söndag 30 maj 2010

Efter pausen...en massa ord

kommer så till sist ett inlägg. Senast jag skrev var det alldeles efter årskonferensen. Livet har, som vanligt, gått vidare och nu är det afton på Treenighetssöndagen.

Det finns många tankar som snurrar runt i huvudet, dels om den nya kyrkan (mindre angeläget), dels den nuvarande kyrkan (mer angeläget) och dels hur jag bäst kan tjäna Gud idag i Sverige (väldigt angeläget). Ibland känns det som man inte hinner med. Det skrivs så mycket och nu när man har tagit en paus i bloggandet så känns det som om man måste liksom kommentera och "vara med" i den vevan. Varför vet jag inte. Det är ju inte som om man inte har tänkt eller följt med. Men på något sätt upplever jag att det ibland känns lite krystat att blogga om allt som folk skriver och tänker och skriver.

För det första så är bloggandet ganska märkligt. Man skriver som om man är i en dialog men märker snart att det är en monolog. Fast det är ju ändå en slags dialog eftersom folk (ni) läser det man har sagt/skrivit. Alltså en dialog utan gensvar eller ett möte. Det påminner mig bäst om ett utomlandsamtal med patetisk uppkoppling där vart femte ord går fram.
För det andra så har alla rätt i en monolog, även jag...vilket i längden blir lite tröttsamt. Detta i sin tur påverkar reaktionen jag får i mötet med människor i verkligheten som läser min blogg på nätet. Jag är liksom inte alls där när dom kommenterar mitt inlägg. Dessutom påbörjas en diskussion eller ett samtal där ingen egentligen vet vilken position man egentligen har. Det är ingen nyhet att det viktigaste i kommunikation är allt annat än det som sägs...nästan. Det är hur det sägs, kroppsspråk, plats, tillfälle, omgivning. Vissa saker säger man liksom inte när som helst...men på en blogg kan det läsas när som helst. Confusion ensues.

Av mina ordinationslöften har jag hittills lärt mig följande tre saker.
  För det första, det som måste vara min strävan och som är världens enda hopp är min fullkomliga helgelse. Inget annat duger. Inget annat hjälper. Och nu menar jag inte urvattnad allmän helgelse om att "växa som människa" eller så. Jag talar om Biblisk helgelse att genom död, uppoffrande och radikal efterföljelse bli lika helig och lika kärleksfull som Jesus/Gud. Devisen som har funnits i nästan kyrkans alla tider "Jesus [Gud] blev människa för att människan skulle kunna bli som Gud" är målet. Uppenbarligen kan detta bara ske genom Guds Ande i mig. Är jag redo och villig?
   För det andra har jag lärt mig att löftena är en möjlighet att leva i förlåtelse. Vilken fruktansvärd förlust för världen när kyrkan glömmer/inte vill förkunna omvändelse och förlåtelse för synder. Löftena påminner mig om att Gud kräver perfektion och helighet men att han är barmhärtig och förlåter mig när jag syndar/missar.
  För det tredje och sista påminner mig löftena om att vara ödmjuk. Om man sänker ribban och trösklarna så att alla är heliga är alla med än gång också oheliga. Om jag bestämmer vad som är rätt eller fel, sant eller falskt i mitt liv så är jag arrogant. Om jag ställs inför en fullkomlig och perfekt Gud blir jag ödmjuk. Det är inte detsamma, däremot, som om att en människa inte kan veta sanningen eller vad som är rätt och fel, bara att det  inte är människan som är ursprunget till sanningen eller moralen.

Och med det avslutar vi premiären för post-konferens bloggandet.

Inga kommentarer:

ShareThis