Som väntat finns det olika sätt att se på frågan om den här sammanslagningen. Som metodistpastor är jag självklart inblandad i frågan. Samtidigt upplever jag hur ofta vi inblandade begår det mest basala misstaget i en debatt, nämligen misstaget att inte lyssna tillräckligt på meningsmotståndaren för att förstå personens ståndpunkt och dess bakomliggande motiv. Ofta bekämpar vi logikens återkommande spöke, “the Straw man”.
Anders Svensson säger i artikeln att den nya kyrkan “är en unik chans…[att] bli fri gamla tankesätt och strukturer som hämmar utvecklingen”. Jag undrar givetvis vad Anders menar med “gamla tankesätt” och hur dom har hindrat utvecklingen. Vilken utveckling?
Jag har den uppfattningen att nästan alla röster i den här debatten, inklusive mig själv, pekar på alla möjliga skäl till Metodistkyrkans katastrofala utveckling de senaste 80 åren. Det är lättast så. Det är vår teologi som är fel…eller våra strukturer…eller våra ledare…eller våra pastorer…eller våra förlegade gudstjänster…eller x.
Jag har kommit till den uppfattningen att felet ligger hos oss själva, mig själv inkluderat. Logiken talar för det, liksom mitt hjärta. Det är ganska självklart egentligen, tycker jag: Det som omvänder människor är omvända människor. Den som omvänder människor är Gud. Om ingen blir omvänd av/genom oss så kan det bero på att vi inte är omvända eller att vi har glömt bort det eller att vi har halkat tillbaka till Jordens rike från Guds rike. Kort sagt, när människor ser oss och delar våra liv är det bara “oss” dom ser. Vi vill inte detta men kanske är det så vi känner det längst inne där vi undrar varför vi lämnar alla möjliga avtryck i världen och dess människor utan att för den skull göra lärjungar. Försiktigt undrar jag om det är så med mig.
Vi befinner oss på samma plats som dom som inte tror…dom som ska bli lärjungar. Vi längtar också innerst inne efter Gud precis på samma sätt som dom, måhända ännu mer för vi vet, till olika grad, den godhet vi har fallit ifrån eller känner på avstånd. Vi vill alla närmre Gud.
Men det finns hopp. Ännu har vi inte hamnat i Hebréerbrevets 6:4-6 fruktansvärda sanning. Än kan vi vända tillbaka och söka Guds nåd och Rike. För första gången eller på nytt igen. Låt oss vända om från den väg som leder vidare och istället låta oss ledas in på den väg som leder till Gud. Jesus sa, “Följ mig”. Det tänker jag göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar