That special day at the house of Obed-Edom

I don't know what special days you have at your house. Perhaps Christmas or some other religious holiday. Birthdays, for sure, but maybe the last day before school starts or maybe the last day of school in the spring. I know many people who have "Fredags mys", which means Friday-night-with-movie-and-chips. In Sweden we even have "name" days where someone decided to give certain names certain days to be celebrated on. Few do this and I can see why.

We usually have special days to celebrate or highlight something special that has happened, even if it is as trivial as having "survived" another week with an empty/fun weekend to look forward to. When I was younger I always said that it was the "normal" days that were important to enjoy since there were lots more of those compared to "special" days...and I still think that is a good idea. That is why I think it is really stupid for commercial radio hosts in Sweden to perpetuate the dreariness of work and the joys of the weekend with "Friday afternoon blast!" or "How to survive Mondays". That means that 5 out of 7 days of your whole life were just a boring transport to the remaining 2. That makes for a lousy life, I think.

However, special days are fun days to enjoy and there is nothing wrong in celebrating special events. Usually, that means being with people that we care about and love. We don't want to celebrate special days alone, if we have a choice. We want to be loved, appreciated or valued by someone else than ourselves. We want to matter and we want someone else to think that we matter. We want them to enjoy us, surprise us or think of us.

In my devotion time today I read about a guy named "Obed-Edom". He is not a well-known character. Chronicles mentions him twice in the Bible. He lived during the time of king David and was (probably) a gatekeeper who had many children and relatives work with him. He was also the man who had to take care of the Ark of the Covenant when king David was too scared to bring it in to Jerusalem.

Think about it. There is a knock on your door and when you open it you see a huge amount of people with King David front and center. You see an enormous amount of people in the middle of a festival, a celebration of something wonderful for the whole nation. The holy Ark of the Covenant was coming home to Israel, to the recently conquered Jerusalem...except the mood has for some reason turned somber. You wonder what the heck is going on because it is not making any sense. Why have they stopped in front of your house?
Then you see it. There is a dead man lying on the ground. This is not good.
Then you see the king, looking serious and troubled, making his way to you. You bow to the ground and wonder what. is. happening. The king declares, solemnly, that the ark is to be taken to your house for safe keeping.

What?!?

And so it is. The Levites quickly bring the ark to the front of the mass of people and make their way to your front door...as you scramble to figure out exactly how and what and why this is happening. Is the house clean? Where is the ark gonna be? Do I have room for it remembering that it. can't. be- touched!!!
You run back to your house just in time for your wife to come of out the doorway, wondering what is going on...just in time to see your panicked face and the most holy of Holies, the Ark, following closely behind you, carried by the most holy Levites. The panic spreads to her face too. Cleaning day is tomorrow, oh, the irony!

The king and his followers have left. The Levites have put the Ark in the corner of your house, carefully, and left just as quickly as they came. The dust has settled and you are sitting/reclining with your wife at the kitchen table, looking at it. "-Well, that went well.", you think to yourselves. Your wife's face tells a different story. What are we gonna do with the Ark. Of. The. Covenant. in our living room? Good question. Why did the king leave it here? Another good question...but you suspect it has something to do with the dead guy. Better have some more tea (or whatever they drank those days).

By all accounts, this was a special day in the life of Obed-Edom. For all intents and purposes, God had just moved into their living room and I wonder what they thought and did right after it was placed in their house and the king had left. What did they think? Did the Ark shine in the dark? Did it look any different than a normal box? Was there a certain smell? Could you tell if there were blood discoloring or something still there on the mercy seat in the middle right in between the two angels from all those "Day of Atonement" celebrations?

There had been a great number of people there that day but that hadn't come for his sake. Heck, they probably hadn't even come to his house on purpose, as far as he knew. They had come to his house because it was the first house available to get rid of the Ark...or had they maybe heard of his devout service as a gate keeper and sought him out? We will never know.

But we do know that for three months the Ark stayed at his house and that God greatly blessed his household. Seemingly, they managed not to touch it although we can be sure there were lots of changes in that household. I also find it hilarious that we often hear that "God is bigger" or that we must not put "God in a box", yet there he was, blessing this family for three months all due to a box.
You can be sure that the friends of Obed-Edom all came by his house, looking and asking and wondering about the Ark. You can be sure that Obed-Edom's life was never the same again. You can be sure that his faith and his relationship with God was forever altered.

So, we think of the New Testament and Jesus when we think of people meeting God. We are asked if we have a personal relationship with Jesus, although we struggle with having a personal relationship with someone we can't see or hear or touch (although how many Facebook friends have you see, heard or touched this year?). We are stuck in two worlds, solidly stuck in this world of matter and stuff, while also longing and looking for those unseen things in life, like love, respect, worth, honor...those things we associate with special days and celebrations. Would we rather have a friend visit us or send us a gift in the mail?

In conclusion, we often say that God lives, or should live, in our hearts. Do we even know what that means? Where is the heart, exactly? How does God get there and how do we know that He is there? How do we know that He knows us?
True, Jesus talks about the Holy Spirit being "in" us after His ascension, and I believe that. God living in us, our hope of glory, as the Scripture says.
But perhaps we should not forget that God likes matter. I'm not saying that we should start building boxes and making them out to be altars or Arks or something. But I think we should consider ways to make God move into our living rooms, visibly, to help us alter our lives around the simple fact that God is indeed in those who have surrendered to him and seek to live according to the Spirit.

The conclusion is this. Does God live in your house? I assure you that no one who ever visited Obed-Edom's house ever doubted that.

Efter konferensen...kanske en bok

Så är ännu en årskonferens över, denna gång i norska Drammen. En bra konferens på många sätt och med några intressanta nya tag. Personligen hoppas jag att inslaget med journalist från Dagen som frågar ut kabinettet fortsätter, gärna med fler inlägg från människor "utifrån" kyrkan.
Visst hade det också varit trevligt att få ökat fokus på teologi och andlighet, men för många är det ett årsmöte...vilket på ett sätt stämmer.

Efter en årskonferens är det alltid lite lugnare tempo, inte minst för att sommaren är på ingång med semester och allt. Det ska göras klart inför höstterminens start men i stort sätt all kyrkor tar det lugnt på sommaren.

Själv har jag funderat på att börja skriva på en bok jag har tänkt på länge. Det kan vara nyttigt att få ur sig orden om kyrka och tro sett i ett sekulärt och skandinaviskt perspektiv. Varför är det så få som faktiskt tror på Gud?

Vidare sitter jag också och väntar på om jag ska få jobbet som brandman här i Mysen/Eidsberg. Intervjun gick bra men det fanns säkert andra som också gjorde bra ifrån sig. Men jag tror det går vägen.

Låt detta vara ett "mellan" inlägg för att hålla ångan och intresse uppe. Och ta vara på tiden att läsa, studera, reflektera eller ringa en vän.

Where is your breaking point?

There is a famous movie from the 80's or early 90's called Point Break. It's about surfers who also rob banks and the FBI agent who finds them but gets seduced into the "surfing" way of life. Point Break refers to the point where the wave breaks and you can surf it...or something like that. The epic surf of a giant wave in the end is classic.

It is a movie about two paradigms colliding. One is the laidback and careless/illegal world of surfing and bankrobbery to support it. The other is the strict and law abiding world of the FBI. In some ways it is the classic tale of conservative vs. liberal, right vs. left, Reagan vs. Clinton, bohemianism vs. yuppyism.

The clash of two paradigms usually brings pain and a lot of head-scratching. In the movie we see the FBI agent, played by Keanu Reeves, struggling to keep his paradigm intact while also embracing its complete opposite. He begins to question why he is doing what he is doing and what he gets out of it. Eventually he is converted while undercover with the surfers. In the end, when it becomes clear that the surfers are going down, Reeves lets the leader of the surfers loose to go and surf the wave of a lifetime (that will kill him) instead of prison time. He holds on to his sense of justice before the law but he does so in a different way. In a surfer way.

