Klas Johansson från SMK kommer med två förslag angående det nya samfundet. Ganska bra förslag tycker jag, just det där med att skapa en projektroll i övergångsläget är smart. Men kyrkan är inte ett projekt...men vi kanske får sluta att tala om samfundet som om det vore kyrkan med stort K. Det blir ett samfund, en del av Kyrkan.
Angående namnet tycker jag också att det är bra. Fräscht. Behöver förklaras, vilket inte gör nåt...eller har alla Pingstvännerna eller EFSvännerna eller Missionsvännerna eller Baptistvännerna svårt med detta idag?
Står fortfarande och stampar kring frågan om jag verkligen vill ett nytt samfund eller inte, avsiktsförklaring till trots. Känner motstånd och oro för det finns så många vars tro jag inte känner igen på många viktiga punkter som drar i spetsen. Känner inspiration när jag hör människor vars tro jag kan identifiera mig med komma med förslag eller tankar. Antar att alla tänker så här. Frågan är, var drar vi personligen gränsen för vad vi kan klara av? Wesley sa en gång "unity in essentials, charity in non-essentials, love in everything". Vad är då gränsen för vad det väsentliga är? Var drar jag den och varför?
Det är inte populärt att dra gränser men alla gör det så det är lika bra att vara ärlig och säga det rakt ut. Till och med Jesus drog (tydliga) gränser..."dom som inte är för mig är emot mig". Så alla drar gränser. Alla är vi "grindvakter" för att använda en väns uttryck. Jag vill inte dra gränser mer än nödvändigt. Jag vill inte snäva in tron. Jag vill inte försäkra mig om att de jag personligen har svårt för inte får vara med. Det är inte det jag är ute efter.
Jag vill veta vad vägen till himlen är. Jag vill veta hur jag ska leva mitt liv. Jag vill veta vem Jesus var och är. Jag vill veta mer om helgelsen och jag tycker det är arrogant att säga att min lilla hjärna ska avgöra vad som är rätt och fel tro. Vem är jag?
I grund och botten handlar det om auktoritet. Vem bestämmer egentligen vad som är rätt tro? Finns det något som heter rätt tro? (Hur många läser ändå "Rätt Kurs"?) Jag tror det är vår rädsla som gör att ingen vågar peka på vad som är rätt tro. Kan det vara så att ingen vet eller tror alla att alla vägar är rätt?
Det handlar återigen inte om att snäva in och stänga ute. För mig. Alla människor är teoretiskt sett ändå "ute" från början. Det handlar om vad som är "inne". Vad är det att vara kristen och att leva ett kristet liv?
Jag tror att vi måste göra som jag läser att Jesus gjorde. Hans inbjudan var till alla, men de flesta kom inte med. De tyckte han var för hård. För svår. För radikal. För andlig. För mänsklig. För annorlunda. För tydlig. För svavelosande. För vek. Varför tror vi att vi ska lyckas bättre än Han och fånga "alla" till lärjungar? Bättre att bjuda in alla men vara tydliga med vad det handlar om, än att bjuda in alla utan att vara tydliga med vad det handlar om. Varför ska folk gå med om det inte är någon skillnad och allt är mer eller mindre ok? Hör jag Bonhoeffer viska "cheap grace"?
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=208429
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar