måndag 6 september 2010

Att leva bland ruinerna - del 1

Nehemja är vår guide. Se efter själva.

Att vandra bland ruiner är både sorgset och tungt. Det blir mycket "minnernas allé" och man ser tillbaka till fornstora dagar. Man sörjer. Man ger upp, känner tyngden av misslyckandet. Det man trodde var omöjligt hade hänt och nu ligger allt man hade byggt upp, och som andra före oss hade byggt upp, i ruiner.

I 142 år har det funnits en Metodistisk årskonferens i Sverige. Detta är det sista konferensåret. Vad annat än en ruin är det? Från ett livskraftigt samfund på 17000 medlemmar till ett svagt och inbördesstridande samfund på under 4000. Hur många metodister firar gudstjänst en vanlig söndag? 200? 300?

Så Nehemja inspekterar muren runt Jerusalem på natten. Han vet att hans planer är omöjliga för folk att ta till sig. Det är helt kört...tror dom. Så Nehemja går ensam bland stenarna. I över 6 månader har han tänkt och bett och sörjt och fastat och bekänt sin egen och folkets synder. Nu är han där och tar på stenarna.

Tänker han på dess forna storhet? Tänker han på "Hur kunde detta ske?" Tänker han att det är ingen idé? Tänker han att det är dags att bygga en ny stad någon annanstans eftersom detta Jerusalem hela tiden anfalls och attackeras? Varför utstå allt elände bara för en stads skull? Det är lika bra att göra om och tänka om...det är nya tider.

Eller tänker han att Gud sa att han är med mig och nu när vi har blivit rätt med Gud genom vår bekännelse, sorg och bön är hans välsignelse med oss?

Om inte Metodistkyrkan är en ruin i dagens kristna landskap i Sverige finns det inga ruiner. Vi är en ruin och det ändrar sig inte bara för att man sminkar och putsar till den lite. Som fienden sa till Nehemja, "Skall de kunna ge liv åt stenarna i grushögarna där de ligger förbrända?"


Kan vi, kära metodister, ge liv åt grushögen som är kvar av vårt kära samfund. Svaret är givetvis "nej"... men Gud kan. Om vi bekänner, sörjer, ber och fastar en lång stund...om vi vandrar där vi är och inser detta...då kan Gud även ge liv åt Metodistkyrkan eller kanske framförallt oss, stenarna. Oavsett vad vi tillhör för samfund.

Inga kommentarer:

ShareThis