Ett förtydligande, en insikt och en tanke

Jag skrev nyss på min blogg följande: "Att hantera kritik, att höra att man har fel, är inte lätt. Att dessutom höra att man har så fel att man upphör att tro eller leva enligt kristen tro och livsstil är ännu värre. Är man pastor är det kanske nästan omöjligt...men jag tror det är av yttersta vikt idag...idag när vi tänker och säger sådana saker ändå men aldrig "face to face"." För att ingen ska missförstå mig, vilket är bloggosfärens förbannelse (det här med missförstånd och omöjligheten att läsa in tonläge, ansiktsuttryck, osv..), så inkluderar detta självklart även mig själv. Den som känner mig vet att jag inte håller för omöjligt att jag har fel och brister jag med. Tvärtom. Men för dig som inte känner mig kan det vara på sin plats att skriva detta. 

Så en insikt: det är fel att ha rätt, framförallt i religiösa sammanhang. Alla vet att man inte blir salig var och en på sitt sätt men samtidigt så är det så man menar. Det är en konflikträdsla som ligger till grund för att ingen tillåts säga "jag har rätt och du har fel". Dessutom tror jag att det handlar om att den diskussion som följer på ett sådant påstående har försvunnit. Varför har x rätt och påstår att y har fel? På vilka grunder? Är det "valid" eller inte? Även inom religion kan två motsatser inte vara sanna samtidigt. 

För egen del har jag många gånger fått höra att jag har fel och behöver ändra min tro, mitt synsätt och perspektiv. Gemensamt för alla de tillfällen då jag har ändrat mig är att jag respekterar personen i fråga, jag har fått veta varför jag har fel och varför han/hon har rätt, vilket alltid har varit Bibeln och dess historiska och textkritiska tolkning. Jag har fått veta varför jag borde ändra mig. Jag har fått tillfälle att ställa frågor, som har fått svar. Jag har getts tillfälle att begrunda och fundera. Jag har bemötts med ett hårt "huvud" men ett varmt "hjärta"...och jag har ändrat mig. Bilden jag ser framför mig är jag och några andra som är vilse i skogen och försöker hitta vägen ut. Plötsligt kommer en man/kvinna med en karta och säger: "Jag har hittat en karta. Jag vet vägen ut härifrån!" Svarar jag "-hur vågar du påstå att du har rätt? Vilken är din auktoritet? Det är bara din tolkning!" - eller - "Har du hittat en karta? Kanon! Visa vägen!"

Till sist, en tanke: Ordet "förbli". Vilket underbart ord som inte kan förklaras men kännas. Vi vill förbli vid havet en varm sensommarkväll, framför en brasa en vintrig januaridag, i vår älskades famn, osv.. Det är ett vackert ord och ett poetiskt ord. Dagens predikan handlade om att förbli i Jesus och bära frukt. Att förbli i Hans ord och hans kärlek. Låta Andens näring växa våra frukter (glädje, givmildhet, kärlek, osv.). Genom att förbli i Jesus. Det är så enkelt. Det är så viktigt. Det är vackert. Det kan behövs speciellt när veckorna framöver ser ut som dom gör.