As a pastor my paradigm is an unusual one. As a free-church pastor it is even more unusual (here in Scandinavia where I live). Add my fairly conservative beliefs to the mix and it becomes even more unusual. I will never get many "likes" on my FB wall because the paradigm that I am surrounded by is very different. Sometimes these two paradigms collide and it is unpleasant but it can be rather profound. I guess I would be the "FBI" agent and the world around me the "surfer culture". I don't know. But as soon as we ask whether or not people believe in Jesus we see two paradigms emerge very clearly and they don't mix so well. Anymore.

Paradigms are interesting. They cross boundaries we people set up all the time, sometimes for the explicit purpose of keeping one paradigm alive/safe/pure. Take your pick of a Christian denomination. It is supposed to have one paradigm (otherwise it wouldn't be one church but several). Funny thing, it usually doesn't have one paradigm. This is why we have all these different churches.
Paradigms often have statements of belief that summarize what the paradigm stands for. However, over time that statement is interpreted in different ways and eventually two paradigms arise. When that happens people often experience what I call a "breaking point", a point when they feel/believe that their paradigm is either good and true and rational...or not. When they switch sides...or not. One obvious example within the paradigm of the Christian church is the Protestant revolution and Martin Luther's role in it.

At its foundation it is about identity and where we feel at home, although I would also add that it is about why we feel at home in a certain paradigm. After all, we all have our reasons for belonging where we do and "just because" is not good enough.
I think that a lot of people within the Christian church are dealing with this issue right now and I think it is a very important question. I recently saw a guy post on Facebook that "I want the heritage of Jesus, not the church". It's kind of like saying that we belong "in Jesus" when we share our stories or paradigms (read churches or denominations). Of course we do! The point is, which Jesus paradigm do we belong in? Do you feel at home in the paradigm that makes up Westboro Baptist? Methodist? Catholic? Quaker? Greek Orthodox? Faith movement home church? Missional? Organic? Seeker sensitive? State church?

We all belong in and with Jesus but we all belong in and with Jesus through his church whether we like it or not. The question is, to be very practical (my wife would be so proud!) which church? Which paradigm?

But wait a minute. I just said that paradigms can vary widely even within churches. So is it possible to pick a paradigm and a church or do we have to pick one but not the other?
This is the crux of the matter, the breaking point that can cause profound disillusionment. What do you do when you find that your church and your paradigm aren't "jiving" although they absolutely should?
I read many articles that talk about this within my own church, the worldwide United Methodist Church. Currently, it is the LBGT proponents that struggle with where they belong and what to do about the clash they perceive between their church and their paradigm, especially now that the possibility of changing the official church position seems small. That is usually what happens when somebody perceives that the church and their personal paradigm start to clash. You start to fight the clash and bring harmony to the two (and it is a lot easier to change an institution than it is your own beliefs/paradigm) but it is tricky. It didn't work for Luther and it doesn't seem to work in the UMC (although it has, intriguingly, worked in many less global churches).

It seems to me that many people are reaching a breaking point within the UMC over this clash between their paradigms and their church. People aren't necessarily leaving the church (or its rosters) but the passion and the involvement slowly fade away. The LGBT paradigm is so radically different on so many important points than the opposite paradigm (let's call it the traditional paradigm) that the disharmony and ensuing struggle seems inevitable, unless radical compromises are put in place (but how can either paradigm compromise how it perceives truth?).

Personally, it isn't about the LGBT question even as I understand how important and wide-ranging that is. It is more about about this point-break thing and when paradigms and institutions clash. I'm guessing that most of you who read this may not actually worry about this and feel quite comfortable with the paradigm and church that you are in even if they don't jive perfectly. Does that ever happen?
I, on the other hand, can't help but wonder if it has to be this way or if there is a way to keep my paradigm of faith and my church together without clashing. Without political strife. Without ever-lasting arguments over what we believe (our paradigm). Without the theological equivalent of Verdun (the Image of futility). Without wasting our time with our internal struggles while the world slips away.

I hope so. I pray so.

Vad är Kyrkan för?

Om man läser diverse undersökningar om kyrkan och samhället så träder en tydlig bild fram. Vi blir mer och mer definierade av vad vi är emot, inte vad vi är för. Frågan om homosexualiteten är utan tvekan den fråga som tar mest plats och som formar mycket av utomståendes syn på kyrkan.

Tveklöst är det också så att majoriteten i våra mer eller mindre sekulära länder ser kyrkans kamp med detta som i bästa fall "för sent ute" och i värsta fall som ett direkt hån mot människor av icke-traditionell sexuell läggning. Kort sagt, det ligger kyrkan, och således alla kristna, i fatet att det över huvudtaget finns en kamp kring frågan. Samhället ser hur vi vi vänder oss fram och tillbaka och tänker att det är pinsamt och löjligt. Har inte kyrkan predikat "kärlek" i alla tider? Är inte Gud kärlek? Vad är då problemet?

Samhället, och de människor som befinner sig utanför Gud och kyrka, missar så klart en mängd poänger. Men det är inte konstigt. De har allt mindre kunskap och förståelse för hur någon människa på 2000-talet över huvudtaget kan tänka tanken att det finns en osynlig Gud. Att denna Guden skulle ha en åsikt t.ex. om vad kärlek är och hur den ska "regleras" anses (tror jag) som löjeväckande och bortom rationellt tänkande.
Så står där en människa och söker efter Gud, en Gud som hon eller han har hört är kärlek och för människor, och funderar hur Kyrkan kan vara emot så många olika saker som man var så van vid...för vi kan utgå från att de flesta har en negativ bild av kyrkan, och frikyrkan i synnerhet. Vi har blivit så förknippade med vad vi är emot. Gud är mer populär, helt klart, men var ska man finna Gud om inte i kyrkan...tror jag många tänker. Det blir en paradox...man vill ha Gud men måste anmäla kyrkan till Konsumentombudsmannen för missvisande reklam. Jag tror att många tycker att Kyrkan har en dålig PR byrå...även om de flesta skulle förvånas över vad Jesus egentligen sa.

Jag menar att detta inte är så allvarligt och till och med bra. Kyrkan ska vara emot mycket av vad denna världen tycker om. Guds rike är något annat än vad som finns runt omkring oss. Att missa det, att missa att Jesus kom för att grunda/instifta/ sitt rike, är att missa nästan allt. Då blir mycket svårt att förstå, vilket ofta leder till s.k. selektiv Bibelläsning. Men det är ingen väg framåt för vems Bibeln ska man tro på då?

Men här är en viktigt poäng. En otroligt viktig poäng.

När Jesus kom och utmanade det rike som redan fanns här så blev resultatet att det riket som fanns här dödade honom. Det gick inte så bra, kan man säga. Förvisso, han återuppstod och vann seger över döden och jordens rikes Herre, Den Onde.
MEN, det som är intressant för oss här är något annat. Om vi antar att Jesus dog för att han var emot så mycket som var viktigt för så många (vi gör oss en björntjänst om vi tror att det bara var onda Fariséer som ville döda Jesus) så kan vi anta att det måsta ha varit något speciellt som han var för, eller hur? Det måste ha varit någonting med Jesus som gjorde att trots att han var emot så mycket att han blev mördad så var det mycket mer eller bättre som han var för.

Jag tror att Kyrkan har varit väldigt bra på att visa (på 100 olika sätt) vad Hon är emot. Detta är en del av att vara Jesus kyrka för om kyrkan och världens rike ser likadana ut så är det ingen kyrka. Såsom Kyrkan liknar världen så lite är den Jesus kyrka. Om Jesus blev mördad men Kyrkan bara får framgång kan man börja undra.
MEN, Hon har inte varit lika bra på att, som Jesus, vara och visa att det Hon är för är värt så mycket mer.

Det är enkel logik. Ingen människa vid sina sinnes fulla bruk väljer något så radikalt som att tro på Gud om det uppfattas som sämre än vad hon har.
Jag tror förvisso att det som Kyrkan historiskt varit emot är av sådan karaktär att det automatiskt ger en människa ett sämre liv. På kristendomska tror jag att synd "by default" ger ett negativt liv och negativa upplevelser. Ett gift är aldrig bra även om det smakar sött.
Men för många människor har syndens gift blivit något man har vant sig vid. T.ex. hur Gud skapade människan för ett socialt liv men 70% lever ensamma i våra storstäder (jag menar inte att det är en synd att leva singel utan vill visa att det som de flesta önskar inte är som det är). Man tolererar det som skadar eller som inte är bra för var ska man hitta ett lockande alternativ? Hos en emot-Kyrka?

Här kommer kyrkan in i bilden. Hon borde vara den som visar att allt som hon, genom Jesus, är emot är mycket mindre värt än allt som hon är för. På kristendomska heter det att frälsning och helgelse är bättre än synd. Uppgiften är att visa det i ord och handling för det verkar inte så. Synd verkar alltid bättre, förutom i dess mest absurda förklädnader.

Problemet är alltså inte att kyrkan är emot x, y eller z. Det ska hon vara och hon tappar respekt (och medlemmar) om hon inte är det. Problemet är att Kyrkan inte har kommunicerat vad hon är för.

Förhoppningsvis har Hon (kyrkan) inte glömt vad hon är emot och vad hon är för...men det finns tendenser som visar på att risken är stor att just så har hänt...och därför sitter människor hemma och ser en irrelevant gammal koloss som slits itu av en politisk maktkamp...och undrar vad skillnaden är på världens och Guds rike.

The favor of God - what is it and can it be lost? (sorry, på engelska igen)

I heard the phrase a couple of weeks ago. My wife read it from a book. 

The Favor of God.

It sounds nice. 

I like how it reminds me of the word "flavor", which is a word I like. I have never heard of anyone asking for less flavor. But I digress, the Favor of God is obviously something more than that, even if the comparison sort of works (although plenty of people have asked for less of God). However, it is said that God makes everything better. He is all good and all wise and Holy love. How bad can that be? What could be bad about having the favor or an all-good God? 

But let's focus on the concept itself. The Favor of God. What is it?

I think it has something to do with the ancient blessing usually called the "Aaronitic blessing". In that blessing we have the phrase "May His [God's] face shine upon you". I don't know if we need to decode that as much as we need to picture it. When my wife's face shines it is a good thing. When my wife's face doesn't shine...well, that is a bad thing. I know it ever if I can't explain exactly how I know it and I bet you can, too. There is something about happiness and something about being pleased. It involves two parties where one is expressing goodness towards the other party, usually for some reason. Fortune favors the bold, perhaps, the but God favors everyone and there is a connecting to be made between his favor and our fortune.

Simply put, the Bible says that God's favor rests on those who please him. Isaiah the prophet writes that God is displeased when people offer him lipservice and empty rituals and pleased when they release the bond of the oppressed, for instance. It is almost as simple as it sounds. Live according to him and his favor rests on you...his face smiles upon you. Live according to what he doesn't want and his favor doesn't rest upon you. This is a theme of the Old Testament where following the law of God meant the favor of God. We see it in the invasion of Canaan and we see it in the life of the nation Israel. The Exile to Babylon was due to idol-worship, neglecting and oppressing the poor and other sins. It was cut and dried.

In the New Testament it seems as if the picture gets murkier. Seems. Less "cause and effect" and less Law. The current and common understanding would argue that now is the time of Grace. Our actions are less connected with God's pleasure and favor because Jesus came to soften the hard and impossible Law. Taken to its conclusion most people's understanding of the NT would conclude that God finally realized that the Law was a bad idea and threw in Jesus to see if that solution would "stick". 

Now God's favor is available to all and more or less disconnected from our (ever failing) actions. Now he loved (and loves) us for who we are and since we are all born this way, according to our modern prophet Lady Ga-Ga, it is all good. God can finally show us all his favor and we can finally enjoy both the good life and his favor. It's a win-win.

I am painting a picture of how I think things are, or have become, but I don't agree with it. See, I believe that it is still possible to lose the favor of God...and I can hardly think of a greater loss than that. I mean, how would one get it back? What can we offer God in return? A promise of "doing better next time? Ha!

Take for instance the much-hyped demise of the Swedish free-church movement. This includes the Equmenia church, the Alliance church, the Evangelical Freechurch, the Pentecostal church, the Faith movement church, the Salvation Army, the Swedish church and some others. They are all losing members and fast and have been losing members for a long time. Statistics show that most of them will be gone within a few decades if nothing changes. 

The most troubling fact is that is has been a steady decline for decades and no one knows why. The church I am familiar with the most, the former Methodist church, can't be blamed for not trying. I think that it tried a lot of stuff to turn the trend, but in the end nothing helped. In the end it had become a shell of a church, a paper tiger, and was rescued from ending up as a dead church in the history books by joining the Mission church and the Baptist church...but that was just statistical cosmetics. 

We can, all of us, experience a similar condition as a denomination can. We can experience a decline in the matters of religion and faith for a long time. We can leave God out...just look at the masses of people in churches on the first of advent and the empty pews in January or July or October. For goodness sake, the weather is the still the determining factor for many people in whether or not they should go to church.

Some would argue that the Church is the problem, and perhaps that is true in some cases, but there is simply no way that there is not a single church in your town that doesn't at least read the Bible, prays, sing songs about Jesus and preaches about God and life...every Sunday.

But can a church's decline or a person's decline be traced to losing the favor of God?

Not once have I heard that suggested. Not once have I even heard that option considered.

Instead, all is good. God is with us. We are following Jesus. God loves us. Everything is alright.

But what if it isn't? What if the very simple explanation for extensive spiritual decline is simply that we have lost the favor of God? (It has happened before)

How do we know? Is it true?

What do we do? Can we get it back?

How?

I am starting to entertain the possibility that this is actually the case...here and there. 

It is a terrifying thought but it does offer hope because if we know the disease we can find the cure. 

When I met a demon - what I believe about prayer (sorry, den är på engelska denna gången)

This year I have decided to learn more about prayer and become a better prayer-er.

I have started by reading some books, "Becoming a man of prayer", "Too busy not to pray" and "A mighty prayer". I am also doing the prayer circling that is based on a book by the same name together with Laurie. 

The next step after that will be to mine the depths of the church fathers and the rich history and tradition of prayer within the historical church. 

But I would like to tell you what I have found to be one of the key features of prayer. I learned it one night when I met a demon. 

No, really. 

I did.

I was in bed at my home in Norway. It was in the middle of the night and I was sound asleep. At some point in the night I started to dream and it was fairly vivid. Considering I can still remember it after several months, I would argue that is was very vivid. 

I was in a small room that looked very much like a room monks or nuns use in medieval monasteries. Bare and whitewashed walls, a bed up against a wall and perhaps a cross on the wall above the bed. My son David was in the bed and he was asleep. I was sitting next to the bed and I believe my wife was also there, but in the background, perhaps by the foot of the bed.

All of sudden my son started moving in the bed. That in and of itself is very common as he always moves in real life. This, however, was different. It seemed as if something was bothering him. 

(I didn't think of it in the dream but when David first came home to us from China he would sometimes sit straight up in bed in the middle of the night and literally fight something. He would punch in the air, still asleep, and make noises that sounded like he was struggling. That has a dramatic story to it as well.)

I tried to comfort him and gently touch his arm but he kept struggling. In my dream, I knew that something really bad was trying to cause him harm and/or scare him. Suddenly I heard my wife's voice tell me to look behind me on the wall by the foot-end of the bed. I turned and saw what appeared to be letters of fire being written on the wall. One by one letters appeared but before they could make up a word I woke up. 

And that is when the strangest thing happened.

I knew without a shadow of a doubt that:

a) I was wide awake in my bed in my house in Norway.

b) What had been happening in my dream still kept going. The events of my dream "carried over" into reality...and by the events I mean the clear and present reality that something, in reality, wanted to hurt my son. In the middle of secular Norway.

I was in the middle of an unseen struggle and although I am sure that it sounds crazy I know that it was real. I could hear my wife breathing and I could see the familiar sights in my room when I opened my eyes. (The reason I had opened my eyes was to see if there was actually something visible in my room. There wasn't.)

But I didn't have time to dwell on whether or not something was going on. I knew it was and I knew that it was extremely real and very, very dangerous and that my son was in danger.

On a side note, I have a long history of horrific and demonic nightmares and I know what it is like to have very vivid dreams. It was always very strange to my parents because I had a very "benign" childhood and was never exposed to violence or horror movies and the like. Even the church I attended regularly didn't exactly instil the fear of God in me and it never brought up hell, demons or anything like that.

To make a long story short I was delivered from those dreams by God on Holy Saturday night at the Wilmore Free Methodist Church, easter of 2001 (if I recall correctly). 

However, back to my story. One of the things I have learned about my dreams is that I can actually decide what I want to do in them...and what I wanted this time was to pray. What else could I do against an unseen opponent? How do you struggle against what is unseen?

So I did the equivalent of what any father would do when their child was in danger. I went to war and prayed for my son as if I was charging to defend him against a roaring lion and it sends chills down my body just to tell you the story.

I had never experience anything like what happened. Two things became incredibly clear from the beginning:

1. Whatever it was that was opposing me was not only real but it also had a will. It felt as if it (almost) talked to me and it changed tactics and methods continually, looking for a weak spot. Also, it was entirely evil and had absolutely no compassion or patience. It wanted to do "von Klausewitz" no-mercy war. 

2. My prayers were the only thing that stood in its way of achieving what it wanted to achieve.

I prayed my heart out because I was not going to lose.

Picture a city with a high defense wall and a ferocious and furious attacker outside, looking for a way to break down the wall and come in to bring his horror. That's what it was like...and I learned something incredibly important during this battle or whatever we want to call it.

Now, as you can imagine, as a pastor I know something about prayer. I know theology. I know pious phrases. I can string pretty words together to make a point look good. Pastors and prayer go together like peanut butter and jelly. They just fit.

But what I learned was something I knew in my mind but all too often had forgotten in real life. I call it disconnected praying. In my struggle for my son's well-being I found out that the instant my prayers stopped coming from my Jesus soaked heart (which is just a pretty word for "the middle of my soul and being) the enemy seized the opportunity and came raging around that defense wall to break it down. He just kept looking for a way in and I just kept building a defense wall around my son.

It didn't matter if they were prayers I had learned from other people, Bible verses or just my own words. If whatever I was praying was not out of a "heart" of absolute faith in God and a complete and total abandon to His power it was 100% meaningless. I might as well have prayed my grocery list. I had nothing.

The struggle went on for quite a long time and every time my prayers would slip into auto-pilot or, you know, just leave my mind without going by my heart (Jesus called this rambling words) the enemy was right there and I had an immediate and terrifying reason to shape up and get my act together and pray as if Jesus was real, as if I meant it and as if my son's well being depended on it.

The intensity and the sincerity of what was going on made the whole experience extremely clear. There was no grey. There was no "maybe". I remember that I knew exactly what was going on and exactly what needed to be done. So I kept fighting and the battle kept raging on.

I don't know how much time passed but I know it was several minutes, perhaps 15, and I sensed that the enemy wasn't as ferocious as before. My words had subsided and I was now fully dependant on God. Jesus was all I had and all I needed. I simply wasn't gonna lose the fight.

The rage and the evil that had tried to hurt my son, and might I add had been extremely upset that I had stepped in to defend my son, was slowly subsiding. Soon it was only a annoying remnant that knew it was defeated but didn't really want to leave. I had learned to pray in an unseen battle arena and I had learned my lesson well. For all intents and purposes the battle was over and the entity that wanted to hurt my son was on his/her/its way to leave. I had been powerless and was almost defeated, and surely and resoundly, would have been if I hadn't remembered the words of Jesus. 

Don't. 

Just. 

Say. 

Words. 

Pray in my/Jesus's name (which is not the same as saying "-In Jesus name, Amen" after you pray. The key word is in.)

At that point I quietly woke my wife and told her what was going on. As you can imagine, she wanted to check on her son. I knew that he was out of danger and told her so, but she went to his room anyway. Of course.

When she returned she told me the strangest thing. My son was born with a huge cleft lip and palate that even though it has been fixed through surgery makes him quite loud when he sleeps. My wife told me that when she went into his room he was all quiet...quiet enough that she had to put her hand under his nose to see if he was breathing. She couldn't tell so she put her hand on his chest...and at that point he let out this semi-gutteral, semi-snoring sound and resumed his normal breathing.

Now, I tell you this story to tell you what I have learned about prayer so far. 

Prayer is incredibly powerful and perhaps our only offensive "weapon" in our Biblical struggle against the dark powers of the Enemy of everything good.

Prayer is only effective when it is coming from and out of the heart of a person completely and utterly dependent on God.

Words matter but again, they are absolutely meaningless unless they belong to someone who believe them as fully as they believe that gravity is real. Even the word "Jesus" meant nothing if I didn't attach the true meaning of the word to the letters. There is nothing magical about stringing letters together. The power is in the name, not in the letter, and by that I mean that the power is in the real but unseen person Jesus, the second divine person of the Trinity.

I, and we, have nothing and no power. We live in an age when human power is everything and sometimes the church get caught up in this way of thinking. Successful pastors are those with big churches. We can do God's work and save the world. We have Powerpoint and world-class business models to follow. It just takes hard work and ingenuity.

I say no. We have no power. We have nothing...and only then are we able to enter into God and his kingdom where his power is without limit. Even to the point of keeping a feeble pastor and his son safe from an attack from the dark side.

Bortom homosexualitet - ett nådens år?

Det är ett nytt år och vi delar alla en känsla av nystart och "nya möjligheter!" som det så populärt heter. Egentligen är det ju bara en vanlig tisdag precis som alla andra tisdagar, men nu ska vi inte haka upp oss på detaljer.

Vi ska tänka på "hopp". Vi lever trots allt i en land med en kristen historia och då tänker vi omedvetet linjärt, dvs. från nu till då. Det ska bli bättre, snabbare, starkare och så vidare. (För jämförelsens skull tänker en hinduisk tradition cirkulärt, det vill säga att man inte är på väg någonstans alls så varför skulle det bli bättre imorgon om vi ändå hamnar på samma plats).

Jag vet inte vad du hoppas på men är du en troende kristen har ordet en annan betydelse än om du är vanlig sekulär svensk. För en kristen betyder ordet "hopp" en förvissning, en säkerhet. För en sekulär svensk betyder det en chans eller en slump...en förhoppning som inte är baserad på annat än positivt tänkande eller viljestyrka.
Som kristna är vårt hopp inte baserat på något annat än Gud själv, vilket är ganska logiskt. Vad annars skulle kunna tjäna som grund för att hoppas eftersom hopp i grund och botten handlar om att man önskar att det ska bli bättre än vad det är just nu och Gud är ju den enda som vet hur det ska bli.

Jag är till min natur positivt lagd. Jag tror alltid att det ska bli bättre i framtiden och att allt löser sig. Förvisso naivt ibland men ändå ganska trevligt. Men jag är också ganska melankolisk av mig, och det är med melankoli jag ser på framtiden inom det som har med kyrka att göra...och då tänker jag på min kyrka.

Protestantiska kyrkor har från början hävdat att de är "Bibelns folk". Det var på Bibliska grunder som Luther gjorde revolt och det var på Bibliska grunder som Wesley oavsiktligt startade Metodistkyrkan. Men idag är det inte så.
När Metodistkyrkan i Sverige röstade om "diskriminering av homosexuella" så angavs inte ett enda Bibelord och det är sällan jag hör röster som anger Bibeln som skäl för sin sak. Bibeln har istället, ofta, blivit något negativt och tungt, något som man inte vill ange som grund för sin sak eftersom man möts så fort av hundra andra tolkningar och synsätt. Det finns inte längre en överenskommen grund för hur Bibeln ska förstås och det gör att Bibeln splittrar mer än den bygger upp...vilket är djupt tragiskt.

Som jag ser det kommer frågan om homosexualitet att splittra the UMC. Det är för många som är för oense om något de tycker är för viktigt...och i sann protestantisk anda så är det högst troligt att man väljer att gå sin egen väg. Trohet eller lojalitet mot en kyrka är inte starka nog skäl för har man en gång lämnat en kyrka, på 1500-talet, finns det ju inget som säger att "de andra" inom UMC har rätt och jag fel idag, eller hur?

Det som i mina ögon är riktigt farligt är att man har bytt skäl till varför man väljer att gå sin egen väg. Man väljer att gå sin egen väg för att man, inte tror att Bibeln menar det, utan för att man själv menar det. Uppenbarligen kommer de som inte delar min tolkning av Bibelns syn på homosexualitet inte att hålla med mig om detta, men tillåt mig att förklara.
När jag följer debatten om pastor Schaeffer i USA så tycker jag mig se att man har lyft Gud och Jesus ut ur Bibeln. Det är inte kapitel och vers, det är "Radikal kärlek" och "Jesus kärlek". Man formar argument i termer som mänskliga rättigheter och jämställdhet och rättvisa. Det är ju inte så konstigt när UMC för länge sedan gjorde samma sak när det gäller vanliga äktenskap och skilsmässa. Jesus ord är glasklara men ändå "lyckades" man komma fram till att det ibland är ok med skilsmässa även där otrohet inte finns på kartan. Det finns fler exempel (abort, sex innan äktenskapet/otukt) som märkligt nog ofta har att göra med sex och samlevnad.

Således skulle man kunna hävda att UMC för länge sedan slutade låta sig ledas av Bibeln när det gäller åtminstone sex och samlevnad. Förvisso, det finns dom som hävdar att både abort och skilsmässa och homosexuella äktenskap är Bibliska, men jag har fortfarande aldrig stött på någon som kan visa mig hur det skulle kunna gå till. Det skulle vara intressant att höra.
Men problematiken ligger i att kyrkan har hamnat på en hal kulle/slippery slope. Hur kan hon hävda någonting över huvudtaget om hon hela tiden ändrar sig? Hur kan en människa utanför kyrkan som upplever syndens förtryckande makt komma på tanken att hon ska vända sig till kyrkan för att bli befriad av henne, kyrkan som agerar på Jesu uppdrag att förlåta synder, när kyrkan inte vet vad som är synd eller fel enligt vad Gud har sagt i Bibeln? När kyrkans uppdrag att ge Guds förlåtande nåd, att låta Guds nåd flöda genom henne, beror på vilket datum det är?

Vilken grund står kyrkan på när den grunden förändrar sig med varje generalkonferens? Visst, hon står på Jesus...men samtidigt proklamerar hon en Jesus som är både splittrad i 100 bitar eller går åt 5 olika håll. Det är inte hållbart. Kyrkan har bara en grund, Jesus, och han är bara en. Han går åt ett håll. Han har en "åsikt"...och han är densamme igår, idag och i evighet. Han förändrar sig inte. Det är Han vi vill ha.

Ja, det ser dystert ut bortom frågan om homosexualitet. Jag tror den frågan har visat på vår största svaghet och jag är skeptisk till att Bibeln kan hålla oss samman framöver...och vad annars skulle det kunna vara? Jag hoppas jag har fel, men det är väldigt tryggt att veta att detta nya år, och alla nya år, är år av nåd från Gud tills dess han kommer tillbaka. Nåd att finna den rätta grunden, Jesus, i denna uppsjö av kyrkor och samfund som alla påstår att just dom står på den grunden (mer eller mindre enigt).
Det är kanske detta som är det värsta...att vi gör det så svårt för människor (inklusive oss själva) att finna Jesus förlåtande nåd eftersom vi inte ens är överens om vad eller vem som faktiskt behöver den. Jag skulle önska att vi kunde ställa tillbaka klockan, teologiskt, och ställa fram den, praktiskt, så att vi kunde bli en kyrka som stod på den historiska och trygga grunden rent teologiskt, men samtidigt möter människor i dagens samhälle med ett budskap som är modernt och relevantgjort och som är lika aktuellt idag som förr.
Det finns nåd för dina och mina synder och dess namn är Jesus.

"Inkarnationen" på modernt språk..."Whatever".

Häromdagen lärde sig min yngsta son att säga ordet "whatever" från en film. Det låter mer som "what-EV-öh". Jag fick besked om att jag inte kunde säga det ordet korrekt för "- You are not brown, pappa. No points for you!". Lite komiskt.

Att skriva om julens mysterium som pastor är som om en komiker skulle börja skriva skämt om flygplansmat. En utmaning...för vem skulle skratta åt gamla, uttjänta skämt? Vem skulle bry sig om att det föddes ett barn en gång, som vi råkar fira i december, och att detta barnet är Gud? Whatever.

Vi förstår inte riktigt hur ett litet barn och Guds plan hör ihop. Istället blir vi ofta poetiska eller lyriska (om det är någon skillnad) och blandar det fantastiska med ett nyfött barn med tända stearinljus med värme och ljus och med mörker och hopp och liv och blablabla. Jesusbarnet blir en symbol för hur livet och ljuset vinner och vinner våra hjärtan mitt i midvinterns mörka vrår. Att det goda vinner. Att våren kommer efter vintern. 

Och det är ju fint...men det kan man ju säga om vilket nyfött barn som helst. Det blir lite "whatever" över hela inkarnationen.

En annan anledning till att "inkarnation" har blivit "whatever" är att vi inte längre är i behov av en frälsare. När Billy Grahams dotter, eller barnbarn, fick frågan "Var fanns Gud?" efter orkanen Katrina så sa hon ungefär att "hur kan du nu plötsligt be om Guds närvaro när hela samhället strävar efter att få bort Gud från det s.k. offentliga rummet?". Det är kanske lite tveksam teologi, men det är Bibliskt att tänka sig att där Gud inte är välkommen eller efterlängtad eller efterfrågad är han inte heller intresserad av att finnas. Hesekiel fick ju se Guds härlighet lämna templet och vi kan läsa om Jesus som varnar församlingar att omvända sig eller så "tar han bort ljusstaken" från deras mitt.

Nietschze sa att Gud dör när de inte längre finns någon som tror på honom...och det är ju rätt korkat sagt, rent logiskt, men det finns ett uns av sanning i det. Julens budskap om att "en frälsare är oss född" är lite "whatever" för folk i allmänhet för hela samhället har ju (ofta med kyrkans goda minne) slutat bekymra sig över att det skulle finnas något att frälsas/räddas från. Ungefär som ett skämt om flygplansmaten som idag skulle landa helt fel då den faktiskt är helt ok (förutom på amerikanska flygbolag!).

För det tredje finns det en känd pastor i USA som heter Mark Driscoll. Han är en mycket framgångsrik pastor, men också väldigt polariserande. Han skulle få det svårt i Sverige med uttalanden som "Jag bryr mig inte om miljön för allt ska ju brinna upp till slut när Jesus kommer tillbaka. Jag kör en stor SUV.". Men han har ett stort hjärta för Gud och människor och når tiotusentals människor med budskapet om Guds kärlek till oss syndiga syndare, som han är duktig på att peka ut. 

Nu har han ertappats med att plagiera material till sin nya bok. Hans kommentar till det? Ingen alls. 

Samtidigt dyker det upp uppgifter att en ny "reality show" ska lanseras i USA, en serie om ett antal framgångsrika pastorer och deras liv i Kalifornien. Preachers in L.A. Ferrari bilar, lyxhus, m.m.. Hmmm. Inte så mycket inkarnation utan mer "same old stuff". Dessa inkarnationens talesmän liknar alla andra i världen som har makt och status. Whatever.

Trots att vi inom kyrkan vet att i Guds rike kan man inte räkna och kalkylera framgång som i världen så gör vi det ändå. Det är alltid de framgångsrika, t.ex. i storlek på församling eller ökning på församling, som syns och får synas, som hörs och som ska höras. Vi bjuder in kändispastorer eller så lägger vi ut flotta bilder på Facebook om hur fantastisk varje gudstjänst med JESUS är! (I'm looking at you, Hillsong Stockholm. Allvarligt?) 

Vi har en tendens att vilja göra två motsatta saker samtidigt, vi vill vara tillgängliga för de svaga och de små på samma gång som vi vill se framgång och succé och leende människor. Det är ju mycket enklare om vanliga medelklass människor kommer på gudstjänsten med tydliga och klara andliga problem att lösa, eller hur?

I grund och botten tror jag att det handlar om att vi är övertygade om att livet med Jesus blir i princip bättre och att en uppåtgående trend blir ett mått på hur vi har lyckats. Vi skakar våra huvuden över det tragikomiska i att några präster i USA predikar framgångsevangelium från sin nya Bentley eller Ferrari...men är vi så annorlunda i vårt sätt att tänka? Predikar inte vi att livet ska bli "bättre" med Jesus, också rent påtagligt?

Det är detta som jag tror gör det svårt för oss att ta in inkarnationens storlek i våra liv. Att det blir lite "whatever" även för oss som är mitt i det. Ett litet barn som också är Gud är helt enkelt totalt omöjligt att förstå. Gud är ju, om inte annat, STOR...och där ligger ett litet barn. Det hänger inte ihop...ungefär som att det skulle höra ihop att vara fattig i plånbok och ande och att få (tillhöra) Himmelriket, eller det där Jesus sa att det var bättre att han for upp till Himlen. "-Säkert", tänker vi. 

Vi, som lärjungarna, tror ju att det är de framgångsrika eller Mark Driscoll pastorerna som visar vägen, varför skulle vi annars köpa deras böcker eller lyssna på deras presentationer. Inkarnationen, att Gud blev människa, var väl för att just vi människor skulle bli "större", eller? 

Grundläggade för att slippa ordet "whatever" och dess fadda smak är att tänka lite annorlunda. Som man tänker tror man och som man tror gör man. Inkarnationen är inte först och främst en hyllning till människans "fantastiskhet" eller ett poetiskt mästerverk eller ens livets gåva och kraft i mörkrets tid. Den handlar om din och min absoluta obetydlighet och fantastiska betydlighet. 

Inkarnationen är en historisk händelse där två väldigt obetydliga människor plötsligt blir enormt betydliga. En tonårsjungfru och hennes "man" bestämmer sig för att säga "ja" till Gud vilket i sin tur är en garanti för samhällets förakt. Gud kommer inte i en Bentley till en guldbärande mr. Bling, han kom till några obetydliga herdar. Det var inget palats eller en bokturné, det var en källare där djuren sov.

Förvandlingen från "inkarnation" till "whatever" beror på att den har blivit som allt annat här i världen. "Whatever" är ordet för en likgiltig värld som kanske förstår orignalordets potential, inkarnation, men som ser så lite av den. 

Det som är receptet på att förvandla "whatever" till "wow!" är att låta den få tala för sig själv. Som Gud utlämnade sin son/sig själv till några obetydliga tonåringar ska vi överlämna oss åt honom. Bli obetydliga vi också. Vara nöjda med att Gud tycker vi är betydliga. Lika mycket som vi är obetydliga/okända/utanför/oTwittrade/misslyckade/i behov av i världen...lika mycket säger Gud att vi är betydliga. Att vi faktiskt kan komma ur världen "whatever" och få se något annorlunda och något rent. 

Han låter hela räddningsprojektet stanna till hos oss en stund, som för Maria och Josef, vi som vet att vi är obetydliga för denna världen. Vi som vägrar tro att vi inte behöver en räddare från synd och skam och obetydlighet och utanförskap...för vi vet bättre. Vi känner igen oss i Marias lovsång. Vi som ser alla Mark Driscoll:ar och känner frestelsen i oss själva att bli betydliga och ta plats och bli framgångsrika och tala på konferenser...men får plötsligt syn på inkarnationen och kommer på oss själva. Gud hos ett tonårspar. Dom sa med all säkerhet aldrig "whatever".

När allt om jul och advent och inkarnation kommer omkring så är det egentligen ett enda stort "whatever" jämfört med just detta...att vi är så betydliga i Guds ögon att han vill vara med oss och det är den enda betydligheten vi behöver och vill ha. Allt det andra? Att världen inte bryr sig? Att ingen skriver på vår Facebook? Att vi aldrig blir kända eller erkända? 

Whatever.

Hur ska vi som tror att homosexualitet är en synd visa Guds kärlek?

Det är en enkel sak att tala om för människor att de är syndare. Egentligen behövs det knappast för alla vet innerst inne att det är sant. Jag tror problemet istället är att stolthet, den individuella integritet en och konsekvensen av påståendet "att x är synd" är svårt för människor.

Vem är du att döma?
Vad säger att du har rätt?
Vem bryr sig om jag syndar eller inte (så länge det jag definierar som skada inte sker någon annan människa)?

Jag tror helt enkelt att när Gud tas ut ur bilden så saknar människor helt enkelt begrepp och förståelse för att detta med synd existerar. Fel och misstag och brister? Ja, självklart. Men synd som per definition är synd mot en Gud? Knappast.
Man lever dock fortfarande på gamla historiska värderingar, traditioner och synsätt. I Sverige och Norge är dom kristna värderingar. Men det nya sekulära samhället kan bara definiera vad som är rätt och fel utifrån vad som är pragmatiskt/lämpligt/modernt. Det finns ingen inbyggd konsekvens för ett visst beteende. Det är inte fel att begå äktenskapsbrott eller att ljuga. Det är i ett sekulärt samhälle bara pragmatiskt eller icke-önskvärt med äktenskapsbrott eller lögn eller x. Vad som är pragmatiskt eller icke-önskvärt är naturligtvis något som förändras med tiden. Idag är det långa svarta byxor, imorgon blåa korta.
Det påminner mig om en historia om ett äkta par i Florida som kom till en äktenskapsrådgivare med ett problem. De var gifta sedan några år men hade ett "öppet" äktenskap, dvs. de hade sex med andra människor samtidigt som de var gifta. Nu hade båda två börjat uppleva/känna vissa känslor om att detta inte var en så bra idé...det kändes fel, men de kunde inte förstå vad problemet var. Det var ju bara sex och helt enligt överenskommelsen. För dem fanns det inget inbyggt problem eller "fel" i att vara otrogen, det var ingen synd som gick emot skapelsen eller Gud, det var liksom bara kemi och biologi.

Det passar bra in på ett samhälle som tror att allt är enbart materia och energi som har "evolutionerat" sig fram. Moral och etik är bara lokala preferenser och kan skifta med tid och tycke. Det är detta som kallas subjektivism. Rätt för dig men fel för mig. Makten eller majoriteten avgör vilket som gäller för samhället i stort...vad som är den rätta åsikten och det rätta tyckandet.

Tillbaka så till den ursprungliga frågan. Hur kan vi som tror att homosexualitet är en synd emot Gud allsmäktig för det första över huvudtaget säga att något överhuvudtaget är en synd? För det andra, vem är vi att bestämma/döma det? För det tredje, spelar det någon roll "vem man älskar" om ingen kommer till synbar och/eller påtaglig skada?
För det fjärde, hur kan vi visa Guds kärlek till dom som är homosexuella...när det är helt absurdt ur mångas perspektiv att ens tänka tanken att synd och Gud och eviga konsekvenser hör till saken.

I ett sekulärt samhälle är det helt enkelt i bästa fall befängt att säga att homosexualitet är en synd eftersom synd inte finns. Det skulle kunna gå att säga att man personligen inte tycker att homosexualitet är bra eller att det är en synd, eftersom alla har rätt till sin åsikt (i alla fal principiellt), men inte offentligt eller auktoritärt. Det är här som vi märker att subjektivism och påföljande sekularisering har krupit in även innanför kyrkans "väggar", för vi möter samma argument inne i kyrkan som utanför. I Sverige röstade Metodistkyrkan för att vi inte skulle diskriminera på grund av sexuell läggning...vilket betyder att kyrkan blev subjektiv (nästan alla sexualiteter är ok i kyrkan ögon). Ingen synd/fel finns.
Detta är inte bara en fråga om homosexualitet. Metodistkyrkan har samma hållning i många frågor, som till exempel skilsmässa och abort, för att nämna några. Vi tycker inte att skilsmässa eller abort är bra men vi tycker inte heller att det är syndigt utan mest att det är  icke önskvärt eller olyckligt. Omständigheterna i livet avgör vad som är synd...fastän vi inte kallar det för synd. Homosexualitet t.ex. kallas inte synd heller...det kallas för "inkompatibelt med ett kristet liv".

Denna utläggning har på ett sätt lämnat sitt ursprung, om hur sådana som delar mina åsikter om homosexualitet ska visa Guds kärlek mot människor som är homosexuella, och istället handlat om problematiken i att detta med synd och Gud och liv och sexuell läggning är ett mycket svårt ämne i ett samhälle utan Gud eller i en kyrka där subjektivitet är "alive and well."
Det blir lite att frågan faller på sin egen orimlighet och till slut blir en fråga om ett rättvist samhälle, om jämställdhet och fair play. Jag tror det är därför debatten är så passionerad. Det är Rosa Parks i ett segregerat USA. Det är Nelson Mandela i ett apartheid Sydafrika. Det är en fråga om civil olydnad, fast i detta fallet mer en fråga om kyrklig olydnad...a lá pastor Schaffer i USA. Lika lite som vi idag skulle sätta invandrare bak i bussen kan vi vägra att viga två män eller kvinnor i en kyrka...så tror jag många tänker.

Därför tog inlägget en liten omväg. Det är i grunden inte ett problem om vilket samhälle vi ska ha eller rättvisa. Det är ett problem om hur vi ser på Bibelns roll och plats i kyrkan (och kanske även samhället). Är Bibeln såpass Guds ord att vi kan uttala oss med absolut säkerhet om vad Guds vilja är eller inte? Kan vi inte det är det en skymf och en skam att vi gör det, kanske extra mycket om det handlar om människor i minoritet eller i utanförskap eller i underläge...typ homosexuella. Om däremot Bibeln är Guds ord så är det av väsentligt vikt att vi lever och gör det som står där. "Woe to him who says peace, peace when there is no peace".
Jag kan inte se att man kan använda Bibeln som argument för utlevd/aktiv homosexualitet. I de fall man gör det handlar det nästan alltid om Guds kärlek och hur stor den är och att den överglänser allt annat....eller att Bibeln är svår att förstå eller måste tolkas på nytt i varje generation.
Men i mina ögon faller det på sin egen orimlighet för om varje generation ska tolka Bibeln på nytt och att det skulle leda till omtolkningar var 25:e år...ja, då blir det ingen kristendom utan just subjektivitet. Alla får, kan och ska tro vad dom vill. Då förlorar kristendomen sitt existensberättigande och blir som vilken annan intresseförening som helst.
Det är också orimligt att tänka sig att Gud är kärlek precis som vi på 2000-talet förstår kärlek eller att Gud inte skulle älska syndare. Är det inte mest rimligt att det som Bibeln berättar om Guds kärlek konsekvent under tusentals år innan vi kom till jorden så gör han det också idag? I frågan homosexualitet...Gud verkar ha varit väldigt konsekvent i sin kommunikation med människor på Mose tid och Jesus tid och Paulus tid och under kyrkans historia. Vad är det som får oss att tro att han nu har ändrat sig? Vi måste kunna hålla isär människors synd och Guds kärlek. Korset visar på Guds kärlek till alla...men också allvaret i synden som vi människor lever och gör. Förstår vi inte det förstår vi inte korset...då blir det bara en tom symbol för vad betyder korset om Guds kärlek om det inte finns något skäl för honom att dö? Varför dog Jesus?

Så, om Gud är densamme igår. idag och i evighet och att Bibeln och kyrkans historia är eniga så måste man anta att Gud faktiskt menar att homosexualitet är att missa målet, synd, i Guds ögon även idag. Det räcker inte att säga att "på Bibelns tid så menade man inte livslång, äkta homosexuella förhållanden baserade på ömsesidig kärlek, fast det gör vi idag och därför är det ok." Det är ingen modern företeelse att det finns människor av samma kön som vill leva i ett kärleksfullt förhållande med en av samma kön. Det har alltid funnits. Säger inte "vetenskapen" att cirka 5-10% av befolkningen är homosexuell? Har det bara varit på det viset i 100 år? Knappast.

Hur ska man då bemöta de människor som är aktivt homosexuella och således lever tvärt emot Guds plan, vilja och skapelseordning?
Som jag tror Jesus och Paulus och tusentals Jesusföljare har gjort genom tiderna...vi ska bemöta dessa människor som vem som helst. Som av Gud älskade medmänniskor. Om alla är syndare så kan ingen säga att de är bättre än homosexuella. Heterosexuella föds inte utan sexuell synd eller skuld (men kan bli det). Alla heterosexuella har syndat heterosexuellt, på olika sätt, och kan inte få ett fripass från den synden bara för att har en sexuell läggning/natur som Bibeln menar är Guds ordning. De behöver korset likaväl.
De borde bemöta sina medmänniskor som av nåd frälsta heterosexuella människor in till ett nytt liv där synden (den heterosexuella) inte längre håller dem fångna. Där heterosexuell pornografi och lust och frestelser måste vika för Guds Heliga Ande som heliggör dom. Nåden att inte bli som synden har gjort oss. Att som Paulus slippa slita med att göra det man vet man inte borde. Att få Guds hjälp och kärlek till ett liv i frihet från synd (a lá Romarbrevet 6). Om en heterosexuell kan bli befriad och frälst och heliggjord från sin fallna och syndiga heterosexuella natur...så tror jag att en homosexuell också kan det. Varför inte?

Det är däremot inte vårt jobb. Det är Guds jobb...att göra människor helig som sig själv. Att fylla människor med sin helighet och sin kärlek...att föda oss på nytt. Jag inser att jag inte riktigt förstår hur detta hörs från ett homoexuellt perspektiv...men jag antar att det hörs inte så positivt. Kanske till och med oförstående eller oförskämt. Det är inte min tanke eller mening. Jag menar bara att alla människor har en sexuell läggning som måste befrias/heliggöras av Gud, hetero som homosexuell. Jag försöker älska alla människor lika men känner mig bunden av Guds ord, som jag tror är ofelbart, att älska som Gud älskar och att inte älska det Gud inte älskar.

Så till slut...personligen önskar jag att alla homosexuella skulle behandlas med respekt och kärlek till sin nästa. Att de ska få möjlighet att möta Gud utan nedlåtande blickar eller förtal. Jag tror inte att det är värre att ha en homosexuell läggning eller utöva den än det är att ha en heterosexuell läggning och utöva den syndigt (internet pornografi, otrohet, falla för sexuella frestelser, m.m.). Att homo som heterosexuella ska bemötas som Jesus bemötte kvinnan som hade ertappats "in the act", som levde i heterosexuell synd. Med kärlek och förståelse men också med "Gå och synda inte mer".

Jag är medveten om att detta kanske låter naivt eller löjligt eller förolämpande...att Gud kan befria alla människor från sexuell synd, inklusive homosexualitet...särskilt om man tror att det är en genetisk eller skapad "sak". Om det är något man har kämpat med i hela sitt liv.
Jag menar inte att vara okänslig. Jag försöker bara följa argumentet dit det leder, nämnligen att alla människor sliter och kämpar med sin sexuella läggning och natur i denna post-Adam och Eva värld. Enligt Bibeln. Alla behöver korset.
Om Gud har en tydlig vilja i sitt Ord om vad han har skapat och vad han vill med människans (bl.a.) sexualitet så tror jag också att Korset räcker för att förlåta och befria oss från all sexuell synd, homo som hetero.

Repent and believe. Go and sin no more. Nothing is impossible with God.



PS. Jag erkänner att jag kan ha fel och är öppen för samtal och dialog kring hur du tänker, du som är oense med mig. Välkommen med dina tankar.

Nåd på fel plats

Efter ett långt inlägg om homosexualitet, vilket skulle kunna göras mycket längre, är det dags för ett inlägg om nåd. De två hör ihop men inte nödvändigtvis just som det blev här...kronologiskt.

Nåd på fel plats. De allra flesta pastorer är medvetna om begreppet "cheap grace", eller "billig nåd". Begreppet betyder att man hanterar nåden på ett billigt och ytligt sätt. Ett exempel är att säga att man förstår vad Bibeln säger i fråga X men gör Y istället "för Guds nåd är så stor och Gud är alltid större". Förr hette det Antinomianism, att nåden ger en licens att göra och leva som vi vill. De flesta pastorer, och lekfolk, skulle nog säga att billig nåd är fel. Det var ju inte billigt för Gud på korset, så hur kan det vara billigt för oss?

Metodister pratar mycket om nåd. För det första är nåden temporär. I Himlen finns ingen nåd för behovet för nåd är borta (man kanske skulle kunna säga att Himlen är 100% nåd, men det förvanskar ordets betydelse, tycker jag). Nåden är till för livet här på jorden.

För det andra är nåden extremt dyrbar. Vi kan inte ta den för givet, även om den är given. Att ta nåden för givet är att nonchalera Getsemane, Korset, Dödsriket och allt det Paulus och de andra skrev om i breven. Det är att anta att man är värd frälsning och ett nytt liv. Det är att anta att det man gör och tycker och tänker är rätt och sant. Cheap grace. Nåd på fel plats.

Nåd är till för syndare för endast syndare behöver nåd. Eftersom alla är syndare så är nåd för alla...men långt ifrån alla vill inse detta. Kan man få nåd utan att inse sitt behov? Ja, det tror jag...till exempel i ett barndop. Gud, som är han som ger nåd, kräver inte att vi förstår nåden eller att vi inser vårt behov. Guds nåd är som mobilnätet, den finns överallt och runt omkring oss och i oss men ibland har vi dålig täckning. Ibland går vi in i blyklädda rum eller springer ut i skogen (alltså syndar) och om vi inte kommer ut ur rummet når nåden oss inte. 

Det är en haltande bild men den fungerar såtillvida att vi förstår att nåden är något som Gud, genom sin Ande, hela tiden översköljer oss med men vi är inte tvungna att ta emot den. Vi kan ta på oss badmössor och regnkläder eller gå inomhus. Problemet är att det är så lätt hänt att vi sitter inomhus och ser att det regnar ute och då påstå att vi lever i nåden...att vi sitter vid havet och tittar ut genom fönstret och säga att vi badar i nåden fastän vi egentligen inte gör det. 

Nåden och vi måste mötas och vi möts först när vi inser och möter Guds helighet (oftast genom Bibelordet, märkligt nog)...för då märker vi att vi verkligen behöver den. Vi behöver benådas. Som Jesaja sa när han mötte Gud...."Woe is me! It is all over!". Innan man är där, på sitt eget sätt, är nåden mest kuriosa, mer eller mindre. Från Guds sida är den alltid aktiv och drar i oss men vi själva är helt ovetande. 

Där, i mötet med Gud där man upptäcker vem han egentligen är och vem man själv egentligen är, där är det vår stora upptäckt att vi inte bara dör utan möter en god Gud full av kärlek och helighet...nåd. Där är nådens rätta plats. Som att få en kram av Mount Everest eller en smekning av en tornado eller en varm klapp av en vulkan. 

Nåden är på fel plats är alltså när man antingen antar att man är god nog eller antar att man kan leva utan Guds gränser och gör som man vill. Förtjänar en våldtäktsman nåd som glatt vägrar att inse sitt brott och utlovar fler våldtäkter? Möter han nåden där? Nej, men i Guds ögon får alla nåd som omvänder sig/ångrar sig och ber om nåd och upprättelse, även han. Multiplicera det med antal människor som har levt på jorden och vi börjar förstå vad det kostade Jesus att dö på korset.

Men nåden är också på fel plats om vi börjar med det goda mötet med Gud där nåden råder men sedan tämjer orkanen eller försöker släcka vulkanen eller plockar ner Mt. Everest bit för bit. När vi gör livet eller omständigheterna eller våra prefenser till gud och liksom plockar ner Guds helighet till vad vi tycker är en mer rimlig nivå...och sedan säger att "Gud är så mycket större" så att Han och hans gränser kan omöjligt vara så höga och mäktiga och starka som det såg ut som. Att göra Guds nåd till en allmän ursäkt eller plåster för hur bräckliga vi är och hur svårt livet är och hur mycket vi tycker att Gud måste förstå att det är svårt att vara människa....fungerar inte i kristendomen för vår Gud blev faktiskt människa. 

Nåden på rätt plats är när vi ser det enorma avståndet mellan Guds absoluta helighet och allsmäktighet och kraft, där till och med hans absolut rena kärlek skrämmer oss, och avståndet tilloss själva...bräckliga och syndiga och fångar till våra begär och frestelser som vi är. Den drar inte ner Gud till vår nivå utan önskar och bjuder oss in till att stiga upp till Guds nivå...om vi använder ett enkelt bildspråk. 

Guds nåd på rätt plats är inte en licens att göra som vi vill och få en ursäkt, eller att dra ner Guds helighet till världens standard och nivå, eller att användas som ett instrument varpå Gud liksom förstår hur svårt det är att vara människa och säger "Ok då". 

Kristendomen, och speciellt Metodismen, har en mycket positiv syn på människan för den säger att Gud önskar och älskar människan så mycket att han, genom sin nåd, kan göra oss bräckliga och syndiga och trasiga och korkade människor, lik sig själv. Gud blev människa så att vi kan bli som Gud (1 Johannes 3). 

Smaka på den...