fortsätta spela i uppförsbacke. Begåvade människor träder fram och tar sig an utmaningen. Jag hoppas att dom lyckas.  Men jag tvekar. Varför? Därför att jag tror att det blir ett ultraliberalt bygge utan både Jesus och sanning? Nej, det tror jag inte. Jag tror bara att det inte går att göra en ny kyrka av det som redan finns. Men bara för att jag inte tror på det behöver inte betyda att det inte är bra. Jag hoppas att det blir bra. Men jag tror att det måste till något mer radikalt. Något nytt, som antligen innebär något gammalt. Något uråldrigt.

Dvala och en kamera

Det är lugnt nu. Känns oerhört lyxigt med ledigt i två dagar. Får nog jobba lite imorgon för att komma ikapp, men är det inte så att de flesta har ledigt två dagar varje helg? Jag får kompromissa lite.

Köpte en kamera till min fru i veckan. Från USA, för annars blir det dyrt. Det blev en Canon 500DSLR med ett fint objektiv och lite bös. Hon är väldigt duktig och intresserad av foto så det ska bli roligt att se vad det blir. Nu har vi också hittat ett billigt och bra ställe som fixar foto på canvas. Det blir rätt bra.

Hade lunch med en familj idag på Askimsbadet. Väldigt trevligt. Fick en tankeställare när vi pratade om kyrka och Gud. Han är från Australien och hade synpunkter på olika församlingar i Göteborg, kända för oss alla. Hans kommentar var att det var så låg kvalitet på predikningarna rent Bibelmässigt och teologimässigt. Som de flesta arbetsinvandrare (typ Volvofolk, SKFfolk och sånt) så var han väldigt målmedveten och säker på vad han vill och visste och behövde. Inget pjosk. Så han undrade varför kyrkorna verkade skämmas för sitt budskap och gömma det bland vacker musik. I ärlighetens namn gjorde den varma solen, den goda maten, och en ledig dag att jag inte tänkte så mycket djupare på det just då (vilket i sig är ovanligt). Men nu undrar jag lite mer. Är det så att vi inte vill/kan/orkar/tror på ett djupare Bibelbudskap som inte är så tillrättalagt och "relevant" eller ett djupare teologisk innehåll som vi tror skrämmer folk med sitt allvar.
Mer och mer är jag övertygad om att det viktigaste man kan göra i Guds rike är att göra det man gör helhjärtat och utan hänsyn, i positiv bemärkelse, till vad man borde göra i folks ögon. Typ skillnaden på kung Saul och David. Saul oroade sig för vad folket skulle säga och tycka, ville vara relevant och nå ut. David brydde sig bara om en sak, Gud, och struntade i hur det såg ut. Bägge två hade brister men David var den vars ätt såg Jesus.

Helhjärtat och utan en tanke på relevans. Att älska Gud hämningslöst och leva som den han har skapat mig att vara. Ord som är lättare än handling men ändå pekar på rätt väg.

Ett enastående inlägg från...

...en ortodox präst på sin blogg. Läs det här (på engelska).
http://fatherstephen.wordpress.com/2010/06/22/reading-tradition/