Att misslyckas är inte att missa lycka

Det är så lätt att tänka om kyrkan som vi tänker om allt annat och det är så svårt att liksom "räkna med Gud" även fast vi vet att vi borde. Gud blir ofta ett tillägg när vi talar kyrka och församling, som om han liksom fanns någonstans och kunde zappa en församling eller ett samfund med lite väckelse. Ingen tror att Gud är som jultomten men ändå tänker vi ofta så. Vi har problem och "snälla Gud, kan du inte lösa dom?". Eller ännu värre, att "om vi gör x så kommer det goda resultatet y att hända därför att vi gör Guds vilja".

Gud är ingen säljare.

Gud är ingen ordermottagare

Gud är ingen trollkarl

När ska vi lära oss att det inte handlar om oss och våra problem med våra samfund, oss själva, eller vad som helst? Det handlar om Gud. 

I vårt samfund passar ordet "misslyckande" väldigt bra in. På olika sätt och på olika platser och tider. Men för en kristen är inte världens definitioner användbara för när vi miss-lyckas innebär det inte att vi missar vår lycka. Kommer ni ihåg Peter? Han som i allra svåraste stund övergav Jesus? Han som blev gudomligt upprättad och bemyndigad att leda lärjungarna? 

Om det i hans avgrundsdjupa "misslyckande" fanns lycka så är vi likadana. I vårt stora misslyckande kan vi finna Jesus som ställer samma fråga till "misslyckade" oss som han gjorde till "misslyckade" Peter: 

"-Älskar du mig?". 

Det måste börja där och det är inget vi kan fabricera eller organisera fram. Antingen så gör vi det eller så gör vi det inte och tills vi inser att vi innerst inne egentligen har gjort mycket annat än det så händer ingenting. Vilket ger att när vi förstår, tror men framför allt lever i den övertygelsen och kärleken så händer grejer. Lite andlöst men då rakt inte utan Anden. Tvärtom.

Att höra hemma - och Bibelns svåraste vers

I en artikel i Dagens nätupplaga kan man idag läsa att en pastor menar i en ny bok att det inte går att vara en "privat kristen", dvs. kristen utan att vara med i, och gå till, en kyrka/församling. Traditionellt talat är detta normalt och lättsmält.
Men där finns även en annan artikel där en kvinna skriver tvärtom och menar att kyrkan mer eller mindre var i vägen för hennes tro och att individualismen inte är något ont utan tvärtom något gott. För att citera, "jag tror inte att kyrkan är nödvändig"...eller när hon får frågan om inte Bibeln talar om församlingen som Guds idé, "det var ju då det".

Wow.

Här har vi alltså en människa som tror på Gud och som verkar vara ganska aktiv med sin tro men som alltså också aktivt har valt att inte gå med i en församling. Som läser och lyssnar på nätet. Plockar det som hon vill ha eller tycker sig behöver.
Jag känner en hel del människor som är likadana. De har inte gett upp sin tro men har gett upp på kyrkan och församlingen. Jag tror inte att alla delar artikelkvinnans positiva syn på individualismen, men ändå...de sitter inte i kyrkbänkarna.

Varför?

När jag skulle svara på frågan om man kan vara kristen utan att vara med i en församling på Dagens hemsida så tvekade jag. Teologiskt är svaret "nej". Men är alla som inte är med i kyrkan då men har fått sina liv transformed av Jesus genom tro inte kristna? Det svaret måste ju också bli "nej".
Jag tror att frågan är fel ställd. För min del handlar det om två saker.
1. Dels är det inte valfritt om man vill träffas tillsammans eller inte i en slags församling, det är ett bud från författaren av Hebréerbrevet.
2. Församlingen bör inte ses som ett påbud, dock, utan som ett sjukhus där jag kan bli frisk...som en tandläkare som kan ta bort det som gör ont...som en egen strand på Hawaii där jag kan finna ro...som en panglyckad julafton där man kan finna gemenskap...som en biktstol där man kan få förlåtelse och omvändelse och kärlek...som ett stöd i svåra stunder...som en gympahall där man får lära sig att vara människa...som en kyrka där Anden kan forma oss till sin avbild vilken är treenig=gemenskap i kärlek med varandra.

Det handlar om mer än om att tillhöra en församling eller inte. Individualismen är kanske inte helt och hållet av ondo men detta har den emot sig. Big time.
Den förstår inte Bibelns svåraste vers. Vet ni vilken det är? Nej, den handlar inte om homosexualitet eller äktenskap eller abort eller pengar eller mission eller kvinnliga präster eller kyrkan eller SD i riksdagen.

Kan ni gissa?

Versen är 1 Korintierbrevet 6:19 (och även första delen av 6:20) och lyder så här:

Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er och som ni har fått av Gud, och att ni inte tillhör er själva? Ni har blivit köpta och priset är betalt...

Att vara kristen är att inte tillhöra sig själv utan en annan. Gud. Som Paulus säger:

Nu är ni slavar under rättfärdigheten, sedan ni har befriats från synden. 

- För er mänskliga svaghets skull använder jag en så enkel bild. - Ty liksom ni förr ställde era lemmar i orenhetens och laglöshetens slavtjänst, till ett laglöst liv, så skall ni nu ställa era lemmar i rättfärdighetens slavtjänst, till helgelse. Medan ni var syndens slavar, var ni fria från rättfärdigheten. 

 Men vad skördade ni då för frukt? Jo, det som ni nu skäms för. Slutet på sådant är döden. 

 Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, blir frukten att ni helgas och till slut får evigt liv. Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre. 

DET, är vad det handlar om och det funkar inte om man tror att man är sin egen boss.



http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=227951

Take the blue pill

Är alltså min uppmaning, till mig själv och till alla. Spring inte runt och vela, då sabbar vi det hela. Se verkligheten.

Tror att ett synsätt där varje lokal församling är sin egen som bara "råkar" tillhöra ett samfund är grunden till att man ofta inte ser verkligheten om att kristenheten i Sverige är på väg att försvinna ut ur till och med periferin. Man åker på en konferens och får höra lita andra perspektiv men så kommer man hem igen och allt är tryggt och bra. Vad gör egentligen en konferens när hösten ligger på och kyrkbänkarna iallafall är halvfulla?

Kanske beror mina tankar kring "ruiner" och liknande på att "mina" kyrkbänkar är väldigt tomma. Men jag kontrar med att min kyrka/församling är ett bra tvärtsnitt på hur svensk kyrklighet ser ut. Trogna och härliga helgon med hög medelålder och ett hjärta för Jesus. Visst, en del är trötta. Visst, många kommer inte alls ofta. Eller ibland. Men det går sakta men säkert utför.

Så ta det blåa pillret. Inse att om vi inte tar oss tid att fundera kring detta i lugn och ro så händer ingenting, vilket är en katastrof. Man kan inte vara neutral i tron, antingen halkar man bakåt eller så sträcker man sig framåt. Vilket Jesus sa är att göra som Maria. Inte Marta.

Livet efter GF

är betydligt mer intressant och viktigare än livet innan GF. GF-kyrkan är ingen lösning. 

Visionen, En kyrka för hela livet som genom mötet med Jesus Kristus förvandlar dig och världen, är väl trevlig. Men vad säger den egentligen? Vilken del av livet skulle inte få plats i kyrkan, denna institution som börjar med dop och slutar med begravning? Där vi firar en död man på ett kors och sorg och glädje blandas frenetiskt. 

Att förvandlas av mötet med Jesus är bra, för endast ett möte med Jesus förvandlar på riktigt och blir vi förvandlade blir även vår omvärld förvandlad.

Men detta är ju inget nytt. Detta är det som vi borde ha gjort för längesedan men uppenbarligen har misslyckats med. Hellre än att prata om GF vill jag prata om hur vi kan lyckas med att göra det vi redan vet att vi borde. 

