gamla tänkesätt som hämmar utvecklingen?

Som väntat finns det olika sätt att se på frågan om den här sammanslagningen. Som metodistpastor är jag självklart inblandad i frågan. Samtidigt upplever jag hur ofta vi inblandade begår det mest basala misstaget i en debatt, nämligen misstaget att inte lyssna tillräckligt på meningsmotståndaren för att förstå personens ståndpunkt och dess bakomliggande motiv. Ofta bekämpar vi logikens återkommande spöke, “the Straw man”.

Anders Svensson säger i artikeln att den nya kyrkan “är en unik chans…[att] bli fri gamla tankesätt och strukturer som hämmar utvecklingen”. Jag undrar givetvis vad Anders menar med “gamla tankesätt” och hur dom har hindrat utvecklingen. Vilken utveckling?

Jag har den uppfattningen att nästan alla röster i den här debatten, inklusive mig själv, pekar på alla möjliga skäl till Metodistkyrkans katastrofala utveckling de senaste 80 åren. Det är lättast så. Det är vår teologi som är fel…eller våra strukturer…eller våra ledare…eller våra pastorer…eller våra förlegade gudstjänster…eller x.

Jag har kommit till den uppfattningen att felet ligger hos oss själva, mig själv inkluderat. Logiken talar för det, liksom mitt hjärta. Det är ganska självklart egentligen, tycker jag: Det som omvänder människor är omvända människor. Den som omvänder människor är Gud. Om ingen blir omvänd av/genom oss så kan det bero på att vi inte är omvända eller att vi har glömt bort det eller att vi har halkat tillbaka till Jordens rike från Guds rike. Kort sagt, när människor ser oss och delar våra liv är det bara “oss” dom ser. Vi vill inte detta men kanske är det så vi känner det längst inne där vi undrar varför vi lämnar alla möjliga avtryck i världen och dess människor utan att för den skull göra lärjungar. Försiktigt undrar jag om det är så med mig.

Vi befinner oss på samma plats som dom som inte tror…dom som ska bli lärjungar. Vi längtar också innerst inne efter Gud precis på samma sätt som dom, måhända ännu mer för vi vet, till olika grad, den godhet vi har fallit ifrån eller känner på avstånd. Vi vill alla närmre Gud.

Men det finns hopp. Ännu har vi inte hamnat i Hebréerbrevets 6:4-6 fruktansvärda sanning. Än kan vi vända tillbaka och söka Guds nåd och Rike. För första gången eller på nytt igen. Låt oss vända om från den väg som leder vidare och istället låta oss ledas in på den väg som leder till Gud. Jesus sa, “Följ mig”. Det tänker jag göra.

 

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=201105

Många böner senare…

Det kan vara för bra för att vara sant.

Det kan vara våra egna förhoppningar som spökar.

Det kan vara alldeles på tok åt fel håll.

Det kan vara helt fel och alldeles för mycket.

Men…

Det kan vara helt rätt.

Det kan vara precis vad Gud hade tänkt sig.

Det kan vara rätt håll.

 

Just nu vet vi inte säkert vad det handlar om, men när vi ser de tecken vi har att gå på så verkar det på ett rent Wesleyanskt sätt, dvs. både genom att kika på Bibeln, Traditionen, Förnuftet och Erfarenheten, att vi ska fortsätta på:

…att Alingsås metodistförsamling ska starta en öppen gospelkör och plantera en ny mångkulturell “församling i församlingen”.

Vilken grej

Det bästa jag har läst om krig och fred på länge!

Läs den här bloggartikeln och förundras över hur oerhört bra och balanserad och självrannsakande den är.

http://gkupsidedown.blogspot.com/2010/01/war-and-peace.html

Kan ateister hjälpa Haiti?

På Dagen kan man läsa följande artikel, http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=200229, där den självutnämnde ateismevangelisten Richard Dawkins påpekar att det är en "skandalös myt" att bara religiösa hjälper andra människor...samtidigt som han så felaktigt och ologiskt säger att dom som tror på ett liv efter döden har mindre skäl att bry sig om människor än ateister som inte gör det...
...förutom den lilla parentesen att ateister tror att människor inte har en själ och är en samling amorala atomer som slumpvis har samlats till en människokropp utan anledning eller mening och då de troende på himlen och helvetet som tror att Gud har skapat människan till skapelsens krona och sin egen avbild med en evig själ. Vilket låter som det högsta skälet för människovärde?

Självklart kan ateister, som alla andra, hjälpa Haiti. Det ironiska är ju att Dawkins måste gå ut med detta meddelande och mana på sina församlingsmedlemmar. Dessutom är det ju patetiskt att välja ut hjälporganisation på grund av religion. Det mest intressanta är väl att dom hjälper? Sen ska vi inte glömma att den överväldigande majoriteten av människor på Haiti som har räddats eller överlevde har prisat Guds namn, sjungit lovsånger och bett. Vad kan en ateist säga till en människa som har upplevt ett mirakel från Gud?

Hur man kan hjälpa Haiti

Det känns angeläget att hjälpa Haiti just nu och vår familj känner personligen ett antal människor som arbetar i Haiti. Alla mår bra och alla jobbar med arbetet att hjälpa andra.

Vi kommer att stödja, och på gudstjänsten idag tog vi upp en insamling till, Haiti genom att stödja våra vänner på en skola som ligger nära och som nu är sjukhus, hem, bespisning, m.m., m.m.. Dom vi känner jobbar där och man kan skänka pengar via PayPal så att det går direkt dit. Vi upplever att det är det bästa sättet att ge hjälp direkt utan mellanhänder. Personalen (vännerna) och skolan driva av the Free Methodist Church.

Om man vill skänka pengar till detta ställe, eller läsa mer om vad dom gör kan man klicka på http://quisqueya.org/ eller gå in på deras hemsida ändå. Man behöver ett PayPal konto (vilket är lätt att skaffa). Behöver ni hjälp med det kan ni höra av er till mig.

Mindre människa och mer Gud, tack.

Patric Forsling drömmer om att bygga en ny kyrka. Hans artikel är bra och intressant och kan läsas här: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=199377.

Min kommentar är följande...en ny kyrka som främst är intressant, relevant och där Isabelle Ståhl och andra kan känna sig hemma har misslyckats innan den börjar. Det är en svår balansgång att gå, designerkyrka eller inte, att börja med människors (upplevda) behov eller inte. Men jag tror att det går att hitta en balans som är trogen Gud och Guds ord samtidigt som den "attraherar" utomstående.

Jag tror att den nya kyrkan, som jag gärna är med och bygger, är en kyrka som lever och finns i the Kingdom of God, fast i denna världen. Min grund är att det människor behöver och vill se är människor som är genuint och faktiskt och verkligt frälsta och lever i ett annat rike vilket totalt förändrar (läs förbättrar) deras liv. Folk vill se att det är skillnad och att det kristna livet som tror på alla möjliga konstiga men förunderliga saker faktiskt är sant och verkligt. På så sätt känner sig folk hemma hos oss på en mycket djupare nivå än om vi har samma åsikter som dom eller spelar samma musik. Som det står, "deep calls unto deep".

Jag tror absolut inte att vi kan bygga en ny kyrka, eller teologi, som tilltalar folk om vi missar denna poäng. Klimat, fattigdom och homosexualitet i all ära men kyrkan har större fiskar att steka än så. Kyrkans centrala uppgift kan sammanfattas med två ord, sin and salvation. Vi har pratat och gjort för mycket människa. Det är dags för kyrkan att "göra" Gud. Jag vill vara med i en kyrka som inte är av denna världen men ändå finns här.

Ett spännande inlägg i debatten

Här finns en spännande artikel att läsa. Bra eller dålig, hur kommer detta att hjälpa till med sammanslagningen tror ni? Behövs ett liknande nätverk hos oss?

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=198129

Moving on (i en serie av långa inlägg...av någon anledning)

Det är dags att mova on, för att uttrycka sig dåligt. Det finns alltid plats för debatt och diskussion men som i alla områden kan vi inte hålla på och diskutera kärnan i det vi håller på med. Vi måste nu dessutom gå vidare och låta perifiera frågor vara just det och fokusera på vad det är vi ska hålla på med egentligen.

Är det rimligt att bloggar och artiklar om homosex och allt därtill tar ordentligt mer utrymme än trafficking eller barnmisshandel eller ulandsproblem eller ateisternas framgångar eller vår egna "lackluster" (hittade inte svenskan, tänk Laodicea) helgelse? Varför pratas det så mycket "människa" och så lite Gud? Var läser vi om människor som har blivit hederligt och innerligt och riktigt Bibliskt omvända, frälsta och brinnande? Socialt engagemang som leder till pånyttfödelse och helande?

Nu för tiden tycker jag att det är mest-lobby verksamhet som jag hittar, säkert även mig själv inkluderat. Men jag försöker komma ur den onda cirkeln att låsa in mig på ett eller några få ämnen och sedan köra mitt race. Det finns inget som heter "min" tro i bemärkelsen att jag har rätt tro därför att jag bestämmer vad den innehåller. Jag, eller du, kan inte bestämma innehållet i vår tro. Det måste vara tron som bestämmer vårt innehåll. Vi måste böja oss för Bibeln eller Gud eller Tron eller Kyrkan och inte tvärtom. Annars blir det som det är nu, hundratusen experter som hävdar sin tro. Individualismen vinner många segrar, liksom relativismen.

Receptet framåt måste vara att samlas kring den "gamla goda tron" som vi fanns innan vi fanns och som alltså inte har kunnats påverkas av oss. Detta gäller alla generationer sedan Jesus tid, eller kanske till och med Abrahams tid. Detta kallas ibland för "the Vincentian Canon" och är uppkallar efter en munk som på 400-talet försökte hitta vad som var den sanna kristna tron. Efter mycket resande och frågande och forskande kom han fram till att det enda som funkar för att hitta "the true faith" är: "det som har trotts av alla på alla platser genom alla tider".

Jag upprepar: vad människor vill ha och vill se idag är trots allt genuint frälsta människor som är annorlunda och livs levande. Som lever i Guds rike och inte i Jordens/Djävulens (jag vågade skriva det) rike. Som lockar och bjuder in till en verklighet full av liv och kärlek och glädje och mening och himmel.  Som vågar säga att synd och helvete och skam är verkliga  och verkliga problem (vilket alla innerst inne vet). Som har goda nyheter att förmedla för vad är goda nyheter om det inte finns onda?

Jag har inget intresse av att vara med i ett samfund som ser ut som denna världen. Jag vill vara med i ett samfund som vågar stå för ett evangelium som inte är av denna världen.

Är detta vägen vidare för oss i Alingsås, månne?

En historisk dag

I söndags var det första gången som kyrkans vänstra sida hade mer folk än kyrkans högra sida. Detta kan te sig lite löjligt men det betyder att för första gången under mina år så var det fler nya människor än det var gamla (och då inte bara i beteckningen ålder). En stor dag ;).

Den Heliga Anden. En GPS. En Kyrka.

Jag har funderat lite på Vägen Vidare och kommit fram till följande (varav här följer ett litet smakprov).

Jag tror att vad världen behöver och vill se är människor som faktiskt har blivit nya människor/frälsta/pånyttfödda. Kort och gott kristna på riktigt. Den nuvarande varianten, myself included, är sällan något som jag känner igen från Bibeln eller något som hade attraherat mig om jag hade varit ofrälst. Är det inte enkelt...människor blir inte frälsta och byter sida och viger sina liv åt Gud eftersom det dom ser är ganska blaha blaha?

På engelska heter det "the Real Thing" och var Coca-Colas slogan ett tag. Äkta vara. Är det inte det vi alla egentligen längtar efter...Gud på riktigt i våra liv, hjärtan och kyrkor. Att sjunga inte därför att det är angiven psalm utan för att hjärtat vill inget hellre...

Vi har kört vilse och har valt egna vägar vidare istället för Andens väg. Vi har "omkalkylerat" egna vägar när vi inte vet vart vi ska gå och nu står vi där med en döende kyrka som liknar allt annat i samhället fast i tristare färger och former. Självklart inte överallt. Självklart inte alla. Men många.
Allvarligt talat, hur spännande är en kyrka som käbblar om att vara som alla andra (fast ändå inte??) som tjötar om klimat och sexualitet och gemenskap? Varför "pratar" vi inte mer om Gud? Vi är ju en rörelse som startade genom att ett ritualmord på Gud blev till Dödens död och den Heliga Andens invasion! Hur kunde det bli så här mesigt? Irrelevant? Virrigt?

Jag inkluderar mig själv i allt jag säger. Jag är ingen supermänniska eller superkristen. Men jag vill vara en kristen som älskar Gud med allt jag har och mina nästa som mig själv. Som lever fullt ut övertygad om att mitt behov av Anden är så starkt att jag skulle inte klara en dag utan honom. Som lever i Guds rike och därför är radikalt annorlunda än jordens rike...med kärlek, frälsning, ömhet, nåd, helighet, allvar, försoning att förkunna.

Har vi har slutat lyssna till Andens röst som säger, "Vänd om!". "Omvänd er!". Vägen vidare är inte påhittade vägar till vårt mål. Varför envisas vi med att göra allt annat förutom det vi inte har gjort? Först om och när vi vänder tillbaka, omvänder oss, kommer vi vidare. Inget annat hjälper oavsett hur fint eller trevligt eller intressant. Vi är inte en kyrka som är trevlig eller fin eller intressant. Vi är den stridande kyrkan som strider för människors evighet och frälsning och den Ondes förfall i Lammets namn med Andens omsorg och Faderns kraft.

Gammaldags? Kanske.
Spännande? Ja.
Bibliskt? Absolut.

Ett Nytt År

Det är ett nytt år. Känslan av ett vitt och otecknat ark känns bra. Att kunna knyta åt och lägga till handlingarna känns också bra. Våra mindre bra karaktärsdrag kan få ännu en chans att försöka förändras. Bli bättre. Bli nya. I år ska jag minsann...x,y,z.

Men så finns det något som heter "mars". Det är då vi med våra tappra försök och löften inser att det inte går så bra med löpträningen eller den personliga andaktstiden eller det där vi sa om att prioritera bättre. Även våra allra bästa försök står sig slätt mot hjulspårens tendenser. Vi vill bli nya och fräscha men vi är som vi är.

Jag läste nyligen följande: "You say that this is the way you are. It is your character. You can't change. I say that that is your lack of character." Jag tror att det ligger något i det. Men samtidigt anar jag att det finns något mer. Något om vad Bibeln säger. Om att i oss själva är vi döda. I oss själva kan vi inte göra någonting. Jag tror att innan vi inser och faktiskt förstår detta i våra hjärtan händer inte mycket.

Det är ett viktigt år framför oss. Mycket ska hända och beslutas om. Jag vägrar att låta tiden rinna iväg medan jag fokuserar på frågor och agendor som på det stora hela är ganska små. Jag vägrar att låta Gud gå mig förbi. En bekant sa förra året till mig vid ett fikabord i St.Jakobs kyrka att såhär är livet med Gud och ett hjärta förunderligt värmt. This is it!
Jag tänkte då att isåfall lägger jag ner alltihop. Kan Jesus inte göra mer med mig än så här är det inget värt. Sedan tänkte jag att den där mannen hade radikalt fel och att Jesus visst kan göra mer med mig. Han som vill och kräver att jag ska leva ett helt igenom heligt liv lovar inga tomma löften.

Så precis som min tro var och är en gåva från Gud ber jag nu Gud att på det nya året ge mig den gåvan som innebär att jag inser att i mig själv kan jag inget göra OCH att jag bara kan leva och tro på riktigt genom att förbli i Jesus. Varje dag. Varje timma. Varje minut. Hur ska det gå? Med Guds hjälp och min vilja.

Jag önskar er ett gott nytt år.
/Andreas
"The only thing that counts is a new creation!"