Var lite ledig i helgen. På lördagen. Reste bort ett litet tag och tänkte på helt andra saker än kyrka. På vägen hem kom tankarna på vad som måste göras, borde göras och kanske skulle göras. Vilka saker som man måste ta tag i. Vilka man måste ringa. Vilka förberedelser som måste göras nu för att vara klara då.
Idag tänkte jag hur viktigt det är att vi skiljer på Gud och kyrka, Gud och församling, Gud och samfund.Våra vänner i Katolska kyrkan och Grek/Rysk/m.m. Ortodoxa kyrkan har detta klart för sig...genom att göra kyrkan till hela livet. Vi protestanter gör ofta kyrka till en del i livet och lätt som en plätt gör vi även Gud till en del i livet, även om vi inte vill. Det är förödande lätt att vara kristen när man är i kyrkan eller i kyrkans tjänst...men mindre på semestern eller på den lediga dagen i språk, tänk och handling.
Det är här helgelsen kommer in i bilden för mig. Jag känner människor som lever i "kyrkan" hela tiden utan att tyngas ner. Hur? Jo, för de lever i Gud hela tiden, inte i kyrkan. Att leva i Gud och vara medborgare i Guds rike (och inte bara ha pass där) är en längtan jag har. Att liksom Robert Duval i filmen "The Apostle" rusa fram till en bilolycka och tala med de skadade människorna om frälsning eller att be så fort någon uttalar sin nöd istället för att säga något. Jag är inte där än men jag längtar dit. Jag tror det är bra och på nåt viss "fullkomligt" att leva så...i Guds rike med utstickare och utflykter till jordens rike.
Den bästa bilden jag kan ge är att jag är ju alltid svensk även om jag tycker om USA, och när jag bodde där så var jag som människa alltid som den svensk jag är även om jag pratade engelska. Mina uttryck och mitt liv i USA var som en svensk man. Ungefär så...att leva och vara en medborgare i Guds rike (som inte är av denna världen) men ändå leva och tycka om denna världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar