måndag 27 september 2010

Take the blue pill

Är alltså min uppmaning, till mig själv och till alla. Spring inte runt och vela, då sabbar vi det hela. Se verkligheten.

Tror att ett synsätt där varje lokal församling är sin egen som bara "råkar" tillhöra ett samfund är grunden till att man ofta inte ser verkligheten om att kristenheten i Sverige är på väg att försvinna ut ur till och med periferin. Man åker på en konferens och får höra lita andra perspektiv men så kommer man hem igen och allt är tryggt och bra. Vad gör egentligen en konferens när hösten ligger på och kyrkbänkarna iallafall är halvfulla?

Kanske beror mina tankar kring "ruiner" och liknande på att "mina" kyrkbänkar är väldigt tomma. Men jag kontrar med att min kyrka/församling är ett bra tvärtsnitt på hur svensk kyrklighet ser ut. Trogna och härliga helgon med hög medelålder och ett hjärta för Jesus. Visst, en del är trötta. Visst, många kommer inte alls ofta. Eller ibland. Men det går sakta men säkert utför.

Så ta det blåa pillret. Inse att om vi inte tar oss tid att fundera kring detta i lugn och ro så händer ingenting, vilket är en katastrof. Man kan inte vara neutral i tron, antingen halkar man bakåt eller så sträcker man sig framåt. Vilket Jesus sa är att göra som Maria. Inte Marta.

Inga kommentarer:

ShareThis