Detta är jag med på!

För att komma med lite konkreta förslag på vad jag tycker att vi som kristna och kyrka borde stå "för" istället för att bara vara "emot" bifogar jag här en länk som jag håller med till fullo. Detta är vägen vidare...detta och det som har hänt sedan dess (t.ex. the Manila Manifesto som man kan läsa här, http://www.lausanne.org/sv/all-documents/manila-manifesto.html, och mycket mer).

http://www.lausanne.org/sv/covenant

Är jag en s.k. liberal?

Idag under min predikan, lustigt nog, kom jag på mig själv med att jag lät som s.k. liberala präster låter...det där om att Gud älskar oss som vi är och att allt är ok.

Ännu mer intressant blir det när jag höll på att predika om vägskyltar på vägen Jesus och hur vi kan komma på villovägar som inte leder till Gud/Himlen och alltså behöver vägskyltar så vi går den rätta vägen. Detta är ju oftast mer s.k. konservativt.

Ärligt talat vet jag inte vad jag är.

Jag kommer att hålla en gemensam bönandakt med Katolska kyrkan i Alingsås snart med tanke på pedofilskandalen. Vi måste visa våra kristna vänner stöd och support, vilket självklart också betyder att vi måste visa förståelse, kärlek och support för alla inblandade parter. Två av kristendomens vackraste dogmer är förlåtelse och upprättelse och detta är ett tillfälle där båda behövs.
Så jag är väldigt pro-Katolska kyrkan. Dessutom har jag (t.ex.) många frågetecken i Israel frågan och hur den nuvarande regimen (som knappast är judisk) behandlar sina medmänniskor. Har man glömt varför man spenderade 70 år i Babylon? Detta gör mig suspekt med de s.k. fundamentalistiska falangerna i kristendomen.

Samtidigt predikar jag bl.a. fel/rätt tro och leverne, omvändelse från synd, den personliga frälsningen och den "dubbla utgången"...vilket gör mig suspekt ibland s.k. liberala falanger.

Vart hör jag hemma?

Det finns inga perfekta samfund men utan tillhörighet är man förlorad. Så frågan är var man väljer att tjäna Gud. Vad kan man "stå ut med"? Frågan är egentligen "Vad är ett kristet liv?" men även "Vad är kristen tro?"...vilket lurigt nog är Bibelns två största frågor: "What must I do to be saved?" och "Who do you say that I am [Jesus]"?. Vad är skillnaden på ett rätt kristet liv och tro gentemot ett fel? För en sak är säker, för Jesus och lärjungarna och Bibelförfattarna var skillnaden glasklar.

Vissa idag (som då) säger att alla blir frälsta och kommer till Himlen, andra att inte alla är frälsta per automatik och alltså inte kommer till Himlen. Vilket är sant? Vissa säger att homo-äktenskap är synd, vissa inte. Vilket är sant? Vissa säger att Jesus är en av Guds gestalter, andra att Gud är treenig i tre eviga gudomliga personer (Fader, Son, Ande). Vilket är sant?

Jag tror att vi i grund och botten är för rädda för konflikter...vilket det är ganska idiotiskt eftersom det tillhör en fallen värld, dvs. den värld vi lever i, den värld som dödade dess skapare. Konflikter är en naturlig del av det jordiska riket och således måste vi hantera dom. I vårt läge, inom kyrkan med ett nytt samfund på horisonten, måste vi våga leva i Jesus kärlek men samtidigt våga kalla "ett äpple" för ett äpple.

Att hantera kritik, att höra att man har fel, är inte lätt. Att dessutom höra att man har så fel att man upphör att tro eller leva enligt kristen tro och livsstil är ännu värre. Är man pastor är det kanske nästan omöjligt...men jag tror det är av yttersta vikt idag...idag när vi tänker och säger sådana saker ändå men aldrig "face to face". Vi säger det på bloggar. Vi tänker det för oss själva. Vi säger det till dom som vi vet håller med oss.