Jag har inget emot alla de som jobbar med GF och kämpar hårt. Men för min egen del kan jag uppleva att det ofta är lättare att gömma sig i teori och tanke än att ta tag i verklighetens vardagsliv och böneliv. Kanske är det därför jag inte är med och jobbar på GF...jag är mer intresserad av människans klassiska problem...hur kan vi göra det vi borde...än att titta på organisatoriska "lösningar"?

Ännu mer patetiskt blir det när vi redan har svaret på frågan, vilket är den Heliga Anden och Hans heliggörande verk i oss, och att vi fortfarande inte lyckas.

"Tur" att Gud är tålmodig och rik på barmhärtighet.

Ett kort inlägg innan

det blir för sent. Min gode vän L.Svensson var hos oss i Alingsås i söndags och talade GF. Fick lite frågor, gav lite svar. Arbetet med Remissen går vidare och känns kanske inte jätteaktuellt...vilket den ju borde göra. 

Sverige demonstrerar mot rasism och SD. Det är bra. Andra beklagar sig över att utsatta människor får det värre nu. Det är också bra...att protestera mot alltså. Andra oroar sig för varför människor inte kommer till kyrkan fastän vi försöker allt vi kan.

En stilla fråga är ju varför folk inte längre vill bli frälsta. Jag kom att tänka på det när jag läste min första Marklund bok (vilket jag till förvåning inte tyckte om) där hon skrev att i Spanien firade Svenska kyrkan "kanelbullens dag"...lite i förbigående. Är det så att människor kanske vill bli frälsta men inte hittar nån som kan förklara hur det går till eller vad man måste göra för att bli frälst? Att kyrkan firar "Kanelbullens" dag?

Det vore ju ett drömscenario, ungefär som när Reinfeldt säger att folk som röstade på SD inte egentligen tyckte som dom. Bekvämt. Tänk om alla som inte går i kyrkan eller tror på Gud egentligen gör det ändå...

Jag tror inte det funkar så. Jag hoppas innerligt att folk idag fortfarande vill bli frälsta men jag tror faktiskt inte att dom vill det. Iallafall inte så som dom uppfattar att frälsningen är. Är vårt problem dålig marknadsföring, vi kyrkor? Är vi inte tillräckligt på Facebook?

Problemet är större än så och jag tror faktiskt att GF folket vill göra förändring till det bättre här. Man (en del eller många) vill faktiskt att människor ska få höra om Jesus och uppleva frälsning innan dom går in genom den "breda porten" och vill få till detta på ett sätt som fungerar idag 2010. Andra vill designa den nya kyrkan till något som passar dom nu när det äntligen blir fritt att skriva in sin egna version av kristen tro. Det blir lätt polariserat. Men hur ska man lösa problemet med att människor inte vill bli frälsta? Kan en ny kyrka hjälpa till med det?

För att till sist återanknyta till mitt nyfunna tema så tror jag att i detta läge som jag tror att vi alla befinner oss i så är det inte läge för något annat än att sluta försöka snickra ihop ännu ett försök till förändring och förnyelse och istället komma till insikten om att vi befinner oss i ett post-kristet samhälle som ger oss större utmaningar än när Ansgar kom hit. Då visste dom inte vad Kristendom var, nu är det liksom lite "tried and found wanted" som gäller. Hur kan vi visa folk att allt det vi tror på fortfarande gäller och funkar när "alla" indikationer pekar på att folk har gått vidare och hittat nya partners? I en ruin är det viktigt att inte hasta iväg och upprepa samma misstag som leda till ruineringen. Det tar tid. Men återuppbyggnaden kan också bli "glorious" och innebära inte bara återuppbyggnad utan också vackrare. 

The joy of walking in the ruins

Nej, inlägget är inte på engelska även om det vore lättare för mig. Rubriken däremot behövde vara på engelska för svenskan har inget ord som passar lika bra som "joy" för att beskriva vad jag tänker. "Joy" låter mer som det det beskriver än "glädje", tycker jag.


Men först ett litet skämt:

A Sunday School teacher had just concluded her lesson and wanted to make sure she had made her point. She said, “Can anyone tell me what you must do before you can obtain forgiveness of sin?”
There was a short pause and then, from the back of the room, a small boy spoke up. "Sin," he said Snap!

Visst låter det bedrövligt och jobbigt att tjata om ruiner och sådant. Lite negativt. Besvärligt. Tungt. Visst, även om verkligheten kanske ser ut så så behöver man väl inte prata om det hela tiden...

Jag tänker då följande...för jag känner samma frestelse att sluta prata negativt och vara lite positiv.
Det är ingen idé att börja bläddra i alla papper och häften som hävdar att allt är väl. Som Jeremia säger i 6:14, "de säger att allt står väl till, med det gör det inte".
Så ruinen är ett faktum om man är Metodist, eller kristen i Sverige rent allmänt. Visst, vissa delar av "staden"/kyrkan står bättre än andra, men helheten är en ruin. Men då tänkte jag så här:

En kyrka som förstår detta har bara en väg att gå. När omgivningen är överväldigande och svår och alla möjliga utvägar är mänskligt omöjliga...så är Gud den enda möjligheten. Jag tänker på judarna som återvände efter fångenskapen i Babylon. Det var då Fariséerna kom på kartan, för att säkerställa att man aldrig mer skulle bryta lagen och råka illa ut. Man vände sig helhjärtat och med allt man hade till det Gud hade givit dom och gjorde sitt yttersta för att vandra bland ruinerna men på Guds villkor och med Gud!

Nu ska vi inte göra om deras misstag om att bli lagfanatiker. Men deras tanke var god. Vi som lever post-påsk och pingst bör ta samma väg som dom men med helt andra medel. Vi har en helt annan situation att ta ställning till och vi har helt andra förutsättningar. I korthet så måste vi stanna upp innan det är för sent och inse att vi allt för länge har missat nåt. Har vi missat Gud mitt i allt?

Det vet jag inte, men jag vet att en ruin kan, som få andra platser, få mig att sluta se mig omkring efter en lösning och böja mina knän tills Gud reser mig upp...och jag är hellre på knä och väntar på Gud än jag springer omkring och försöker på egen hand, ruin eller inte. 

Att leva bland ruinerna - del 1b

Endast en dömd kan uppskatta nåd.
Endast en kvinna på väg att bli vräkt kan uppskatta ett uppskov.
Endast en döende man kan uppskatta en lyckad operation.

Endast en kyrka som förstår att den ligger i ruiner är radikalt beroende av Gud.

Tänk dig följande reklamkampanj:


Vårt medlemsantal har minskat i 80 år.


Känner du också att du har misslyckats i livet?






Välkommen till Metodistkyrkan
Det enda vi har är allt du behöver - Jesus räcker


...typ

Att leva bland ruinerna - del 1

Nehemja är vår guide. Se efter själva.

Att vandra bland ruiner är både sorgset och tungt. Det blir mycket "minnernas allé" och man ser tillbaka till fornstora dagar. Man sörjer. Man ger upp, känner tyngden av misslyckandet. Det man trodde var omöjligt hade hänt och nu ligger allt man hade byggt upp, och som andra före oss hade byggt upp, i ruiner.

I 142 år har det funnits en Metodistisk årskonferens i Sverige. Detta är det sista konferensåret. Vad annat än en ruin är det? Från ett livskraftigt samfund på 17000 medlemmar till ett svagt och inbördesstridande samfund på under 4000. Hur många metodister firar gudstjänst en vanlig söndag? 200? 300?

Så Nehemja inspekterar muren runt Jerusalem på natten. Han vet att hans planer är omöjliga för folk att ta till sig. Det är helt kört...tror dom. Så Nehemja går ensam bland stenarna. I över 6 månader har han tänkt och bett och sörjt och fastat och bekänt sin egen och folkets synder. Nu är han där och tar på stenarna.

Tänker han på dess forna storhet? Tänker han på "Hur kunde detta ske?" Tänker han att det är ingen idé? Tänker han att det är dags att bygga en ny stad någon annanstans eftersom detta Jerusalem hela tiden anfalls och attackeras? Varför utstå allt elände bara för en stads skull? Det är lika bra att göra om och tänka om...det är nya tider.

Eller tänker han att Gud sa att han är med mig och nu när vi har blivit rätt med Gud genom vår bekännelse, sorg och bön är hans välsignelse med oss?

Om inte Metodistkyrkan är en ruin i dagens kristna landskap i Sverige finns det inga ruiner. Vi är en ruin och det ändrar sig inte bara för att man sminkar och putsar till den lite. Som fienden sa till Nehemja, "Skall de kunna ge liv åt stenarna i grushögarna där de ligger förbrända?"


Kan vi, kära metodister, ge liv åt grushögen som är kvar av vårt kära samfund. Svaret är givetvis "nej"... men Gud kan. Om vi bekänner, sörjer, ber och fastar en lång stund...om vi vandrar där vi är och inser detta...då kan Gud även ge liv åt Metodistkyrkan eller kanske framförallt oss, stenarna. Oavsett vad vi tillhör för samfund.

Dom som lider...

...vet att Jesus är det enda som håller, gäller och funkar.

Att hitta rätt...bland ruinerna

Jag har hittat rätt. Jag har hittat en lägesbeskrivning som jag har blivit övertygad om är korrekt. Alltså bryter jag mot trenden att sväva i ovisshet och hoppas på det bästa. Jag känner mig lite som Josia när han fick reda på att dom hade hittat Lagboken.

Vi, dvs. även jag, befinner oss bland ruinerna. Ruinerna av vad som var ett levande och heligt samfund. Ruinerna av livskraftiga och Jesus-fanatikiska församlingar. Ruinerna av ett land präglat av kristna värderingar. Tror till och med jag vågar säga bland ruinerna av vad jag personligen ska vara. Det kallas ofta för Arvssynd och för Lutheraner är detta inget problem, att vara syndare och helig på samma gång, men för en metodist är det ett problem för vi säger att Gud kan göra rent och heligt där synd nu finns. Helgelse. Vi ska faktiskt likna Jesus mer idag än igår. "Are you moving on to perfection?"...

Han som satte ihop lägesrapporten heter R.R. Reno och är teolog i USA. Bibelboken som ligger nära till hands är Nehemja.

Vad skönt det är att veta var vi är. Ännu bättre att veta att Gud är även här.

Att vara Metodist är att:
-vara Misslyckandets folk
-vara bekant med bekymmer
-ha försökt alla "trick" som vi kan komma på utan att lyckas
-leva i trasighetens paradox...att leva med en helande Gud samtidigt som vi är trasiga
-vara i marginalen
-vara obetydlig
-ropa utan att någon hör
-vara ensam
-vara besviken
-leva med en fantastiskt förvandlande teologi som har förvandlat fantastiskt lite.
-att vara en svag, sjuk eller oense länk i den stridande kyrkan

Om detta är sant...borde inte vi Metodister vara allra bäst utrustade för att kunna relatera till dagens svenskar?

eftersom att vara metodist också betyder att:
-leva med en djup och genomtänkt förståelse av Gud
-leva i linje med den historiska kyrkans vittnesbörd
-tro på en Gud som är heligkärlek och som personligen vill införliva alla i den kärleken
-leva på hoppet
-vara uthärdig i bön och tro
-lita på en Gud som inte syns eller märks särskilt mycket


Vi är bland ruinerna...men vi är inte döda. Jesus, livet och kärleken själv, är även här.

Jesus Kristus som Herren...kunskapen om Guds härlighet...denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, 

förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna.