The opinions expressed on this blog are the personal views of Andreas Kjernald and do not reflect the positions of either the UMC congregations in Skien or Hvittingfoss or the UMC Norway.

måndag 13 september 2010

The joy of walking in the ruins

Nej, inlägget är inte på engelska även om det vore lättare för mig. Rubriken däremot behövde vara på engelska för svenskan har inget ord som passar lika bra som "joy" för att beskriva vad jag tänker. "Joy" låter mer som det det beskriver än "glädje", tycker jag.


Men först ett litet skämt:

A Sunday School teacher had just concluded her lesson and wanted to make sure she had made her point. She said, “Can anyone tell me what you must do before you can obtain forgiveness of sin?”
There was a short pause and then, from the back of the room, a small boy spoke up. "Sin," he said
Snap!

Visst låter det bedrövligt och jobbigt att tjata om ruiner och sådant. Lite negativt. Besvärligt. Tungt. Visst, även om verkligheten kanske ser ut så så behöver man väl inte prata om det hela tiden...

Jag tänker då följande...för jag känner samma frestelse att sluta prata negativt och vara lite positiv.
Det är ingen idé att börja bläddra i alla papper och häften som hävdar att allt är väl. Som Jeremia säger i 6:14, "de säger att allt står väl till, med det gör det inte".
Så ruinen är ett faktum om man är Metodist, eller kristen i Sverige rent allmänt. Visst, vissa delar av "staden"/kyrkan står bättre än andra, men helheten är en ruin. Men då tänkte jag så här:

En kyrka som förstår detta har bara en väg att gå. När omgivningen är överväldigande och svår och alla möjliga utvägar är mänskligt omöjliga...så är Gud den enda möjligheten. Jag tänker på judarna som återvände efter fångenskapen i Babylon. Det var då Fariséerna kom på kartan, för att säkerställa att man aldrig mer skulle bryta lagen och råka illa ut. Man vände sig helhjärtat och med allt man hade till det Gud hade givit dom och gjorde sitt yttersta för att vandra bland ruinerna
men på Guds villkor och med Gud!

Nu ska vi inte göra om deras misstag om att bli lagfanatiker. Men deras tanke var god. Vi som lever post-påsk och pingst bör ta samma väg som dom men med helt andra medel. Vi har en helt annan situation att ta ställning till och vi har helt andra förutsättningar. I korthet så måste vi stanna upp innan det är för sent och inse att vi allt för länge har missat nåt. Har vi missat Gud mitt i allt?

Det vet jag inte, men jag vet att en ruin kan, som få andra platser, få mig att sluta se mig omkring efter en lösning och böja mina knän tills Gud reser mig upp...och jag är hellre på knä och väntar på Gud än jag springer omkring och försöker på egen hand, ruin eller inte. 

2 kommentarer:

Mosaikmannen sa...

Jag tror du gör rätt i att "nyktert konstatera", att kyrkan är en ruin idag. Men vilken kyrka är i ruiner? När templet rasade var den levande Kristus redan i full färd att bygga sin kyrka åter. När kroppen dog, uppstod den igen efter tre dagar. Former förgår men Kristus består. Döden bör vi inte vara rädda för. Frågan är vart vårt hopp och vår tro är. Precis som du säger bör vi böja knä mitt i runierna, och Gud bygger sitt hus/tält över vårt förstånd, sträcker tältlinorna över hela jorden.
Tack för dina tankar kring detta, vi lever i spännande tider.

Andreas Kjernald sa...

@Mosaikmannen - tack för din kommentar. Jag håller helt med dig att former är något vi kan lämna därhän. Däremot har jag börjat fundera på just det här med former och relevans och så.

Är det så att formerna är problemet? Verkligen? Varför växer då Katolska kyrkan i USA, en kyrka om någon som är låst i sina former.
Är t.ex. Metodistkyrkans problem att vi har för tråkiga och irrelevanta former? Var lärjungarnas problem att de "Pingstdagsnya" 3000+ medlemmar utgjorde ett problem för deras former? Ja, de ändrade till exempel dag att fira gudstjänst (lördag till söndag). Men vad det nåt mer?

Sedan tänker jag också kring det här med identitet. Gud är väldigt materialistisk. Han var rent "fysiskt" i Templet. Han kom som en människa. Jag tror vi gör oss själva en björntjänst om vi är mer "andliga" än Gud och säger att vår tro och vårt liv -bara- är i oss själva. Jesus sa att Gudsriket skulle vara inom oss...och ändå samlades de första kristna (som borde veta bäst eftersom de vara närmast källan) i lokaler och utsmyckade dom på olika sätt och ordnade ritualer. Inkarnationen visar oss att Gud är intresserad av både materia och ande, hjärta och byggnad så att säga. Borde i vi också vara det då?

Vi tänker vidare tillsammans...

ShareThis