Efter pausen...en massa ord

kommer så till sist ett inlägg. Senast jag skrev var det alldeles efter årskonferensen. Livet har, som vanligt, gått vidare och nu är det afton på Treenighetssöndagen.

Det finns många tankar som snurrar runt i huvudet, dels om den nya kyrkan (mindre angeläget), dels den nuvarande kyrkan (mer angeläget) och dels hur jag bäst kan tjäna Gud idag i Sverige (väldigt angeläget). Ibland känns det som man inte hinner med. Det skrivs så mycket och nu när man har tagit en paus i bloggandet så känns det som om man måste liksom kommentera och "vara med" i den vevan. Varför vet jag inte. Det är ju inte som om man inte har tänkt eller följt med. Men på något sätt upplever jag att det ibland känns lite krystat att blogga om allt som folk skriver och tänker och skriver.

För det första så är bloggandet ganska märkligt. Man skriver som om man är i en dialog men märker snart att det är en monolog. Fast det är ju ändå en slags dialog eftersom folk (ni) läser det man har sagt/skrivit. Alltså en dialog utan gensvar eller ett möte. Det påminner mig bäst om ett utomlandsamtal med patetisk uppkoppling där vart femte ord går fram.
För det andra så har alla rätt i en monolog, även jag...vilket i längden blir lite tröttsamt. Detta i sin tur påverkar reaktionen jag får i mötet med människor i verkligheten som läser min blogg på nätet. Jag är liksom inte alls där när dom kommenterar mitt inlägg. Dessutom påbörjas en diskussion eller ett samtal där ingen egentligen vet vilken position man egentligen har. Det är ingen nyhet att det viktigaste i kommunikation är allt annat än det som sägs...nästan. Det är hur det sägs, kroppsspråk, plats, tillfälle, omgivning. Vissa saker säger man liksom inte när som helst...men på en blogg kan det läsas när som helst. Confusion ensues.

Av mina ordinationslöften har jag hittills lärt mig följande tre saker.
  För det första, det som måste vara min strävan och som är världens enda hopp är min fullkomliga helgelse. Inget annat duger. Inget annat hjälper. Och nu menar jag inte urvattnad allmän helgelse om att "växa som människa" eller så. Jag talar om Biblisk helgelse att genom död, uppoffrande och radikal efterföljelse bli lika helig och lika kärleksfull som Jesus/Gud. Devisen som har funnits i nästan kyrkans alla tider "Jesus [Gud] blev människa för att människan skulle kunna bli som Gud" är målet. Uppenbarligen kan detta bara ske genom Guds Ande i mig. Är jag redo och villig?
   För det andra har jag lärt mig att löftena är en möjlighet att leva i förlåtelse. Vilken fruktansvärd förlust för världen när kyrkan glömmer/inte vill förkunna omvändelse och förlåtelse för synder. Löftena påminner mig om att Gud kräver perfektion och helighet men att han är barmhärtig och förlåter mig när jag syndar/missar.
  För det tredje och sista påminner mig löftena om att vara ödmjuk. Om man sänker ribban och trösklarna så att alla är heliga är alla med än gång också oheliga. Om jag bestämmer vad som är rätt eller fel, sant eller falskt i mitt liv så är jag arrogant. Om jag ställs inför en fullkomlig och perfekt Gud blir jag ödmjuk. Det är inte detsamma, däremot, som om att en människa inte kan veta sanningen eller vad som är rätt och fel, bara att det  inte är människan som är ursprunget till sanningen eller moralen.

Och med det avslutar vi premiären för post-konferens bloggandet.

Lite bilder från ordinationsgudstjänsten

Biskopen och jag.

 

Gänget.

Ordinationen

Jesaja 53 - ordinationsvers

Distriktsföreståndare Åke Svensson, sponsor och äldste P-O Byrskog, Jag, DF Lasse Svensson, RTO ordförande Ulla Sköldh Jonsson

A pause

Job är en bok full med tal, teologi, konflikt och lidande. Ungefär som en årskonferens. Efter 39 kapitel säger Job att hans ord är slut och Gud kan få börja. Det var det bästa Job sa.

Likaså kommer jag att vara tyst på den här bloggen ett tag för att låta Gud få tala. Konferensen var mäktig och stor för min del med ordination. Många beslut fattades, en del viktiga och en del populistiska. Men om jag pladdrar på med mina åsikter och tankar hör jag inte Gud. Så nu tar jag en paus för att lyssna lite. Vänta lite. Fundera lite. Reflektera lite.

Vi skrivs och läses om en stund.

Kort om ordination

Nu är jag ordinerad i den världsvida kyrkan, United Methodist Church. Jätteroligt, obekvämt och att känna sig liten. En bra bild av vandringen med Jesus. Det är roligt. Det är inte alltid bekvämt. Det är viktigt att komma ihåg att man är ganska liten och Jesus är ganska stor...



Mer tankar om årskonferens, motioner, framtiden kommer när jag har kommit ikapp historien om vad som hände idag.

Årskonferens

Ännu en årskonferens.

Efter en något nervös (undrar varför) inledning rullar det på. Det roliga och spännande är att alla pastorer röstade för att jag skulle intas i gemenskapen som äldste, vilket på vanlig svenska betyder att ingen hade någon invändning mot att jag skulle ordineras till äldste/pastor. Så nu är det bestämt. Återstår den historiska prövningen och officiell ordinationsgudstjänst. Det är stort. Det är på livstid. Det är inför Gud, biskop, pastorer, familj, 1500 i församlingen...

Angående konferensen finns det som vanligt frågor som ligger under ytan och väntar på att få "bubbla" ut. I år är det remissen angående den nya kyrkan och frågan om (homo)sexualitet. På "a" har vi fått remissen och jag har läst igenom den några gånger lite lätt. Som väntat är den tunn. Som väntat är den slät. Som väntat finns inget att egentligen stöta sig på, vilket uppenbarligen var meningen när den gjordes så tunn. Nu får den nya kyrkan, om den blir av, ta tag i alla svåra frågor.
På fråga "b" är det lite "up in the air". Motionen har beretts av utskottet och förslaget är att den godkänns med viss modifikation. Nu ska diskriminering pga sexuell läggning motarbetas. Vi ska inte pilla på våra Sociala principer men vi ska arbeta för att ta fram ett underlag angående vår syn på sexualitet samt ett material för undervisning, allt tills nästa årskonferens.
Min stilla fråga är, är det diskriminering att neka någon medlemskap eller vigsel eller så pga deras sexuella läggning? Svaret är nog ja. Men är det diskriminering att neka någon medlemskap eller vigsel om det strider mot ett samfunds regler/tro/Helig Skrift/övertygelse? Om man som pastor är övertygad om att man i sådana fall tvingas gå emot sin tro och välsigna det som man har vigt sitt liv åt att bekämpa och uppmana att fly från/bli frälst från...nämnligen synden?

Jag tror inte det kan kallas diskriminering att neka medlemskap eller vigsel (t.ex.) p.g.a. ens sexuella läggning därför att diskriminering är "orättvis behandling av en grupp". Bibeln säger ju att alla är syndare så då kan det inte handla om diskriminering eftersom hela mänskligheten i så fall diskrimineras av Gud...vilket är lite löjligt att tänka. Nej, alla syndare erbjuds frälsning och efterföljelse. Det är ett erbjudande som alla får. Att neka homosexuella t.ex. medlemskap handlar inte egentligen om deras sexuella läggning. Det handlar om deras val att inte lämna ett liv i synd. Vår kyrkoordning säger att när man blir medlem innebär det att man avsäger sig ondskans makt och sin synd. Detta gäller allt som Bibeln säger är synd, inklusive homosexuell livsstil. Hur kan jag då gå emot vad jag uppfattar som en korrekt tolkning (i kyrkoordningen) av Bibeln?

Morgondagen får utvisa...Bön behövs samt en kärlekens ande.

En katolik i predikstolen!

Under parollen "Vid korset möts hjälp och förlåt" hade vi ikväll en gemensam bönandakt med Katolska kyrkan hos oss. En representant från Katolska kyrkan läste en bön och hade en kort läsning. Det var väldigt bra samtidigt som jag reflekterade över att det var kanske första gången en katolik har stått i församlingens predikstol.

För en del kanske detta är helt galet men för mig är det fullt naturligt att vi som kristna medmänniskor bär varandras bördor, även om dom finns inom Katolska kyrkan. Vi är korsets folk och som sådana borde vi vara väl bekanta med lidande, synd och sorg. Så är det för många i Katolska kyrkan just nu, offer som förövare. Där borde alltså vi också vara, mitt i lidandet, för att hjälpa till att bära det kors som tynger dessa människor nu. Jag var väldigt stolt över "mina" kära metodister som kom och tacksam för den Heliga Anden som gjorde andakten till en mycket fin stund.

Jag tror också att detta är en bra bild över hur vi älskar våra fiender (inte för att Katolska kyrkan är vår fiende). Hur hanterar vi människor som inte är som vi och som vi tycker har fel, små/stora/katastrofala? För det är ju så att det är inte politik vi håller på med. Det funkar liksom inte att bara vara eniga om att vara oeniga och gå vidare eftersom livet i slutändan har två utgångar. Så hur gör vi med dom som inte tycker som vi? Jag tror att korset visar oss hur vi ska göra.

Vid korset fanns de som spottade på Jesus, hädade Jesus, hånade Jesus, hånlog åt Jesus, knöt näven mot Jesus, skrattade åt Jesus, plågade Jesus. Där fanns de som skulle förfölja lärjungarna. Där fanns de falska och högmodiga religiösa ledarna. Där fanns hatet och där fanns det absoluta förnekandet av nödvändigheten att vända sig från sig själv och till Jesus. Efterföljelse var deras absoluta motpol.
Där fanns också de som älskade Jesus, som litade på Jesus, som grät över Jesus lidande, som var trogna vänner, som hade uppoffrat allt åt Jesus, som trodde på Jesus.
Där fanns de trasiga, de stolta, de tomma, de fulla, de heliga, de oheliga, osv.. Alla var där. Vi var där genom dom. Vilka var vi? Vilka är vi?

Jesus älskade dom alla men vi märker också något annat. Jesus älskade även de som inte besvarade hans kärlek och en relation blev aldrig upprättad. Kärlek kan aldrig tvingas på någon. Förlåtelse måste tas emot. Spottar man på Gud eller spikar spikar i hans händer eller så kan det knappast kallas kärlek...

Alltså tror jag att vi ska älska alla obehindrat och fullkomligt med en kärlek som kommer från Gud. Precis som Jesus gjorde. Den kärleken får människor att lägga märke till hur oerhört ovanligt det är. Som dom gjorde med Jesus. Ibland omvänder sig människor från sig själva och till Jesus/Kärleken. Ibland inte. Det är den Heliga Andens uppgift att ordna ["när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom"]. Vår uppgift är att älska alla med ett helt hjärta och helt osjälviskt, inte för vad vi kan få ut av det eller för att människor förtjänar det. Nej, utan därför att Jesus först älskade oss just så.

Kanske är det svåraste för oss att älska människan men inte handlingen/tanken/gärningen...för inte tror vi att Jesus inte älskade de som slog i spikarna genom hans händer och dessutom att han godkände/accepterade deras handling? Jesus älskade dom men kärleken förblev obesvarad. Spikarna slogs i och Jesus dog. Jag undrar om det inte är så det ligger till...att vi ska älska människan men inte alltid handlingarna/tankarna och våga lita på kärlekens kraft, en övernaturlig kärlek från Gud, vinner människan till Gud istället för att det syndiga/själviska vinner människan till (fill in the blank).

Jaja, nu bär det av till årskonferens där mycket ska sägas och tänkas men förhoppningsvis bedjas och lyssnas desto mer. Kanske blir jag även ordinerad till äldste om allt går väl. Spännande! Stort! Små nervöst.

Ännu en tanke

En kväll av sprudlande kreativitet..."en liten stund med Jesus, osv."

Jesus sa att den Heliga Ande skulle komma och att:
 "när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: 
om synd, ty de tror inte på mig, 
om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, 
om dom, ty denna världens furste är dömd."


Vad dessa verser än betyder så är en sak klar. Det är Anden som överbevisar, eller "convicts", världen/människorna om dess synd. Inte vi.

Detta är ett problem, för världen ser då inte ut att vara överbevisad om sin synd, eller hur? Hur många känner ni som erkänner att de är syndare, orättfärdiga och i väntan på domen? Var verkar den Heliga Ande?
Så vi vill hjälpa till. Tala om för människor det vi vet att Anden borde göra, men tydligen inte gör. Vi vill väl. Vi vill erbjuda frälsning men först måste ju folk vilja bli frälsta.
"Grattis, du har vunnit en gratis hjärttransplantation på världen finaste klinik i Schweiz!
- Men jag är inte sjuk!
- Jodå, du är dödligt sjuk.
- Men det känns inte så.
- Tro mig!"
Inte så konstigt att folk inte vill bli frälsta om dom inte vet att dom är i dödlig fara. Så vi talar om för dom hur farligt dom lever och hur nära evigheten är och hur hemsk en evighet utan frälsning är. Men gör vi fel? Föregår vi Anden? Gör vi Gud en björntjänst?

Visst, frågan är "hur" Anden överbevisar människor om deras synd, orättfärdighet och dom. Kanske är det genom Jesus fortsatta inkarnation, Kyrkan. Jag är inte säker, men det är värt att fundera på och be över.

Är livet mer än kyrka, tro och verksamhet?

Var lite ledig i helgen. På lördagen. Reste bort ett litet tag och tänkte på helt andra saker än kyrka. På vägen hem kom tankarna på vad som måste göras, borde göras och kanske skulle göras. Vilka saker som man måste ta tag i. Vilka man måste ringa. Vilka förberedelser som måste göras nu för att vara klara då.

Idag tänkte jag hur viktigt det är att vi skiljer på Gud och kyrka, Gud och församling, Gud och samfund.Våra vänner i Katolska kyrkan och Grek/Rysk/m.m. Ortodoxa kyrkan har detta klart för sig...genom att göra kyrkan till hela livet. Vi protestanter gör ofta kyrka till en del i livet och lätt som en plätt gör vi även Gud till en del i livet, även om vi inte vill. Det är förödande lätt att vara kristen när man är i kyrkan eller i kyrkans tjänst...men mindre på semestern eller på den lediga dagen i språk, tänk och handling.

Det är här helgelsen kommer in i bilden för mig. Jag känner människor som lever i "kyrkan" hela tiden utan att tyngas ner. Hur? Jo, för de lever i Gud hela tiden, inte i kyrkan. Att leva i Gud och vara medborgare i Guds rike (och inte bara ha pass där) är en längtan jag har. Att liksom Robert Duval i filmen "The Apostle" rusa fram till en bilolycka och tala med de skadade människorna om frälsning eller att be så fort någon uttalar sin nöd istället för att säga något. Jag är inte där än men jag längtar dit. Jag tror det är bra och på nåt viss "fullkomligt" att leva så...i Guds rike med utstickare och utflykter till jordens rike.

Den bästa bilden jag kan ge är att jag är ju alltid svensk även om jag tycker om USA, och när jag bodde där så var jag som människa alltid som den svensk jag är även om jag pratade engelska. Mina uttryck och mitt liv i USA var som en svensk man. Ungefär så...att leva och vara en medborgare i Guds rike (som inte är av denna världen) men ändå leva och tycka om denna världen.

Ett förtydligande, en insikt och en tanke

Jag skrev nyss på min blogg följande: "Att hantera kritik, att höra att man har fel, är inte lätt. Att dessutom höra att man har så fel att man upphör att tro eller leva enligt kristen tro och livsstil är ännu värre. Är man pastor är det kanske nästan omöjligt...men jag tror det är av yttersta vikt idag...idag när vi tänker och säger sådana saker ändå men aldrig "face to face"." För att ingen ska missförstå mig, vilket är bloggosfärens förbannelse (det här med missförstånd och omöjligheten att läsa in tonläge, ansiktsuttryck, osv..), så inkluderar detta självklart även mig själv. Den som känner mig vet att jag inte håller för omöjligt att jag har fel och brister jag med. Tvärtom. Men för dig som inte känner mig kan det vara på sin plats att skriva detta. 

Så en insikt: det är fel att ha rätt, framförallt i religiösa sammanhang. Alla vet att man inte blir salig var och en på sitt sätt men samtidigt så är det så man menar. Det är en konflikträdsla som ligger till grund för att ingen tillåts säga "jag har rätt och du har fel". Dessutom tror jag att det handlar om att den diskussion som följer på ett sådant påstående har försvunnit. Varför har x rätt och påstår att y har fel? På vilka grunder? Är det "valid" eller inte? Även inom religion kan två motsatser inte vara sanna samtidigt. 

För egen del har jag många gånger fått höra att jag har fel och behöver ändra min tro, mitt synsätt och perspektiv. Gemensamt för alla de tillfällen då jag har ändrat mig är att jag respekterar personen i fråga, jag har fått veta varför jag har fel och varför han/hon har rätt, vilket alltid har varit Bibeln och dess historiska och textkritiska tolkning. Jag har fått veta varför jag borde ändra mig. Jag har fått tillfälle att ställa frågor, som har fått svar. Jag har getts tillfälle att begrunda och fundera. Jag har bemötts med ett hårt "huvud" men ett varmt "hjärta"...och jag har ändrat mig. Bilden jag ser framför mig är jag och några andra som är vilse i skogen och försöker hitta vägen ut. Plötsligt kommer en man/kvinna med en karta och säger: "Jag har hittat en karta. Jag vet vägen ut härifrån!" Svarar jag "-hur vågar du påstå att du har rätt? Vilken är din auktoritet? Det är bara din tolkning!" - eller - "Har du hittat en karta? Kanon! Visa vägen!"

Till sist, en tanke: Ordet "förbli". Vilket underbart ord som inte kan förklaras men kännas. Vi vill förbli vid havet en varm sensommarkväll, framför en brasa en vintrig januaridag, i vår älskades famn, osv.. Det är ett vackert ord och ett poetiskt ord. Dagens predikan handlade om att förbli i Jesus och bära frukt. Att förbli i Hans ord och hans kärlek. Låta Andens näring växa våra frukter (glädje, givmildhet, kärlek, osv.). Genom att förbli i Jesus. Det är så enkelt. Det är så viktigt. Det är vackert. Det kan behövs speciellt när veckorna framöver ser ut som dom gör.