The problem of sin och Good Friday - the cross was not enough

Well, since I enjoy and buy books based on their catchy titles I figured this title would get your attention...and here you are.

As I prepared for Easter this year I found myself looking at all the well known Bible verses and stories that tell us about that amazing weekend so long ago. All of creation collided here, visible and invisible, and the story is so well known that it is very hard to think new thoughts, let alone find something that you didn't know from before...something new.

Well, this year I did...maybe.

As far as I can tell the common understanding of Easter is that Jesus died on the cross on Good Friday for our sins. He paid the price, he took the/our punishment, he paid the ransom, he offered himself as a perfect sacrifice, he "propitiated" God's wrath and he just flat out played the Devil like a banjo. For our sake and out of love. According to 1 John 4:10 we finally have the answer to Haddaway's question "-What is love?".

On Saturday, He descended into Hell/the Kingdom of the dead, battled and/or fought the Devil and preached victoriously to those who were there and had died during the Old Covenant. He led them out of there in victories procession (Eph 4:8). I know, for some the events of Holy Saturday are kept at a distance and only a brief mention in the creeds suffice for them. Fine.

On Easter Sunday Christ rose from the dead, actually and physically, and thus defeated death proving that He was Who he claimed to be...the ultimate "Get out of jail" card freely offered for all who believe and follow. Heaven's door is opened and Hell is no longer the only option for humanity.

A neat progression and dividing up of the events of that first Easter. What could be more obvious?

Well, hang on. In 1 Cor. 15:12-17 Paul says that if Christ hadn't risen from the dead our faith and preaching would be in vain/meaningless and we would still be in our sins. Did you get that? Still. In. Our. Sins.

The problem of sin seemingly wasn't finished on Good Friday on the cross. Something else, or more accurately something more, was required for us to not "still be in our sins". Something more was necessary to render our entire faith not vain or meaningless. The cross wasn't enough. 

The astute Christian will at this point notice that I am not saying that was Christ did on the cross was insufficient to achieve what it did, but that the problem of sin required Jesus to die on the cross AND also something more. I think it is because sin is a multifaceted problem and that it therefore needed to be dealt with in several different ways, thus defeating all of its evils. This leads us to try to define what sin actually is...and if you have read this far I'm guessing you find this important enough to warrant a few minutes more to follow...and you would be correct. It is very important, indeed.

So what is sin? Let us examine the quintessential moment in time when sin is at its worst but also clearest...the Garden of Eden and the Fall of Man. This is where sin is seen most clearly.

1. Sin is breaking God's law, inviting punishment. This happened when they ate the fruit.
2. Sin is doubting God's word, or goodness. This happened when they decided to listen to the Devil and take him seriously.
3. Sin is separation from God's fellowship. This happened when they hid as they heard God walking towards them.
4. Sin is aligning with the Devil and getting a new "god". This happened when they agreed to obey the Devil and eat the fruit.
5. Sin opened up Creation to the rule of the Devil. This happened when they agreed to disobey God and obey the Devil since they were tasked with ruling over creation.
6. Sin is shame and guilt. This happened when they covered their nakedness.
7. Sin is disharmony, or disunity. This happened when Adam and Eve started blaming others.
8. Sin is banishment from God and ending up in the "kingdom of this world", i.e. the Devil's world. This happened when they were cast out of the garden and kept away never to eat from the Tree of Life.

So let's take a look at these. Which ones did Jesus "fix" on Good Friday and which ones did He not? I'd say that Good Friday took care of number 1 and 6. Jesus took our punishment and he took our shame/guilt. A case could be made that he also "fixed", or healed, number 7 (by tearing down the "wall of hostility" between races).

That leaves 2, 3, 4, 5 and 8. 

Number 2 was sort of taken care of on Good Friday because He took our punishment and thus proving His goodness and trustworthiness, but this is also something that required more time and thus was "fixed" by inviting people to follow Him as disciples. Trust takes time, but all in all we could include most of problem 2 in Good Friday.

That leaves 3, 4, 5 and 8. How would Jesus fix those problems?

Well, by rising from the dead and not remaining dead (which would inherently hinder fellowship) He fixed problem 3 by "un-hiding" from death and forever be able to invite us to fellowship.

Problem 4 was also solved by the resurrection because the ressurrection demoted the devil from his  position and made it possible for humans to have a new allegiance with God. 

Problem 5 was fixed by the resurrection since it showed that Jesus is the true ruler of the universe, the only almighty one.

Problem 8 is the key here. Jesus fixed that problem by establishing a new kingdom with himself as the only king through his resurrection. Now there is not a Garden of Eden AND a place outside the Garden of Eden/the kingdom of God. Now all of creation is the Garden of Eden, metaphorically speaking, albeit broken due to human actions and fall.

Reading through my own post at this point I realize that it might not be as neat as I have made it sound. I do, however, believe that there is something in all of this that makes a difference for our everyday lives and I think we can find it if we look a little deeper in problem 8.

You see, Paul says that without the resurrection we would still be in our sins and the question thus becomes...what does it mean to be "in" our sins? Notice Paul didn't say that our guilt would remain or that our punishment would remain...he said that we would still be in our sins.

I think that what we have here is a key that unlocks a lot of what the New Testament writers talk about and that, in my experience, elicit the most doubt or negative feedback from people. It seems to me that the NT writers talk about something very profound and very deep when they talk about the new life in Jesus Christ, a life that sounds and seems impossible or unattainable, to most people. 

For instance, Paul talks about being a slave to righteousness and being raised into a new life.

John talks about a Christian not sinning.

Peter talks about being holy in all we do.

The author of Hebrews talks about Christian perfection.

In fact, a careful study of the first several chapters of 1 Corinthians seem to indicate that Christians are not people who have been forgiven and live their lives as usual, nor do they talk about Christians as people with new beliefs. Paul seems to talk about Christians as people who are of a different state of being, new creations who look human and in many ways are human but amazingly have been "born again" into something new. A Christian is no longer "in their sins" but in something else, something made possible by the resurrection. 

What is that "something"? 

That is for another time but I have a feeling it is very exciting and very different from the lukewarm life most of us don't like.

Bortom homosexualitet och en kyrka i splittring, del 1 - hitta en väg vidare

Det är stilla veckan nu, eller Passionsveckan som den kallas i icke-nordiska land där tystnad inte är en dygd. Vi ser tillbaka på Palmsöndagen och ser fram till Getsemane, Korset, Helvetesresan och Den Tomma Graven. Det ska mycket till för att inte ha hört talas om denna veckan även om den religiösa analfabetismen breder ut sig.

Det passar bra att tänka och skriva om "nya vägar" eller "bortom grav/splittring/whatever" denna veckan. Det ligger i korten och tankarna för alla som tror är redan inställda på den våglängden. Det är denna veckan vi firar att den gamla världsordningen dör och den nya växer fram.

Idag skriver jag "del 1" i en serie blogginlägg som jag hoppas kommer att handla om vad som finns bortom diskussionen och kalabaliken som har handlat om mänsklig sexualitet och homosexualitet i lära och praxis. Ingen kan påstå att denna debatten/diskussion/disaster är i proportion till hur omfattande frågan är eller hur många den berör eller hur central den är i kristen teologi och praxis. Ett exempel:

• 325 e.Kr. hade man ett kyrkoråd i Nicea för att bestämma om Jesus var Gud eller en skapelse; man beslutade om den Niceanska Trosbekännelsen som vi använder än idag; man fastställde när Påsk ska firas, 
• 381 e.Kr. klargjorde man vem den Heliga Ande var/är i trosbekännelsen och höll fast på Jesus gudom.
• 451 e.Kr. fastställde man att Jesus hade en mänsklig och en gudomlig natur; skapade Kalsedons trosbekännelsen (som används än idag).
• 553 e.Kr. beslutade man att klargöra att Origenes teori om att alla själar har alltid funnits i en "Well of Souls", m.m..
• 680 e.Kr. fastställde man att Jesus inte hade bara en vilja eller en energi men två, bl.a..
• 787 e.Kr. fastställde man att ikoner kan beundras (som redskap i tillbedjan, t.ex.).
• 2019 e.Kr. fastställde Metodistkyrkans Generalkonferens att män inte ska ha sex med andra män, och kvinnor likaså ska inte ha sex med varandra.

Alla kyrkoråd har alltid haft en period både innan och efteråt där olika meningar och "sidor" har kämpat för sin sak men efter en tid har man accepterat Guds vilja genom dessa råd (som oftast endast innehöll ordinerade och var långt ifrån demokratiska). Jag kan inte komma undan att det känns som om vi har hamnat väldigt långt ner på listan över viktiga ämnen i våra metodistiska konferenser...för att inte nämna hur odemokratiskt och kaos-artat vi håller på nu.

Det är inte konstigt att Metodistkyrkan (och många andra), i en värld av omedelbar och anonym tillgång till alla tänkbara pornografiska fantasier, har fastnat i en nedåtgående spiral om vem som ska ha sex med vem och att vi nu befinner oss i en splittring om sex...men ändå.

Säga vad man vill om det men det känns ganska futtigt. Har vi inte större problem än så i ett samhälle där färre än 5% går på gudstjänst någon gång i månaden eller där färre än 15% av Svenska kyrkans medlemmar tror på Jesus (är det bättre hos oss?) eller där vi har minskat i medlemstall i över 80 år utan avbrott?

Om detta är vårt Getsemane där vi måste välja Faderns eller vår egen vilja, vilket känns befogat med tanke på att tusentals församlingar går olika vägar, kan man undra om det finns en framtid för kyrkan. Kan man fortsätta eller ska man börja om från början? Har man kraft, modighet eller vilja att hitta en väg man inte har hittat på 80 år när den vägen man har varit på har lett till en tragisk och katastrofal splittring?

En sak är säker, allt prat om "vi måste hålla ihop" och "enhet i Kristus som en mångfald" och andra hoppfulla slogan-kandidater, måste upphöra. Dom påminner mig om en pastor i en UMC kyrka i Mississippi som sa: "-Now that we are moving to a new church building I want us to be like the Israelites with Moses, Moses who said that everyone must come with me! All of us must come!!". Med tanke på att dom flesta inte gick med Moses utan dog i öknen kan man undra...

Att påstå att man kan vara "enig om att vara oenig" eller "en mångfald i enheten i Kristus" eller "en enhet men inte enighet" eller annat liknande verkar uppenbart något man försöker hitta på för att bevara kyrkans numerär. I vilken annan fråga skulle man nästan tvinga alla att vara enhetliga men inte eniga? Skulle man acceptera att kyrkan både accepterade kvinnliga präster och inte gjorde det? 

Skulle man ropa "Mångfald i enhet!" om det handlade om skilsmässans synd eller inte?

Skulle man tjata om enhet, enhet, enhet om det gällde Guds allsmäktighet eller inte?

När Bibeln talar om enhet och enighet och att vara av ett sinne eller en tro så jämför den vår situation med Treenighetens situation. Jesus säger att vår, vi kristnas, enhet är ett mirakel för den är som Treenighetens. Är det någon som tror att Treenigheten inte har en tro, en mening, en vilja? 

Detta är något som inte kan hända genom vår egen kraft, något som skapas av Anden. En enhet och enighet i tro, med mångfald av män/kvinnor, vit/svart/röd/gul, ung/gammal, rik/fattig, osv.. Mångfalden har aldrig handlat om vad vi tror eller vad vi gör men att vi alla får plats i Guds kyrka, en mångfald av människor som alla har samma tron på samma Gud och praktiserar samma tro på 1000 olika sätt men i pch genom samma Ande.

Ergo, om vi inte har en enhet OCH enighet OCH en tro så är vi inte i den enhet som Anden skapar och mänsklig enhet är inte målet. Oenighet och o-enhet är ett oundvikligt tecken på att vi inte har del i den mirakulösa enhet som Anden skapar och Jesus pratade om, den som Treenigheten har. Då blir frågan, hur kommer vi tillbaka dit?

Vägen för Metodistkyrkan efter hennes nuvarande Getsemane stund måste handla om att sluta tjata om en låtsas-enhet och inse att man är i splittring, en de facto icke-enhet, och att man måste respektera varandra genom att vara ärliga och öppna med det. Kyrkan är i en schism och den som inte har fattat att det är allvarligt har stora problem. Det är en tragedi och den kan knäcka oss...men det är inte hur många vi är som knäcker oss eller inte. Vi är en kyrka, inte en förening eller ett bolag. Det är Gud som håller oss uppe och det är Gud som bevarar oss, inte den Norska statens pengar. Frågan är om vi väljer Guds vilja eller vår egen.

Metodistkyrkan är inte den enda sanna kyrkan som har all sanning. Vi är i schism i minst 3.e led så vi behöver inte oroa oss över att Jesus kyrka står och faller med oss. En Metodistkyrka som har skapat en mänsklig låtsas-enhet eller enighet bara för att behålla en slags image eller känsla om att vara "ett" är inte heller det särskilt viktigt. Det viktigaste är att den är, både i enhet och enighet, med Gud. Det kan den inte om den vidhåller att en enhet utan enighet i tro är viktig.

Metodistkyrkan måste bestämma sig för vem hon är och vem hon tillhör och vad allt det innebär innan det är för sent och människan, i all sin iver att tjäna ett syfte, drar iväg på egen hand och försöker renovera Henne i egen kraft där endast ytlighet och glättiga klyschor finns men ingen kraft och inget liv från Gud.

Det är vägen vidare, bortom homosexualitet och kyrkans nuvarande Getsemande stund. 

Stolt metodist?

Det här blogginlägget är lite speciellt och för många kanske frågetecknet är en "trigger". Självklart bör man vara stolt av att vara metodist (särskilt om man är pastor)!

Samtidigt är svaret långt ifrån självklart för många, ibland så till den grad att själva frågan uppfattas som meningslös. Vem bryr sig om vilken etikett man använder som kristen, huvudsaken är vad man gör och tror!

Något som också är ganska vanligt är att man utropar sin stolthet på grund av ett uttalande man är enig med eller något som har hänt i kyrkan som man tycker är bra. En ganska temporär förståelse av att vara stolt, eller hur? Man är stolt när något man tycker om händer. Kortlivat och ganska skört. Fairweather friends.

Det är ironiskt för mig att så många är stolta metodister när det passar eftersom Metodistkyrkan är så extremt tydlig med att den inte handlar om det som är temporärt eller individualistiskt. Utan tvekan är Metodistkyrkan den frikyrka som har använt mest tid och energi på att skapa en gemensam förståelse av vad man tror och tycker, vad det innebär att vara en kyrka och inte en förening eller en klubb. Ingen annan frikyrka har en så utarbetad och gedigen kyrkoordning som Metodistkyrkan som beskriver att man är en kyrka som har en överordnad roll och betydning som trumfar den personliga uppfattningen, att Guds ande leder kyrkan och inte individer som leder kyrkan...och samtidigt så är dom allra flesta metodister mer upptagna av individualistiska val och tyckanden. Man är stolt metodist när det passar "mig" men har en ganska tunn förståelse av att den personliga uppfattningen är inte A och O. Den är underordnad kyrkans förståelse av Guds vilja. Med andra ord, i Metodistkyrkan är kyrkan större än summan av alla medlemmar. Den påstår och menar att den är alla medlemmar OCH Gud som genom sin Ande skapar något mer, större och heligare (än en grupp människor som är medlemmar i samma förening). 

När detta skrivs kan man läsa på olika sociala media att många metodister inte är särskilt stolta av att vara just metodister därför att ett beslutande organ (en centralkonferns) har beslutat något man inte tycker om. Det var fel beslut, skriver man, och istället för att hålla fast vid en metodistisk förståelse av vad det innebär att vara kyrka (nämnligen att man håller ihop och väljer att böja sin egna personliga vilja för kyrkans gemensamma förståelse, och beslut, som kyrkan menar är ett resultat av Guds egen Ande) så skriver man högljutt att det är bättre att dom som har fel försvinner så att man kan få som man vill.

Det är kortsiktigt och fel och skapar bara ett politiskt spel för att på något sätt få igenom sin vilja, ett spel som aldrig tar slut och skapar kaos och splittring varsomhelst det går fram...och här är vi nu.

Jag tror Metodistkyrkan, iallafall i teorin, har en utmärkt chans att vara Guds kyrka i världen och inte blåsa dit dom starkaste stämmorna skriker och kräver. Jag tror att Metodistkyrkan mer än dom flesta frikyrkor har en chans att låta Guds stämma tala och leda istället för dom duktigaste eller kunnigaste personerna som vet hur man organiserar och spelar spelet där man får igenom sin vilja med alla möjliga medel.

Faran är inte om homosexualitet blir acceperat eller inte, egentligen, men om kyrkan ger upp sin förståelse av sig själv och hamnar i samtidens individualistiska drev där människorna bestämmer och ingen väljer att böja sin vilja eller sitt knä. 

Hur blev det så att den personliga uppfattningen, eller tron eller förståelsen, är så stark att den kräver att alla andra måste böja sig istället för tvärtom? Hur blev det så att man, som ett bortskämt barn, kräver att alla andra måste ändra sig för själv är det omöjligt? Alla andra har fel men inte jag.

Tänk om det är så att jag har fel, eller du? Är vi då villiga att böja oss och acceptera att vi inte har alla rätt? Är vi villiga att låta Gud styra kyrkan genom in Ande och böja oss för Hans vilja och ledning...eller är det bara när vi är glada över beslutet och vägvalet som vi "böjer oss"?

Den enda lösningen på kyrkans nuvarande problem med tusentals av församlingar som lämnar och där det vanligaste är att man ropar och gapar tills man får som man vill, är att människor väljer att följa Guds ledning av kyrkan som kyrkan själv säger inträffar under "Holy Conferencing", eller konferenser och mötesplatser där man samlas för att söka Guds vägledning och vilja. Att man väljer att underordna sig sin egen kyrka för man tror att Gud talar till kyrkan tydligare och klarare än till det egna sinnet. För att man är en god och stolt metodist.

Vem som helst kan ha fel och har fel om både det ena och det andra. Idag är man säker, imorgon inte lika säker. Guds vilja blir fånge till min vilja och vad jag tycker och tänker. Hur kan det bli bra?

Metodistkyrkan har fortfarande ett unikt läge att finna Guds vilja bland alla högröstade och duktiga även om det inte verkar så. Det finns tid. Är det fortfarande möjligt att vi väljer Gud före oss själva och följer vår kyrka dit hon upplever att Gud leder...eller är det för sent och den högröstade eller duktigaste människan vinner?

Teologiverkstad, del 2 - enkla korrigeringar till dåliga teologiuttalanden

För dom allra flesta är teologi en helt okänt och förlegat område, ungefär som alkemi eller astrologi. Många håller på med det, eller gjorde det för länge sedan, men deras relevans för ett modernt samhälle är näst intill obefintlig. Jag tror det är så det uppfattas i våra nordiska länder. 

Samtidigt så är det med teologi som med många andra akademiska områden och ämnen, deras relevans märks indirekt. När jag växte upp var det populärt med "gender studies" och "feminism studier" på högskolorna, kanske på allvar för första gång. Det tog 20-30 år och så fick vi doktorsavhandlingar om tågstationers patriarkala design och män som tävlar i kvinnornas 50m frisim, och vipps var 150 år av jämlikhetsarbete utraderat.

Vem trodde det 1995?

Teologi märks "på gatan" långt efter att den själv tycker att den har nått ett genombrott. Den kolossalt dåliga liberalteologin fick sin början av 1900-talet men har först nu gjort sig känd i "vardagskyrkan" när man har biskopar som förnekar Marias jungfrufödsel av Jesus eller ändrar "Fader Vår" till något könsneutralt eller stolt proklamerar att Helvetet inte finns. Det tar tid för akademiska teorier att landa på första sidan. 

Det som är ironiskt med teologi är att det är det vanligaste akademiska ämnet i samhället. Alla är teologer. Alla som säger att dom inte tror på Gud gör ett teologiskt uttalande. Alla ateister gör det och alla New Age människor gör det och alla andra gör teologi. Man kan inte vara människa utan att vara teolog och jag tror inte det är en slump. Problemet är bara att det finns god och dålig teologi, och precis som med gender-studierna som uppenbarligen har spårat ur så leder dålig teologi till helt fel slutsatser, om än inte lika fel som "patriarkala tågstationer".

Teologi är en karta av verkligheten. Dålig teologi är dålig kartläsning och leder dig vilse, god teologi leder dig rätt. Här följer några exempel på dålig teologi jag har hört det senaste och som behöver rättas till. 

Gud är inte, eller kan inte vara, allsmäktig: Jag har svårt att förstå denna, särskilt med tanke på att det var en präst som sa det. Det är själva grundtanken i att det bara finns en Gud. Vidare är det också det första adjektivet i den trosbekännelse som alla kristna bekänner sig till (Apostoliska trosbekännelsen, som börjar med "Jag tror på Gud Fader den allsmäktige, skapare av Himmel och jord...). Bibeln är så tydlig på denna punkten att det är orimlig tolkningsgymnastik att inte hitta det. Att det ibland kan vara svårt att se hur Gud kan vara allsmäktig är en sak, till exempel varför en olycka eller sjukdom inte stoppas, men att hävda som sant att Gud inte är allsmäktig är bara svagt. Jag har svårt att korrigera denna på ett avancerat sätt och kan bara säga att Gud är allsmäktig, punkt slut, oavsett hur det ser ut. Läs Jobs bok.

Jesus är inte den enda vägen till Fadern: Igen, svårt att korrigera detta med något djupare än ett enkelt, "- Jo, det är Han för det var det han sa". Många tycker att det är trångsynt och alldeles för svart/vitt. Dom allra flesta påstår sig trivas bäst i det grå spektrumet där ingen vet någonting med säkerhet, förutom att ingen kan veta något med säkerhet. Men där är onödigt att vara. Vad är det för Gud man tror på som inte skulle kunna kommunicera med sin egen skapelse på ett förståeligt sätt? Att gömma sig i det grå är fegt och ett tjänstefel för dom som själva inte vet och därför insisterar på att ingen annan heller vet något.

Syndafallet var något positivt för där blev människan autonom och fick kunskap: Detta är by far det dummaste jag har hört inom teologins värld. Det Bibeln säger är, "For as by a man came death, by a man has come also the resurrection of the dead. For as in Adam all die, so also in Christ shall all be made alive." Hur svårt kan det vara? Att hävda att bryta Guds lag, gömma sig för Gud, få straff av Gud och acceptera Frestarens alternativ som något positivt är så svårt att förstå att det måste krävas gigantiska missförstånd (eller kunskaps-glapp) hos den som tror något sådant. Självklart var Adam och Evas synd katastrofal för mänskligheten och fick varenda en av oss att hamna i "-Var god tag vänster vid den Stora Vita Tronen på Domedagen" gruppen. Utan Syndafallet, inget kors. Kom igen...

Jag läser och/eller predikar inte från Gamla Testamentet längre: Också en klassiker bland teologins misstag. Den som inte läser eller predikar från GT har ytterst små möjligheter att förstå vem Jesus var/är och varför han gjorde och sa det han gjorde. Att dumpa GT är den äldste heresin (villoläran) när Marcion klippte bort det (och dom flesta böckerna i NT) därför att hans Gud inte kunde vara så som GT beskrev Honom. Dom som klipper bort GT är fast i hubris fällan, om dom inte strävar med att nå ett tresiffrigt IQ. Bara för att person A i vår tid har en Gudsbild som kraschar lite med den Gud som GT beskriver så är det ju uppenbarligen höjden av hubris att hävda att just hans/hennes Gudsbild är den korrekta. "Gud verkar så sträng eller ond eller arg", påstår många som inte läser eller predikar från GT...utan att reflektera över Jesus ord om Domedagen eller det faktum att Jesus är lika mycket Gud som Fadern och således är överallt i GT, precis som Anden och Fadern...och således är densamme igår, idag och i evighet. GT är inte alltid lätt men tack och lov att kyrkan tidigt förstod hur viktigt det var. Bara en sådan liten sak att dom första kristna, och Jesus själv, läste och predikade GT och argumenterade för Jesus utifrån GT. Ironiskt att så många nu för tiden skulle göra tvärtom och klippa bort GT för att man tror att det hindrar folk att se den "snälla och goda Jesus". 

Dessa, och många andra, teologiska påståenden är exempel på dålig teologi som måste korrigeras. Inte av min smarthet men av kyrkans historiska minne. Det har alltid varit tendenser hos vissa att Ctrl-X i teologiens värld när man inte förstår eller är enig, men eftersom teologi, som många andra områden, tar tid att sippra ner till "mannen på gatan" så är det lika bra att jag tar chansen här och nu och gör vad jag kan så att vi slipper dras med teologins variant av knäppa teorier á la "patriarkala tågstationer" och istället hittar rätt väg, precis som Gud tänkte när han kommuncierade med oss. Livet är svårt nog utan dålig/grå teologi.

Det får räcka för denna teologiverkstaden. Misströsta inte, det kommer säkert flera.

Teologiverkstaden, del 1 - vem bestämmer vad som är rätt tro?

Min fru har en mer eller mindre reell dröm om att mitt under en söndaggudstjänst, under min predikan, ställa sig upp i kyrkbänken och säga "- Det är vad du tror!"...på skoj.

Ännu har det inte hänt men vi får se hur det går. 

Jag tror hennes humor, omedvetet, har hittat kristenhetens svaga punkt. Vem har egentligen rätt tro?

Den svenske ärkebiskopen skrev nyligen en krönika i Dagen (Sverige) där han bland annat skrev att "ingen vet ju egentligen hur det ligger till". Jag skulle tro att många tycker det låter ödmjukt och modernt, inte så där dogmatiskt och gammaldags. Post-modernismen i ett nötskal. Alla får pris och alla blir nöjda.

Det ärkebiskopen antagligen känner till men undlåter sig att skriva är att hans påstående endast reflekterar hans uppfattning om verkligheten, han vet ju inte. Post-modernismen fungerar så för alla som prenumerar på den. Den baserar sig inte på fakta eller ens vetenskap eller tradition utan på individens uppfattning och känsla. 

Ett exempel: Vetenskapligt och Bibliskt finns det bara två kön. Samtidigt är det en trend nu som nästan uppfattas som självklar bland en hel del människor att kön är flytande och det finns massor och man kan byta och välja själv. Filmen "What is a woman?" sätter det på sin spets...för ingen i dokumentären kan svara på denna mest fundamentala fråga. Det väljer alla själva fast ingen vet vad det är man väljer...

Sådana galskaper kan bara existera i ett samhälle där att inte veta är en dygd och där relativism har ersatt objektiv sanning som norm och målsättning.

Detsamma gäller absolut inom kyrkan och på många sätt tror jag Reformationen var gnistan som gjorde att vi nu har denna "dumpster fire".

Så då, till sist, till dagens fråga. Hur besvarar man dålig teologi i ett sådant samhälle? Finns det någon som kan säga "Nej, där har du fel." eller "Nej, så är det inte." och vem är det i så fall?

I en kyrka utan påve kan svaret bara bli, något tragikomiskt,"-Så har vi alltid trott förut." Alla som har varit aktiva inom frikyrkan har lärt sig att tycka väldigt illa om detta uttryck, ofta på goda grunder då det har använts för att kväva varje minsta förslag och förändring...men det finns såklart en uppenbar skillnad här. Uttrycket som ingen tycker om är "-Så har vi aldrig gjort förut" men det jag tänker på är "Så har vi altid trott förut". Ser du skillnaden?

Rätt tro måste vara den tro som har överlevt mer eller mindre oförändrad sedan Jesus tid. Allt nytt är suspekt och sannolikt fel, något som går på tvärs med hur hela vårt samhälle fungerar. Allt nytt är ju alltid bättre, tänker man utan att tänka. En ny mobiltelefon är säkert bättre än en äldre, men det har givetvis inget att säga till om ifall en ny tro är bättre, eller mer sann, än den gamla.

Detta är inte ett nytt problem. Tidigt insåg kristendomen att "Det står så i Bibeln!" inte räcker. Alla heretiker har alltid hävdat att dom har Bibeln på sin sida, allt ifrån Arius användande av texten att "Jesus är den förstfödde..." för att hävda att Jesus var en skapelse, till dagens långt sämre exegetik när man påstår att David och Jonatan var homosexuella älskare.

Poängen är att det krävs något mer än Bibeln för att bestämma vad som är rätt eller fel tolkning/förståelse av texten. Bibeln är grunden och utgångspunkten och skiljepunkten men vems tolkning bestämmer.

Utan en påve och speciellt när dom allra flesta inte kan eller läser sin Bibel finns det bara ett alternativ...och det "uppfanns" av en munk på 400-talet, Vincent of Lerins. Hans uttryck "Det som har trotts av all, på alla platser och genom alla tider" är ett litmustest för att hitta rätt tro. Det använde också när kyrkan växte och spred sig utöver världen. Kanske trodde man i Alexandria att Jesus inte var Gud, men då kunde man lätt peka på att det har kristna gjort överallt annars, genom alla tider och bara enstaka personer. Jesus är Gud, således.

Alla doktriner och dogmas måste klara detta...och det gör till exempel inte dagens hysteriska favorittema, homosexualitet. Alla kristna har, på alla platser och genom alla tider, trott att mänsklig sexualitet är, som rätt tro, mellan man och kvinna i äktenskapet. Punkt. Därför måste dagens förslag till ändring av kyrkans lära falla. Den klarar inte "så har kyrkan/kristna alltid trott".

Det som är grundläggande för ett sådant förhållningssätt är att Jesus och lärjungarna hade den sanna tron och vi har den inte. Tvärtom mot allt annat i vårt samhälle så måste kyrkan alltid se tillbaka till Jesus och inte framåt mot en "bättre" framtid. För kyrkan och kristna är det alltid att hitta tillbaka till Jesus och lärjungarnas tro, inte vår egen. Och nej, Anden leder oss inte in i nya sanningar som inte har funnits förut. Den leder oss in till det som Jesus sa som lärjungarna inte förstod. Alltså, inte söka sann tro utåt men ner på djupet i det Jesus redan har sagt och undervisat.

Teologiverkstaden återkommer.

Filmen Troll och tiden vi lever i

Jag såg nyligen filmen "Troll" och blev positivt överraskad. Långt bättre skådespelare än i t.ex. svenska filmer gjorde en glimrande insats och man prövade till och med ett brandtal av hjältesoldaten före den slutliga kampen á la Independence Day. Fantastiska effekter. Drama. Pansarvagnar i ett öde Oslo med flyglarmet i bakgrunden. Nice.

Jag tror inte att dom försökte göra en film som skulle spegla, eller kritisera, vår tid och vårt samhälle. Jag tror dom bara ville göra en spännande och modern film om den norska mytologien/folktron om troll...och dom lyckades. 

Det var lite senare på kvällen som jag började undra om inte filmen ändå är en ganska korrekt bild av hur vårt samhälle ser ut och tänker. 

Filmens succé handlar inte bara om bra skådespelare eller fina effekter. Jag tror att den ockå "tap into" en djupare mänsklig sanning, en slags känsla av att världen är djupare och mer spännande än vad vår kära vetenskap och uber-rationella tänkning ofta tillåter. Att det finns djup och mening bakom allt och framförallt våra trista timmar man har scrollaat på Instagram eller försökt hitta en film på Netflix. Filmen påminde oss om att det finns någt som heter gott eller ont, och att det finns monster och hjältar. Att tro är viktigare och långt närmare sanningen än så kallat vetande.

Mitt i en tid och i ett samhälle där människor inte längre kommer ihåg varför man gör det man gör eller vart man är på väg fick man i denna filmen en liten inblick i att mening är det viktigaste av allt. 

Vårt samhälle är farligt splittrat och kvävande ensamt. Egoism och våld i vardagen. Kristendomens långa och rika historia av moral och etik, rätt och fel, och berättelse om hur verkligheten ser ut har slutat fånga människors intresse, om man ens pratar om det. 

Ingen vet längre vad som är meningen med det man gör eller vart man är på väg. I vårt samhälle och i vår tid har våra liv fastnat i ett cirkelresonemang där ingen längre kommer ihåg meningnen med allt. Är det så konstigt att en värld som vår på allvar diskuterar hur många kön det finns eller vad en kvinna är? Vi har tappat bort, eller dribblar med, våra absolut mest fundamentala sanningar därför att man har tillräckligt med tid och pengar och bekvämlighet att göra det...och därför att man inte kommer ihåg meningen bakom allt. Ingen dribblar med verkligheten om ett monster hotar huvudstaden. Det goda måste bekämpa det onda och man måste välja sida.

Ok, man kanske inte ska dra på för stora växlar med en film som handlar om troll och folktro men jag undrar om det inte krävs det för att vi ska se förbi all teknik och vetenskap som har tagit död på allt som egentligen har ett värde och en mening. Vi har aldrig haft det så lätt och bekvämt som nu och samtidigt har vi aldrig haft så mycket psykisk ohälsa och ensamhet. Varje gång jag ser en undersökning som påstår att skandinaver är dom lyckligaste människorna på jorden ser jag bara krampaktiga försök att dölja sanningen att man är så förtvivlat ensam eller meninglös. Human-etikerna sägar att meningen med livet och allt är vad man gör det till själv...men det är ju därför så många har gett upp eller hamnat i våldsamma maktkamper eller tröstlösa sessioner på nätet porrsidor. Om det var så enkelt att man kunde skapa sin egen meningn skulle ju ingen ställa frågan...men frågan ställs hela tiden och ingen har längre några svar.

Jag tror att filmer som "Troll" väcker något inom oss och skapar ett eko in i vår verklighet. Vi kommer kanske inte ihåg vad det är eller vem vi är eller var vi får plats i den stora berättelsen....men vi hör ett svagt eko och känner en svag doft från en svunnen tid och svunna minnen. Något väcks till liv i oss som påminner oss om hur verkligheten och vi själva egentligen är.

Det var kristendomen som berättade för oss om verkligheten förr i tiden och det är kristendomens kollaps i våra land som har gjort att vi inte längre kommer ihåg hur verkligheten egentligen är och fungerar. Det var, och är, bara kristendomen som förstår det goda och det onda. Att det faktiskt finns monster. Att ondskan är aktiv och levande och ivrig att förstöra oss. Att det goda är starkare. Att offer och smärta är en del av livet men att Gud alltid segrar. Det var och är kristendomen som berättar för oss om det goda och Gud som kämpade mot Djävulen och alla hans monster och vann. 

Alla sanna kristna tror på långt mer osannolika verkligheter än vad vi kan se i filmen. Vi tror på osynliga demoner och änglar för att inte säga en osynlig Gud...som alla har direkt och indirekt inverkan på vår värld. Vi tror att Gud kan bryta naturlagar. Vi vet allt detta och har berättat det för världen i över 2000 år....men i vår tid har kyrkan slutat med detta i stor grad och resultatet är förödande.

I slutet av filmen ser vi hur hjältinnan inte vill döda trollet utan försöker prata med det. Tala det till rätta. Resonera med det. Det är den moderna världen, och kyrkans, sätt att agera. Ondskan är egentligen inte ónd, bara missförstådd. Med goda resonemang och sunt förnuft kan man hitta en lösning.

Häri ligger problemet.

Problemet är att man inte kan resonera med onskdan och man kan inte glömma bort den och hoppas att den inte finns. Här ligger också den moderna kristendomen och dess samtids största svaghet. Man kan helt enkelt inte förstå ondskan och dess natur. Kyrkorna har slutat förkunna synd eller Helvete eller förtappelse eller demoner eller offer därför att man förstår inte ondskan och har i dom flesta fall helt enkelt sluta tro på sådant. Man har, som den liberala teologins fader Bultman sa, växt upp och slutat tro på sagor. Det moderna samhället måste också bygga på mänskligt förnuft och rationellt tänkande. Det kan inte finnas plats för något utanför vetenskapens heliga väggar...men problemet är att det inte stämmer överens med verklighetens. Man försöker tvinga terrängen att se ur som sin egen karta och har ironiskt nog blivit mer dogmatisk än den tro man försöker ersätta.

Inget kommer att förändras bara för att en film om Troll har succé...men det är inte omöjligt att en människa här och en människa där vaknar upp och inser att det moderna samhället på något sätt skavar mot verkligheten och börjar söka efter hur det egentligen ligger till. 

Ett bra ställe att börja "vakna upp" på är hur mycket du som människa är värd i denna värld av monster och Gud och demoner och änglar. Spelar du någon roll? Har du något värde? Finns det någon mening med ´ditt liv?

Samhällets gudar, vetenskapen och det mänskliga förnuftet, har ett svar. Du är värd cirka 6000kr (det är vad det din kropp är uppbyggd av kostar att köpa). Mening får du skapa själv och rent statsitiskt spelar du ingen som helst roll. I sann Kristendom är ditt värde oändligt och evigt och unikt "du". Din mening är starkt sammnbundet med Gud själv och ditt mål är att vara hus Gud själv i evighet. Svårt val?

Sedvanlig reflektion efter en årskonferens

 Så har ännu en årskonferens avslutats och bearbetningen börjar. Hur gick det?

Det är svårt att säga hur det gick för det beror ju på vad man förväntade sig. Följande är dock några kalla fakta som kom fram:

1. Kyrkan tappade år 2019 80 medlemmar, ungefär en genomsnittlig församling, och hade per 31/12/2019 4009 medlemmar.
2. Gudstjänstbesök minskade med ca. 3500 människor i 2019, jämfört med 2018.
3. Kyrkans ungdomsförbund MBU tappade över 10% av sina medlemmar på ett år.
4. Kyrkans finanser visar på ett underskott om cirka 1,6 miljoner (om jag såg rätt).
5. Kyrkan ska uttala sig / komma med en offentlig ursäkt för sin tidigare behandling och bemötande av LBHTI+ människor.

Kalla fakta ger inte hela bilden men det visar på att kyrkan har ett behov av att vända trenden för det börjar bli ganska ont om tid. Med tanke på det kom det upp ett tema om "Kirke på nye måter" i olika rapporter. Det handlar om att försöka hitta nya sätt att vara kyrka på, om det så gäller café-kyrka eller andra mer otraditionella uttryck. Mycket handlade också om hur kyrkan och församlingar anställer/utnämner pastorer till tjänst. 

Känslan så här i efterkant är ovanligt god, faktiskt, och jag tror det handlar om vilka förväntningar jag hade. Kyrkan har nu, efter årskonferensen 2019, bestämt sig för vilken riktning den vill gå (när det gäller frågan om mänsklig sexualitet) men detta är inte en fråga som står för sig självt utan en fråga som representerar ett förhållningssätt och förfarande. Som sades i hälsningen från biskopen i DnK i starten på konferensen: "I undersøkelsen av det norska kirkelandskapet står DnK og Metodistkirken på den ene kanten, kalle det for den liberale fløyen om dere vill". Så är det och så kommer det att fortsätta vara. Det är bara att förvänta sig mer och  mer av det.

I detta kommer tanken om enhet fram väldigt ofta och kyrkans ledelse har i ljuset av den senaste tidens utveckling gång på gång talat om hur viktigt det är att behålla enheten, att stå tillsammans. Detta tror jag inte främst beror på en teologisk övertygelse lika mycket som en praktisk verklighet, då den teologiska enheten lyser med sin frånvaro men den praktiska verkligheten är övertydlig. Kyrkan är helt enkelt för liten för att klara sig om den delas. 

Allt detta händer inom en kyrka som på världsbasis nästan helt säkert kommer att dela sig i två delar och det finns redan exempel på i vårt närområde där några församlingar valde att gå en annan väg än vad årskonferensen gjorde (Sverige). 

Det är inte lätt att vara metodist nu för tiden...men när var det lätt senast att vara kristen över huvudtaget?

Man kan klaga hur länge som helst för kyrkan har alltid något i sig man inte tycker om. 

Man kan försöka använda demokratiska grepp för att vända den teologiska tendensen i kyrkan.

Man kan göra som man vill och stå på sitt oavsett vad som händer.

Jag tror att det bästa i kyrkans situation just nu är att fokusera på den enskilda församlingen och den enskilda medlemmen och den enskilda människan du möter.  Dom flesta av oss möter inte så många människor om dagen som tydligt annonserar en längtan efter Gud, tillhörighet eller frälsning...samtidigt är det vår tro att det är precis det som människor längtar efter innerst inne. 

Kanske det bästa vi kan göra nu för vår kyrka, men främst för våra medmänniskor, är att leta fram den längtan i oss själva och ge oss hän. 

Kyrkan ber ofta "Kom Herre Jesus!"

Låt oss också säga "Jag kommer, Herre Jesus!".

A response to bishop Alsted's article on Emergent Methodism

Introduction

Thank you, bishop Alsted, for this article/reading, https://www.emergingmethodism.com/new-article/remembering-the-mission-during-disagreements, of the events that took place in early Christianity and your thoughts on how it relates to the current UMC situation. 

As I read and tried to understand your reasoning, I found this to be your over-arching theme and message: 

The mission of the church {making disciples…] was the ultimate concern for the early church, to the extent that certain traditions (you mention circumcision as an example) weren't allowed to "stand in the way". The periphery of the faith, as you read the text, wasn't allowed to stand in the way of the center. Practice was made secondary to profession. 

If this is a correct understanding of your article it becomes clear to me that your underlying point is to show the UMC a historical precedent for how a church can live with seemingly mutually exclusive practices, a position that if plausible and Biblical, offers hope and promise to our current situation. You do note that the precedent has to do with membership, which is both correct and a little perplexing to me since the current UMC problem doesn’t deal with membership but Christian living, i.e. discipleship, issues.

Reflections on the reading by bishop Alsted

I enjoyed reading the Biblical material and bishop Alsted's well put together reading of them However, I felt that an important and perhaps crucial part was missing. 

First, the devil is in the details, as they say. The practice of circumcision and the practice of homosexuality isn't an "apples to apples" comparison. We are talking about two different things. One has to do with admission into the people of God and the other has to do with how then such people should live to stay in covenant with God. Making converts or making disciples.

Second, the mission of the Church has never been about just helping people get “admission” into God’s kingdom/family but more about making new creations, born again people. Holiness. To limit the mission of the Church to making converts for the transformation of the world is to miss the point of the church. Allow me to quote Ephesians 4:

And he gave the apostles, the prophets, the evangelists, the shepherds and teachers, to equip the saints for the work of ministry, for building up the body of Christ, until we all attain to the unity of the faith and of the knowledge of the Son of God, to mature[perfect/teleios] manhood, to the measure of the stature of the fullness of Christ, so that we may no longer be children, tossed to and fro by the waves and carried about by every wind of doctrine, by human cunning, by craftiness in deceitful schemes. Rather, speaking the truth in love, we are to grow up in every way into him who is the head, into Christ, from whom the whole body, joined and held together by every joint with which it is equipped, when each part is working properly, makes the body grow so that it builds itself up in love.

(Eph 4:11-16, emphasis mine)

The mission of the Church is so much more than making sure people find God. It is to be the body of Jesus, infused with His Spirit, offering God’s transforming grace that makes people grow up in Christ. New. Holy. This is why I believe that we can’t put a spotlight on the center and leave the boundaries to “missional contexts”. 

Making disciples is both. It is about the center and the so-called boundaries. This is clearly recognized in many other areas in the Christian life as otherwise the word “disciple”  would just float around in a sea of subjective feelings and desires.