Sådan är inte Gud. Sådan är inte kärleken. Jesus kom till världen, dog och uppstod för att tala om för oss att vi hade (och har) fel. Att vår syn på världen, frälsningen, Gud, varandra var fel. Inkarnationen är på ett sätt en enda stor demonstration, en konflikt, med hur djävulen styr med världen och med hur vi människor går våra egna vägar och gör vad vi själva vill (sista versen i Domarboken).
De som hörde Jesus och gick iväg var de som var för stolta och "stiffnecked (tänk på den bilden litegrann. Vad är det som inte böjs om nacken är hård?)". Som kunde bäst själva. Som inte tålde kritik.
De som hörde Jesus kritik ("omvänd er!") men höll fast vid Jesus vågade inför världen, kompisar och sig själva böja sina huvuden och erkänna att dom inte visste vägen, sanningen eller livet. Dom kunde Jesus nå. Dom kunde Jesus frälsa.

Vad var skillnaden? Jo, dom som stod ut med att böja sina knän/hjärtan/hjärnor inför Jesus märkte att det var en god Gud som hade kritiserat dom. En kärleksfull och barmhärtig Gud. En Gud som ville dom väl. En Gud som förstod, och hjälpte dom att själva förstå, att synden hade dom i ett järngrepp och att synden i sin "natur" förstör. Därför sa Jesus, "the Truth shall set you free". Indeed.

Mittpunkten

“Though He slay me, yet will I trust in Him”     - Job 13:15

En mörk dag

Att adoptera ett barn från utlandet är en riskfylld resa. Ibland går det inte så bra. Idag gick det inte så bra. Hur känns det när en dröm dör? Låter det nåt? Kan en dröm återuppstå?

Det finns alternativ till det adoptionslandet som nu inte är ett alternativ på grund av en svensk byråkrats beslut, ett beslut som är helt korrekt enligt alla paragrafer men helt fel medmänskligt.

Idag är det en bra dag att Gud är trofast, god och nära.

En fin bön (in English)

Lord Jesus, I realize that I am a work in progress. Though I committed my life to you many years ago the finished work will not be revealed until I draw my final breath. In the midst of my struggles, failures, and doubts I remain confident that You will complete the work that was begun the day I surrendered my life to You. 
Jesus, You accepted me as I was and You lovingly began to reshape my will to reflect your own nature. I'm grateful that I can bring my loved ones to You and the situations that concern me. When I commit them to You in prayer I'm less anxious and less manipulative in trying to work out things in my own way which only cause greater pain. I thank You that You will fulfill Your purpose for me this day as I commit my ways to You. Amen. 

Vilken väg är Jesus?

Idag var det årsmöte i församlingen. Lasse Svensson var där och predikade om onödiga risker och vilken Jesus bild vi har...och följer. Bra. På årsmötet avtackade vi vår ordförande som hade suttit som ordförande i 28 år. Det är strongt.

Känner mig lite "tärd" för att använda ett konstigt adjektiv. 

Vår adoption och den långa och osäkra process som vi är inne i tär på mig.

Ordinationsprocessen som kulminerar på årskonferensen tär på mig.

Ekumenikprocessen tär på mig.

Var fyller man på en pastor? Var finns pastorsmacken? 

När det gäller processen om ett nytt samfund har jag börjat ställa min själv frågan "var hör jag hemma?". Det är klart att jag hemma hos Jesus men jag försöker numera alltid konkretisera Jesus istället för att göra honom till teologi och intellekt. Detta kallas för inkarnationsteologi, att göra Ordet kött i mig och mitt liv. Då räcker det inte med att säga "följ Jesus!" eller liknande. Tomas fråga från nästa söndags text är klockren...vilken väg menar du, Jesus? Jesus svarar väldigt andligt om att själv vara vägen, men hur kan Jesus vara vägen? Ska vi gå på Jesus? 

Rent konkret handlar det för mig att följa Jesus i ett sammanhang och i en tid där jag finns i nutida Sverige. Hur gör jag det? Vilken väg går Jesus? Vilken väg går min Jesus? För det är där skon klämmer...alla säger att dom följer Jesus men alla går åt olika håll. Så kan det ju inte vara. Det finns en känd bok i USA som heter "Will the real Jesus please stand up?" och är ett sammandrag av en debatt mellan William Lane Craig och John Dominic Crossan, en konservativ och en liberal. 

Frågan är densamma som möter oss här i Sverige...kan vi sluta upp med att hålla monologer för döva öron och börja lyssna på varandra istället för att slänga ur oss klyschor, så kanske vi kan komma till klarhet om vilken väg vi tror att Jesus går, vem han var och är och vad han vill med oss. Som det är nu har vi alla vår egen bild av vem Jesus är och vart han går...som vi sedan uppmanar andra att följa. 

Först när vi vet vilken väg/bild vi alla har kan vi samtala om att slå följe för en sak är säker...Jesus går en enda väg och inte tusen vägar. Han går till Fadern och det finns bara en väg till Fadern, Jesus, så vårt uppdrag och vårt mål bör vara att ta reda på den vägen och den Jesus. 

Som vanligt handlar det om frälsningen, denna huvudfråga som har varit mänsklighetens längtan och mål ända sedan det flammande svärdet vid Paradisets port försvann bakom bergen. Hur kan vi komma tillbaka till Fadern, speciellt när det finns så ohyggligt många vägvisare och röster som pekar åt alla möjliga håll?

Ledig helg = trädkoja

Har precis byggt färdigt, mer eller mindre, en träkoja till min son. Känner att jag väntar på något men vet inte på vad. Förutom vår dotter förstås. Adoptionen är inne, och har varit inne i en kritisk fas länge nu och det börjar att tära lite. Det märks.

Att vara ledig ger en tid att känna efter. Tänka lite. Men också tid att bara bygga en trädkoja. Såga lite virke. Använda en hammare.

Ibland kan det vara skönt att arbeta med "material" som bara är.

Bra förslag och "Vad är rätt tro?"

Klas Johansson från SMK kommer med två förslag angående det nya samfundet. Ganska bra förslag tycker jag, just det där med att skapa en projektroll i övergångsläget är smart. Men kyrkan är inte ett projekt...men vi kanske får sluta att tala om samfundet som om det vore kyrkan med stort K. Det blir ett samfund, en del av Kyrkan.

Angående namnet tycker jag också att det är bra. Fräscht. Behöver förklaras, vilket inte gör nåt...eller har alla Pingstvännerna eller EFSvännerna eller Missionsvännerna eller Baptistvännerna svårt med detta idag?

Står fortfarande och stampar kring frågan om jag verkligen vill ett nytt samfund eller inte, avsiktsförklaring till trots. Känner motstånd och oro för det finns så många vars tro jag inte känner igen på många viktiga punkter som drar i spetsen. Känner inspiration när jag hör människor vars tro jag kan identifiera mig med komma med förslag eller tankar. Antar att alla tänker så här. Frågan är, var drar vi personligen gränsen för vad vi kan klara av? Wesley sa en gång "unity in essentials, charity in non-essentials, love in everything". Vad är då gränsen för vad det väsentliga är? Var drar jag den och varför?

Det är inte populärt att dra gränser men alla gör det så det är lika bra att vara ärlig och säga det rakt ut. Till och med Jesus drog (tydliga) gränser..."dom som inte är för mig är emot mig". Så alla drar gränser. Alla är vi "grindvakter" för att använda en väns uttryck. Jag vill inte dra gränser mer än nödvändigt. Jag vill inte snäva in tron. Jag vill inte försäkra mig om att de jag personligen har svårt för inte får vara med. Det är inte det jag är ute efter.
Jag vill veta vad vägen till himlen är. Jag vill veta hur jag ska leva mitt liv. Jag vill veta vem Jesus var och är. Jag vill veta mer om helgelsen och jag tycker det är arrogant att säga att min lilla hjärna ska avgöra vad som är rätt och fel tro. Vem är jag?
I grund och botten handlar det om auktoritet. Vem bestämmer egentligen vad som är rätt tro? Finns det något som heter rätt tro? (Hur många läser ändå "Rätt Kurs"?) Jag tror det är vår rädsla som gör att ingen vågar peka på vad som är rätt tro. Kan det vara så att ingen vet eller tror alla att alla vägar är rätt?
Det handlar återigen inte om att snäva in och stänga ute. För mig. Alla människor är teoretiskt sett ändå "ute" från början. Det handlar om vad som är "inne". Vad är det att vara kristen och att leva ett kristet liv?

Jag tror att vi måste göra som jag läser att Jesus gjorde. Hans inbjudan var till alla, men de flesta kom inte med. De tyckte han var för hård. För svår. För radikal. För andlig. För mänsklig. För annorlunda. För tydlig. För svavelosande. För vek. Varför tror vi att vi ska lyckas bättre än Han och fånga "alla" till lärjungar? Bättre att bjuda in alla men vara tydliga med vad det handlar om, än att bjuda in alla utan att vara tydliga med vad det handlar om. Varför ska folk gå med om det inte är någon skillnad och allt är mer eller mindre ok? Hör jag Bonhoeffer viska "cheap grace"?


http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=208429

Bön med Katoliker

Har lagt ett förslag till vår lokala Katolska församling om att hålla en gemensam bönandakt för att visa stöd och samhörighet i denna svåra tid av skandaler och angrepp.

Tycker det är viktigt att visa stöd för varandra i svåra stunder och allas vårt beroende av Gud. Märker att jag är väldigt positiv till Katolska kyrkan i stort. Tycker om den. Tror den har mycket att lära oss. Står för en historisk tro som håller måttet. Är en kyrka som är växande.

Läser också en bok om hur vår roll som teologer och präster inte är att vara papegoja och bara repetera utan också att bygga vidare...gå djupare i Bibeltexten. Ta bara frågan om vem Jesus egentligen är. Det tog över 300 år. Detta anges ofta, typ, som skäl för att förändra kyrkans syn sexualitet i våra dagar. Finns det ett samband och vad är det.

Funderar fortfarande på vad "felet" är med vårt samfund eftersom det inte har växt utan håller på att dö. Har inget svar.

Lösryckta tankar en grå och regnig dag. Så kan det bli.

Föredrar Passionsveckan

Alla namn jag har hört på denna vår allra heligaste vecka är fina. För min del föredrar jag "Passionveckan"...kärlek så stor och lidande så djup...och kärleken vann. Det är äkta passion i min bok.

Döden

Döden är ridån. Livet är övningen och repetitionen. Evigheten är själva pjäsen.

Långfredagen…dagen då liberala “kristna” blundar

Jag vet inte vilka som är liberala kristna. Jag är inte ens säker på vad det innebär att vara liberal. Men ofta förstår jag på inlägg och formuleringar att man, dvs. vissa människor, gärna kallar sig för liberal och att det har vissa vanliga påföljder.

En är att man har väldigt svårt för Långfredagen. Långfredagen är egentligen tre dagar lång (vilket kanske är skälet till namnet) eftersom den hänger ihop med Påskdagen. Dessa tre dagar handlar om död, mörker, synd, ondska, Djävulen, tårar, lidande, mord, skam, spott, hån…men också om ljus, liv, glädje, skratt och Jesus.

Det är den självklara kontrasten som ger dessa självutnämnda liberala “kristna” problem för Långfredagen vägrar låta sig svepas in i dimmiga formuleringar eller vaga ord. Det är svart på vitt, död och liv, himmel och helvete. Gud dog för våra faktiska syndiga gärningar (i ord, handling och tanke) på ett kors. Nu kan vi bli “rätt” med Gud, nu kan vi, om vi tror, bli fri synden och döden.

Jag förstår dom som kallar sig liberala och har svårt med Långfredagens klarhet och budskap. Men min bön och förhoppning är att alla, oavsett etikett, idag kan stilla sig vid korset och våga tro att det var för vår skull det hände.