tisdag 11 maj 2010

En katolik i predikstolen!

Under parollen "Vid korset möts hjälp och förlåt" hade vi ikväll en gemensam bönandakt med Katolska kyrkan hos oss. En representant från Katolska kyrkan läste en bön och hade en kort läsning. Det var väldigt bra samtidigt som jag reflekterade över att det var kanske första gången en katolik har stått i församlingens predikstol.

För en del kanske detta är helt galet men för mig är det fullt naturligt att vi som kristna medmänniskor bär varandras bördor, även om dom finns inom Katolska kyrkan. Vi är korsets folk och som sådana borde vi vara väl bekanta med lidande, synd och sorg. Så är det för många i Katolska kyrkan just nu, offer som förövare. Där borde alltså vi också vara, mitt i lidandet, för att hjälpa till att bära det kors som tynger dessa människor nu. Jag var väldigt stolt över "mina" kära metodister som kom och tacksam för den Heliga Anden som gjorde andakten till en mycket fin stund.

Jag tror också att detta är en bra bild över hur vi älskar våra fiender (inte för att Katolska kyrkan är vår fiende). Hur hanterar vi människor som inte är som vi och som vi tycker har fel, små/stora/katastrofala? För det är ju så att det är inte politik vi håller på med. Det funkar liksom inte att bara vara eniga om att vara oeniga och gå vidare eftersom livet i slutändan har två utgångar. Så hur gör vi med dom som inte tycker som vi? Jag tror att korset visar oss hur vi ska göra.

Vid korset fanns de som spottade på Jesus, hädade Jesus, hånade Jesus, hånlog åt Jesus, knöt näven mot Jesus, skrattade åt Jesus, plågade Jesus. Där fanns de som skulle förfölja lärjungarna. Där fanns de falska och högmodiga religiösa ledarna. Där fanns hatet och där fanns det absoluta förnekandet av nödvändigheten att vända sig från sig själv och till Jesus. Efterföljelse var deras absoluta motpol.
Där fanns också de som älskade Jesus, som litade på Jesus, som grät över Jesus lidande, som var trogna vänner, som hade uppoffrat allt åt Jesus, som trodde på Jesus.
Där fanns de trasiga, de stolta, de tomma, de fulla, de heliga, de oheliga, osv.. Alla var där. Vi var där genom dom. Vilka var vi? Vilka är vi?

Jesus älskade dom alla men vi märker också något annat. Jesus älskade även de som inte besvarade hans kärlek och en relation blev aldrig upprättad. Kärlek kan aldrig tvingas på någon. Förlåtelse måste tas emot. Spottar man på Gud eller spikar spikar i hans händer eller så kan det knappast kallas kärlek...

Alltså tror jag att vi ska älska alla obehindrat och fullkomligt med en kärlek som kommer från Gud. Precis som Jesus gjorde. Den kärleken får människor att lägga märke till hur oerhört ovanligt det är. Som dom gjorde med Jesus. Ibland omvänder sig människor från sig själva och till Jesus/Kärleken. Ibland inte. Det är den Heliga Andens uppgift att ordna ["när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom"]. Vår uppgift är att älska alla med ett helt hjärta och helt osjälviskt, inte för vad vi kan få ut av det eller för att människor förtjänar det. Nej, utan därför att Jesus först älskade oss just så.

Kanske är det svåraste för oss att älska människan men inte handlingen/tanken/gärningen...för inte tror vi att Jesus inte älskade de som slog i spikarna genom hans händer och dessutom att han godkände/accepterade deras handling? Jesus älskade dom men kärleken förblev obesvarad. Spikarna slogs i och Jesus dog. Jag undrar om det inte är så det ligger till...att vi ska älska människan men inte alltid handlingarna/tankarna och våga lita på kärlekens kraft, en övernaturlig kärlek från Gud, vinner människan till Gud istället för att det syndiga/själviska vinner människan till (fill in the blank).

Jaja, nu bär det av till årskonferens där mycket ska sägas och tänkas men förhoppningsvis bedjas och lyssnas desto mer. Kanske blir jag även ordinerad till äldste om allt går väl. Spännande! Stort! Små nervöst.

Inga kommentarer:

ShareThis