Back to the reading by bishop Alsted

As previously mentioned, Paul and James and Peter and the others in Acts 15 were confronted with who the salvation of and in Jesus Christ was for. We (the UMC) are discussing what that life looks like.

Jesus or ethics. Center or boundary. Which comes first? Which is more important? 

I see a resemblance here to the Reformation and how it took Christendom 500 years to agree that salvation isn’t just about the initial salvation moment but the whole life of a person. We are being saved daily is the Biblical term. Luther/Paul was right, our salvation is only by grace through faith. Rome/James was also right, we are saved by our works. The only possible combination of these two seemingly opposites is to reconcile what we mean by “saved”. 

Is it only about the center (Jesus and the cross and what we believe and salvation from sin when we repent and confess) or is it about the boundaries (ethics and morals) OR is it both? 

The German Lutheran church and Rome agreed recently that it is both. We are saved by grace through faith that produces good works/behaviors in the new life of the non-believer turned disciple in a creation-making-new process called sanctification.

Makings disciples/Christians is about both center and boundary. Jesus and ethics/morals. Holiness.

Making disciples is both center and boundary because the goal is holiness

As the early church started to find its way we see that it/she understood her position as both a continuation and a superseding of the old covenant. The Sabbath/Saturday become Resurrection day/Sunday. The sacrificial system became the cross. Circumcision became baptism (adherents of infant baptism especially highlight this link). 

However, not everything was changed or transformed. Remembering Jesus' words about not cancelling the Law the early church understood that the mission of God in the world hadn't really changed that much. The Old Covenant was God's mission of creating a new people for Himself and make them into His likeness, i.e. holy. This is evident from Leviticus 19 ("Be Holy, as I the Lord your God is holy). To be an old covenant "christian", or person who belonged to God, was to become like God. This is echoed in 1 Peter 1:13. God is, curiously, very interested in ethics and moral living.

The New Covenant is no different. Jesus was sent to Earth to invite everybody to become part of His new people (the born-again ones). This included ethical and moral commands (“-Go and sin no more”, "-To love me is to obey me") and the Pauline letters are full of examples of what this means/meant. To be a christian was, and is, to be somebody in the process of being transformed from darkness to light, from sinful to holy. 
Same story as under the Old Covenant. Intriguingly, the Council of Jerusalem included "sexual immorality" in their list of 4 commands (the others were to abstain from food sacrificed to idols, blood and anything that had been strangled. The inclusion of ‘sexual immorality is a curious but crucial inclusion) for the new, gentile Christians. Obviously, this included homosexuality as it was clearly an immoral act as they had understood God’s revelation. Nothing existed to make them change that.

It's about living in a covenant with God moving towards holiness. As is clear from multiple (tragic) scriptures that covenant can be broken by people's behavior, whether it was idol worship, immorality, unbelief or other perversions of God's covenant. Seemingly, sexual immorality is something that can break the covenant/relationship between people and God after it has been entered (whether by circumcision or baptism). The Pauline letters and Revelation point this out vividly.

The mission of the Church

I agree that Jesus/God and his love and desire to save the world is at the core of what a church should be about. However, without any definition of who this Jesus is and what He wants and what He wants from His church it quickly becomes very difficult to understand what this mission is (notice also that there is very little mention in the Bible of “how” God wants us to this). Without a guiding church, itself awash in the Holy Spirit, humanity is lost. The means become goals and the goal is whatever is in fashion.

This is so because many things in the Christian life and in the Church and in the Bible are not self-explanatory. In fact, many are quite difficult to understand and/or practice. What is a “disciple?” What is “holiness?” Who is “God?” How is the “church” the “body of Christ?” The list goes on even before we get into ethics and Christian living.

One could argue that the point of the Bible is to allow humanity to see and read and understand God’s revelation of His will for humanity. However, I also believe that He created the Church to guide humanity in understanding and living this out, i.e. in and with God's holiness, mainly because it doesn’t happen automatically. People don’t follow and love and live the covenant with God as per the Bible by themselves. Sin will see to that.

If there is truth about God and mankind and Creation and the relationship between these parties to be found the Church must not be confused or downright wrong about it. If the Church doesn’t know what it means to be a disciple of Jesus then what does She know? 

This is why the church can’t disagree with Herself about things/issues that are in themselves destructive for the life in covenant with God. This is why in the Old Testament God instructed the Israelites to destroy all the idols in the land. This is why in the New Testament God demands a pure heart with a death to the old self. Holiness is and must be the goal and it is also the means, or process, of the life of a disciple.

In short, I don’t think we can separate the center from the boundaries when it comes to the topic of human sexuality. Not all so-called boundaries are connected with the center in the same way but as is clear from Scripture, sexual immorality is destructive to the covenant relationship God desires with humanity and thus unable to exist where a covenant with God is desired. To allow sexual immorality as a church is then to be grossly mistaken. 

The center, Jesus and His love and mission for the world, can’t be divorced from the boundary of human sexuality simply because human sexuality is included in what God the center desires to restore, renew, recreate. That must also be the desire of the church. Holiness is all encompassing.

Final thoughts

Bishop Alsted and I share the same missional challenges of a post-secular society of the likes the world has never seen. Scandinavia is the new frontier. 

His question at the end of his reading asks how the church in such an environment can “realistically balance faithfulness towards the center and missional impact?” I think the key word is “realistically.”

What does he mean by that? Does it mean that it is unrealistic for the church to hold on to unpopular boundaries (especially in the context of human sexuality) and still expect to have any missional impact in secular areas? Does it mean that the church must adapt to the world to have a missional impact as long as the adaptation only touches so-called boundary issues? 

I don’t know what he means but I can recognize the frustration of trying to find out how to be “the Church” in a culture that has already been here, bought the t-shirt and moved on to Netflix and whatever cause is currently trending on Twitter.

There really are only two options. Either surrender to the culture and maximize whatever (boundary-?) adaptions felt necessary to have any missional impact or maximize the connection between the center and boundary so that the offer given by the church is something radically different, true and fully involving a whole new life for the whole person. Holiness.

In short, either the church adapts as much as possible or it combines the center and the borders as much as possible. 

Personally, I would argue for a maximizing of as much of the center and the so-called boundaries as Biblically and historically possible, into a beautiful whole, where every aspect of life is connected to its center, Jesus Christ. 

The goal is holiness, maximum Jesus in our lives. We shouldn’t limit God’s mission in the world to the absolute minimum, even if it was possible.

We don’t circumcise new members anymore. We offer them holiness.

Tankar i skymningen - efter en ödesmättad årskonferens

Det är mycket jag inte kan skriva denna gången för sådant ska en präst inte skriva. Det i sig är en indikation på något av det viktigaste jag vill skriva om såhär efter en årskonferens med katastrofala beslut.

Jag känner igen mig i Paulus beskrivning i Romarbrevet 7 om att det finns två krafter i mig och att jag slits mellan de två. Å ena sidan vill jag skriva %&¤"¤! och å andra sidan hör jag Jesus som säger att jag ska älska mina fiender/motståndare. Hela denna sorgliga saga om hur en hel årskonferens väljer att acceptera och välsigna något som en Generalkonferens/Kyrka har sagt är oförenligt med Guds lära är på ett sätt ett ypperligt tillfälle att både pröva och öva sig på helighet, eller heliggörelse som det heter.
Kanske ska jag tacka Gud för möjligheten att lära sig mer om helighetens väg genom en årskonferens där mycket gick galet? Där motståndarna vann dagen. Där man fick höra allt möjligt konstigt som inte har i kyrkan att göra över huvudtaget ("-Vi ska lyssna på vår jord för Gud är i allt" (vilket är panteism)?

Ok, så till detta med årskonferensen och vad som hände. Jag antar att alla vet vad som har hänt och vad som har beslutats vid det här laget.

• En brett sammansatt utredning. 
• Ett år. 
• En framtida och ny slags (metodist)kyrka med två syn på äktenskap, homosexuella relationer och ordination av homosexuella. 

För många är detta en ny process. För mig är det samma gamla visa.
För många är det osäkert och ovisst hur det kommer att bli. För mig är det uppenbart.
För många känns det bättre att säga att "man ingenting vet säkert". För mig är det att ge falska förhoppningar.

Följande är fakta:
- UMC har beslutat, med en ökande majoritet de senaste åren, att homosexuella relationer är oförenligt med kristen lära, det vi också kallar synd.
- Den Norska årskonferensen, som är en del av UMC, har beslutat att man ska utreda hur man kan bli en kyrka med en annan/två syn på detta, alltså acceptans och icke-acceptans.
- Detta förslag förkastades av UMC på extraordinära generalkonferensen 2019 (One Church plan).
- Detta betyder att den norska årskonferensen är i strid med UMC. om än bara i intention och ännu icke i praksis. Detta är vidare uppenbart bara en tidsfråga eftersom flertalet på den norska årskonferensen var överväldigande för två syn, eller det som också kallas för "the One Church plan".
- Alltså har två saker hänt på årskonferensen. Man har beslutat att utreda hur man kan välsigna det UMC har sagt är synd och man har beslutat hur man kan vara kyrka på ett sätt som UMC har avvisat.

Följande är spekulationer som tangerar fakta (ja, jag vet att många vägrar spekulation men i dessa saker krävs det en vilja att inte se verkligheten för att inte kunna säga något):

1. Metodistkyrkan i Norge har med denna årskonferens beslutat att lämna UMC. Det är inget man säger högt och det är inget man kan läsa i besluten MEN det är det enda rationella och möjliga framtiden med tanke på de beslut som finns och den mångåriga trend vi har sett. Det finns absolut ingenting som tyder på att UMC kommer att ändra syn och, till exempel, acceptera en One Church plan. Det är ju precis det den extraordinära generalkonferensen kom fram till...efter två års utredning, massiv propaganda från biskopsrådet och massivs fokus på bön. En av anledningarna till detta är att kyrkan minskar i liberala områden och ökar i sina konservativa områden. Detta är något många i Norge försöker komma undan eller bortförklara eller önsketänka om. Många i Norge är glada och stolta över den långa historia man har med UMC och allt vad det innebär med att tillhöra en stor, international kyrka. Man "grasp after straws" för att hålla sig fast i men sanningen är den...att i och med denna årskonferens har den norska årskonferensen beslutat att gå sin egen väg och  lämna UMC. Man kan inte ha kakan och äta den också.
2. Metodistkyrkan i världen, UMC, står inför en mycket osäker framtid. Diskussioner och samtal pågår runt om i USA som handlar om det är möjligt att behålla kyrkan som en eller om den kommer att spricka. Några prominenta pastorer i USA har valt öppet motstånd och vägrar att följa generalkonferensen. Andra diskuterar nya slags metodistkyrkor. Det är osäkert om det finns en UMC kvar så värst länge till...men det förändrar inte den norska Metodistkyrkans framtid och dess relation till UMC. Den kommer aldrig att inkludera UMC. Det som kan händra är att den kopplar sig till en ny Metodistkyrka som är både internationell och har två syn på homosexuelitet. Det vet vi inget om.
3.  Det kommer att bli allt mindre plats för konservativa positioner och konservativa perspektiv i den norska metodistkyrkan framöver. Vi ser detta överallt och på ett sätt är det naturligt. De som kallas liberala har i och med detta förslaget fått den officiella majoritet dom har haft inofficiellt under en längre tid. Det finns en uppdämd frustration som kommer att ta sig uttryck i val till styrelser och råd, skriv och artiklar i Brobyggaren, på nätet och andra sätt. Ledande personer i kyrkans styrelser och råd stöttar denna nya process och är ganska tydliga med hur dom vill leda kyrkan vidare.
4.  Det kommer att bli svårare att stå för en konservativ syn på t.ex. äktenskap framöver. Det skrivs och påstås att "alla ska få plats" och att man som liberala "pressar på men pressar inte ut". Det upplevs mest som semantik för att det ska kännas bättre för dom som pressar på. När jag stod inför årskonferensen och talade för förslaget om att vi skulle förbli lojala mot vår kyrka/UMC upplevde jag en sällan skådad olust och motstånd i publiken. Jag tror aldrig jag har talat inför en publik som jag uppfattade så emot det jag sa. Det tror jag inte kommer att minska.

Till slut

Det som har hänt är ganska fascinerande eftersom årskonferensen har fattat ett/två beslut som egentligen har en väldigt stor kontaktyta med teologi och Bibelförståelse...utan att det egentligen föreligger genomarbetade teologiska eller Bibliska grunder bakom beslutet. På vilka teologiska eller Bibliska grunder har den norska årskonferensen beslutat att man önskar acceptera homosexuella relationer?

Det enda jag har sett är ett dokument på Facebook (till en speciell FB grupp) från rektorn på kyrkans teologiska seminar och som efter egen utsago varken är komplett eller uttömmande. Dessutom har jag redan visat att det är fullt av grundläggande fel, svag Bibelgrunnelse och felaktiga resonemang. 

Har kyrkan fattat ett beslut baserat på känslor? Samtal? Personliga erfarenheter? Ett förändrat samhälle? Det vanligaste jag har hört är det två sistnämnda men jag vet inte och det är anmärkningsvärt.

Och så detta med enhet. Nej, kyrkans enhet är ingenting protestanter kan skryta med, rent generellt sett. Inte heller är det en enhet om man inte är enig i vad man tror. Om man tar bilen till två verkstäder och får två olika besked om vad som är fel råder det inte enighet och det finns ingen en enhet bara för att verkstäderna är i samma koncern. Tvärtom.

Den enda enheten denna årskonferensen har bidragit till är en illusion. En enhet där oenighet råder. Ett rike i strid med sig själv kan inte bestå.

Ok

Jag har alltid försökt vara präst för alla i mina menigheter och det är jag fortfarande, men, jag inser givetvis att många i mina menigheter tycker att årskonferensens beslut är bra. Därför är man kanske inte enig med allt det andra jag skriver här heller. Det är som det är. Det går inte att göra alla nöjda och i detta allvarliga läge väljer jag att skriva som jag känner och ser det. Årskonferensen har i mina ögon fattat ett felaktigt beslut med minst två allvarliga konsekvenser. Det är ett beklagligt utfall och ett misstag.

Jag tänker nu tre saker.

1. Om du är glad och nöjd idag, tänk på att många inte är det och att du vet hur det känns att befinna dig i minoritetens läger. Kom ihåg var du kom ifrån i din nöjdhet. Vänd dig uppriktigt till Gud och sök Hans kärlek till din nästa.
2. Om du är missnöjd och frustrerad, kom ihåg att andra också har varit det länge. Sök dig uppriktigt till Gud och sök Hans kärlek till din nästa.
3. Ska du lämna kyrkan eller förbli? Sov på saken.

I allt, sök Hans vilja som är
vår fred.